Så är vi framme i en ny världsdel, Sydamerika. Även om vi vet att vi seglat i två veckor för att komma hit känns det ändå lite overkligt att vi är här.

Seglingen från Kap Verde till Surinam har gått väldigt bra och vi har gynnats av vindar kring 6-14 ms in akter ifrån. Allt har hållit och alla ombord har klarat sig från skador, vid sidan av blåmarken och för min del en blå nagel efter att jag klämde tummen i en dörr där haspen släppte i en vågdal.

Vi hade dock en allvarlig incident när det var ca fyra dagar kvar till kusten. Helt plötsligt gick larmet för länspumpens nivåvakt. Full aktivitet ombord och då vi lyfte på durkarna blev vi varse att vattnet steg. Vi hade alltså ett läckage. Vi stängde alla genomföringar, ventiler som leder ut/in från båten under vattenlinjen. Vattnet fortsätter att stiga och vi inser att vi har ett stort problem. Vad kan vara problemet nu när alla ventiler är stängda?

Vi har gått igenom vad som gäller vid ett nödläge, så grabbagen (en vattentät säck där vi har allt som krävs om vi måste överge Nerthus finns) fylldes på med satellittelefon, VHF, mobiler, pass, pengar mm. Alla pumpar gick för fullt och vi tyckte vi höll vattennivån i skick, även om vi blev blöta om fötterna då Nerthus rörde sig i sjögången. Vi aktiverade inte nödsändarna men meddelade via radio att vi hade problem. Var kom vattnet in, via logg, eloger, ekolodet, propelleraxeln? Nu återstod maskinrummet även om kylvattenintagen var stängda. Där hittade vi problemet, ett av ljuddämparna hade gått sönder och vatten kom in bakvägen, via avgasröret som leder ut från båten. Medan vi höll för läckaget med handen riggade vi en lösning för att få röret på plats igen. Allt lyckades och vi kunde via radio meddela att faran var över.

Som ni förstår var det ett skarp läge och många tankar for genom våra huvuden. Jag måste framhålla besättningen ”professionella” agerande genom att arbeta systematiskt under en pressad situation.

Vi valde att inte skriva om händelsen utan avvakta till vi var framme i Surinam, allt för att inte skapa oro hemma. Dessutom gav det oss tid att gå igenom prata om det ombord. Nu återstod ett stort arbete att avsalta Nerthus under durkarna, där vi hade det mesta av konservförrådet. Så efter några dagars hårt arbete tycker vi att vi fått skick under däck. Tyvärr har de flesta konserverna förlorat sina etiketter vilket gör matlagningen intressant framöver.

Per-Erling

Vår position:

Nu har vi 70 nm kvar till angöringen av Paramoribo i Surinam. Varmt så otroligt då luften blir allt mer fuktig. Markligt att gå från 3 000 meters djup till bara ca 50 meter utan att se land. Hela kustgen upp till Trinidad kommer att vara så här långgrund såvida vi inte går 100 nm ut till havs. Märkas att det är ett floddelta som påverkar vattnet, det är redan grumligt.

Kommer att invänta gryningen i morgon bitti innan vi går in i kanalen som leder till marinan, en insegling på ca 30 nm och väl utmärkt.

Vad åt vi till frukost? Rostat surdegsbröd med salami och marmelad, juice, kaffe/te. Fanns även två små yoghurtar.

Hälsningar/PE

Vår position:

Nu känns det som att det gått en evighet sen vi skrev sist. Jag la senast upp något kring första advent och nu säger datumet att det redan gått en vecka! Som sagt, dagarna flyter ihop. Men jag har lite info att komma med…

1. Vi har nu, 8 dagar ut på Atlanten, fått smaka på fullbordade konservmåltider. Burktomater, burkkorv, burkmajs.. You name it. Men vi är påhittiga och förvånas varje gång över hur gott det kan bli! Men mycket pasta blir det.. (till allas glädje)

2. Kylen har gett upp, vilket föll sig ganska bra i tiden eftersom färskvarorna börjat sina, vi har dock en mindre kyl som håller våra frukostpålägg kalla!

3. Under en av alla nätter verkar en tamp ha legat och släpat i vattnet, vi håller alla 10 tummar för att den inte ska ha nått propellern. Detta ska undersökas så fort vi får mindre vind och kan dyka in under båten och kolla.

4. Det salta vattnet är svårt att inte få in under däck, då vi blir salta när vi seglar och sedan går ner och sprider runt detta. Det är ofrånkomligt att lyckas hålla det borta totalt men Adde har drabbats värst! Eftersom salt bidrar till att grejerna inte torkar är hela hans koj något blöt. När han sedan vädrar lakanen så fylldes de med ännu mera salt från luften och så håller han på. Ganska roligt eftersom han är den som har njutit mest av saltvattnet:
”Östersjön är inget riktigt hav! Tacka vet jag västkusten”. Göteborgare…

5. I Fredags hade farsan matdag och slog rekord i smaksensation! Nyfiskad bonito i lime och vitlök, färskpotatis och vitvinssås. (!!!) Drömmer mig tillbaka..

