Framme i Grenada sedan i natt, svensk tid. Seglingen gick fint då det till slut blåste enligt prognos. Vi ankrade utanför hamnen i väntan på morgondagens ljus. Ligger en hel del båtar här. Åt en fin middag på nyfångad Dorado! Fick en riktig fighter som var ca en meter lång och som kämpade mot bra innan Adde lyckades hala hem fångsten.
// Per-Erling
Äventyret lider mot sitt slut och det är dags att åka hem. Från Kanarieöarna, till Kap Verde, Surinam och till sist Västindien har jag färdats tillsammans med Nerthus och crewet. Jag kommer ihåg i början av resan då jag var väldigt tveksam på hur min tid ombord skulle bli. Jag var lite mer av en landkrabba som inte var särskilt seglingsintresserad utan lockades med mer av bilder på turkost vatten, palmer och vita stränder. Jag kände mig klumpig och i vägen ombord och visste inte hur jag skulle bidra. Mina seglingskunskaper var i princip obefintliga och jag kunde inte ens babord och styrbord. För två månader sedan skulle jag aldrig kunna gissa att det skulle bli så bra som det blev. Här om dagen hade Adde och Amanda en frågesport med mig och de konstaterade att jag var fullärd, rätt på varenda fråga(YEAH). Nu har jag ett helt nytt självförtroende ombord och kunskaper jag kommer ha med mig för resten av livet för hoppningsvis.
Det finns så mycket jag kommer sakna och minnas från tiden ombord. Framför allt den fantastiska seglingen som jag har börjat uppskatta så mycket. Och det tropiska vädret såklart. Men också allt annat omkring seglingen, det lilla som gjorde resan till det den blev. Konservburksmaten, det faktum att vi hade vitlök och soja på ALLT, fika pauserna med Oreo kakor, saltvatten överallt, den otroliga stjärnhimlen och marelden om natten, delfinerna och den fantastiska naturen på alla ställen vi besökte, värvet och såklart upplevelsen att ta in en massa vatten mitt ute på Atlanten. Men mest av allt kommer jag sakna de fantastiska människorna som har varit min familj de senaste två månaderna. Det har varit så kul att lära känna er alla bättre och att få ha detta minne med er. Vi har varit med om mycket tillsammans som jag kommer ha med mig resten av livet.
Nu stannar jag i Sverige i tre dagar innan nästa äventyr börjar. Nämligen en skidsäsong i Verbier, Schweiz. Lite kontraster från Väst Indien… 😉 Men vem vet när jag hoppar på Nerthus igen?
Puss och kram
// Maxine
Vår position:
Så är vi på väg norrut igen. Det är den längsta strräckan vi kommer att segla på ett tag då det är nära mellan öarna efter Grenada. Trinidad till Grendada är ca 80 Nm och vi är framme till kvällen.
På inrådan av folk i hamnen vi just lämnade tar vi en liten omväg öster ut till en början eftersom vi befinner oss nära Venezuela. Ett råd vi givtvis följer liksom att stänga av sändningen på vår AIS. Så ni som märker att ni inte hittar oss beror det på att den är avslagen fram till i kväll. Det ligger några gasriggar en bit föröver som vi kommer att runda innan vi faller av och går spik på Grenada.
Just nu skiner solen och det blåser 7 ms in snett framifrån. Sjön går ganska hög här då hela Atlanten ligger på samtidigt som det grundat upp en del. Enligt prognosen var vi lovade 10-15 ms så vi har två rev i storen samt en liten klyvare och focken satt. Lite för lite segel faktisk men vi hoppas på mer vind.
Det var en skön känsla att vakna upp vid kl 4 i morse för att ta upp ankeret och lämna viken då vindan var ljum och fullmånen gav oss bra ljus. Konturerna från de höga och skogsbevuxna bergen flankerade oss då vi styredu ut mot öppna havet.
Hälsningar
Per-Erling
”God Jul”, ”God Fortsättning” och snart blir det ”Gott Nytt År” också!
Jag ber om ursäkt för vårt lilla glapp i uppdateringen men hoppas att ni kan godkänna en återberättning.
Som ni ser nedan seglade vi in i Trinidads hamn den 20e, där vi möttes av min fina madre på bryggan. Hamnen, som vi nu legat i 5 nätter, har bjudit oss på en väääldigt lyxig tillvaro med pool, tvättstuga, duschar, välfylld butik och café med fint kaffe. Tomas lämnade Nerthus för Sverige i några veckor, Maxine för säsong i Alperna och hennes familj på 4pers (Francoise, Carl, Axel & Hugo) bytte av för 3 veckors ö-seglande i Västindien.
Jag och min Adde hade planerat att lämna Nerthus för backpacker-livet utmed öarna men är fortfarande ombord, vilket betyder att t.om. vägg-kojen är bebodd! Vi vill nämligen inte missa den otroligt fina segling som nu kommer med korallrev, sanbanker och turkost vatten. Så det får vänta något.