6. Vi har sett totalt 3 fartyg. Jo, det är ganska tomt här.

7. Surdegen kämpar på. Vi gör 2 limpor om dagen!

8. Dygnsrekord! 181 distans!!

9. Värvet, värvet, värvet. Podcasten som ständigt finns i någons öron.

Men dagen har bjudit på sitt också! Alla nöjda när vi vaknar till mulet väder, då vi haft väldigt höga temperaturer de senaste dagarna. Vi för våran önskan om att en regnskur hade gjort Nerthus gott. Saltet ligger nämligen överallt, drar du exempelvis på relingen så får du stora saltkristaller i nävarna. Så plötsligt slog det till! I samband med lågt hängande moln härjar ofta vinden något oklart, så tillsammans med ett hällregn på självaste kaptenens vakt fick jag ta rodret medans han ”skulle ta på sig badbyxorna…”

Kanske var det en pik om att jag behövde duscha, för det fick jag! Det är verkligen roligt hur vi alla får utvecklas ombord. Kvar blir jag och Adde medan alla andra skyddar sig för regnet under däck. Vinden steg upp till 16 m/s och där stod vi helt lugna. Jag känner mig faktiskt lite glad över det!

Nu är Nerthan fin igen och vi har gått tillbaka på kurs efter en felfri gip! Vi siktar på Djävulsön och hoppas kunna gå dit innan Surinam.

Mm, nu börjar det lukta såpa under däck. Tomas servicedag och han skurar golvet samtidigt som han parerar de ständiga vågorna. Det kallar jag båtliv!
Herrå!

//Amanda

Position den 2 dec kl 14:20 UTC:

Dagarna rullar på i hiskelig fart och lika så gör Nerthus. Vi är alla nöjda nu när vi fått lite mer vind, dock innebär det också lite högre sjö. Det är ett ständigt parerande under däck och hit och dit går en (iallafall jag) in i dörrkarmar och lister som inte flyttade sig som en trodde. Då skrattas det lite åt sig själv, det ser ju så dumt ut när en missar dörren..

Ombord cirkulerar vakterna och likaså telefonerna med nedladdade ”värvet”-avsnitt. Det är skönt att lyssna på något medan en styr. Ombord har vi också kommit in i att sätta surdeg till dagen efter. Maxine var ambitiös och gjorde focacciabröd med hummus. Så nu har vi precis avslutat en gazpacholunch under soltaket med nybakat bröd. Kan vi ha det bättre?
Annars är vi ganska långsamma, värmen påverkar en så vi har våra små projekt men sen blir det vila. Jag måste till exempel upp på däck och svalka mig nu efter detta otroligt krävande mailandet 😉

Kom gärna med kommentarer och frågor, om ni har några. Jag kan förstå att det är svårt att sätta sig in i hur vi har det. För oss har det ju blivit en vardaglig självklarhet att vara ombord, vilket gör att vi kanske skriver lite förvirrat?

Soliga, och svettiga, hälsningar
Amanda

Vår position den 30 nov kl 04:05 lokal tid:

Glad första advent alla där hemma, hoppas ni har det bra! Vi har haft en jättebra men kanske lite annorlunda advent från er där hemma. Dagen inleddes med mitt första helt ensamma nattpass klockan 03.00-06.00. Det kändes stort och jag var lugn och trygg, vilket jag inte var för en månad sen. Det är alltid kul att märka en utveckling.

Jag gick och la mig igen efter passet. Det skulle visa sig bli en väldigt händelserik dag(eller så händelserik en dag på Atlanten kan bli). När jag sedan vaknade igen möttes jag av nyheten att vi hade fått napp(!!!!) Hitills har vi bara fått en fisk så detta var stora nyheter. En liten bonito blev det denna gång. Jag hade knappt hunnit börja på min frukost innan det skreks att vi hade fått napp igen, och Tomas släpade upp en jättestor vacker dorado på däck. Vi var tvugna att ta in fiskelinan för vi hade inte plats med mer fisk ombord. Då vet man att det går bra.

Per-Erling hade matdag och lyxade till det med nybakat surdegsbröd till lunch. Det var en fin dag och alla låg och njöt av solen. Lite senare på eftermiddagen pekar Amanda ut åt havet och skriker ”DELFINER”. De älskar att leka vid peket på båten och denna gång var det ett jättestim. Det är omöjligt att tröttna på delfiner och man blir så lycklig av deras närvaro.

Jag och Amanda satt på peket länge och tittade på de fantastiska djuren. Man hade kunnat sträcka ut en hand och nudda dom, så nära var de. Dagen toppades med egenfångad fisk till middag och hembakade surdegskanelbullar som Per-Erling, Amanda och jag hade hjälpts åt med. Det var det närmaste ”julgodis” vi lyckades komma. WOW vad lyckade de blev. Det lär bli en hel del fler i framtiden. Som Amanda nämde är det svårt att få till en julstämning här borta men jag tycker vi lyckades ganska bra. Man får ta vad man har.

Kram på er!

PS. Kan någon berätta för oss ombord vad det är för julkalender i år? Vi är alla väldigt nyfikna!

// Maxine