Julafton förbereddes med en dagen-innan-shopping, ni vet en sån som en helst inte utsätter sig för i Sverige? Jodå, ”the Trinis” var i butiken. Och de var många. Vi hamnade i en totalt amerikansk butik med allt ifrån tv till jordnötter i BIGPAC med en kö som ringlade sig lång. Härligt nog så fick vi med oss enbart godsaker så som lax, grönkål, ostar, köttfärs, grädde (som vi saknat) och mycket mer. Vi fick till ett fantastiskt julbord, helt enkelt!
Idag har vi lämnat hamnen för att ligga i en omtalad bukt, fortfarande vid Trinidad, innan vi seglar mot Grenada imorgon bitti. Vid nästa tillfälle vi får wi-fi så lovar jag att lägga upp lite bilder!
Kram på er!
Amanda
Vi kom fram till Trinidad och hamnen för yachties, Chaguaramas, vid 11.30 i går lördag. Rundade no-udden på Trinidad i god vind och ca 2 knops medström under natten. Mörkt och några ljus i land skapade en mäktig känsla då vi forsade fram i värmen o 10,5 knop. Vinden avtog och vågorna stillade sig vartefter vi närmade oss hamnen. Maria som varit i Sverige en tid mötte då vi förtöjde vad kajen nedanför immigration o customs. Klareringen var smidig men omfattande, flera kopior av olika dokument med stämplar och signaturer. Bokhållning mm är manuell. Nu ligger vi fint i en mindre marina och kan komma o gå som vi vill, vilket är bra nu när vi fixar ditt o datt efter 5 månader segling fr Sverige. Här finns all tänkbar service och butiker för sådana som vi. I morgon ansluter resten av familjen Tevell medan Maxine reser hem för att omgående fortsätta till Alperna o jobb där. Vilka kontraster hon får uppleva! Hälsningar Per-Erling
Att segla som vi gör innebär ju ett helt nytt sätt att resa. Det fungerar att bara några timmar innan ta reda på info om var vi vill och hur länge vi vill stanna. Därför visste vi faktiskt inte så mycket om Surinam, läs ”ingenting” från min sida. Hade en åkt från Sverige hade en varit förberedd i flera veckor innan och sedan landat med flyget och fattat till iaf 90% var en faktiskt hamnat. När en reser som vi gör så bidrar det till att jag faktiskt inte alls har fattat. Vadå, är jag ute och seglar i turkosa vatten? Har jag seglat över Atlanten nu? Är jag i Sydamerika? I en djungel!? Jag vet inte hur jag ska tänka för att min, iaf vanligtvis, utvecklade hjärna ska förstå!
Men Surinam var verkligen en överraskning! Med det djurlivet och den fantastiska regnskogen som de tar så väl hand om blev vi alla glatt överraskade. Adde har under resan blivit en fenomenal minglare, då han pratar med alla han kommer över och får fram lärorik information av de lokala. Vi fick lära oss om mängden apor, sengångare, ormar, fåglar, en och annan panter och gorillor. John som var nattvakt över området där vi bodde berättade drömlikt och dramatiskt om när han som militär vaktade gränsen mellan Brasilien och Surinam, i den djupaste djungeln. Han lärde oss om hur de tog anacondans huvud och svansspets, eldade och drack askan tillsammans med vätska för att själva vara skyddade mot den enorma ormen som istället dödade sig sjäv vid bett. Vi lärde oss om vrålapan (den som låter som en kör från djungeln) som har en sån stark svans att den i alla lägen hänger kvar, förutom ett: genom att ta ett gift från en groda, som får sitt offer förlamat, på sin pil så förlamar det apans alla muskler, inklusive hjärta och den starka svansen. Detta gör endast urbefolkningen som bor djungeln, vilket vi fick veta av den guide som vi besökte djungeln med, som själv vuxit upp i den djupa skogen. Han var helt fantastisk med sitt rörelsemönster som passade så bra mellan träden, han kände lukterna, han visste ljuden och kunde immitera allt vi frågade om. Han älskade sin skog och var noggrann med att tala om att ”you should treat the forest with respect, and it will respect you!”. Sorgen vi såg i hans ögon när frågor kom om de fina trädslagen som exporteras till ex europa, var så stark att han knappt ville prata om det: ”Don’t buy it”. Och det ska jag aldrig göra från och med nu!
Annars är Surinam ett land som lever otroligt fint med olika etniciteter sida vid sida. Det är generationerna efter ursprungsindianer, afrikaner som kommit med slavhandeln, holländare som bosatt sig i ”deras” Surinam under kolonitiden, asiater och indier som kommit för handel och nu driver de mesta affärerna och restaurangerna. Det är fint att se och på någit sätt härligt att uppleva deras reaktion när vi berättar om den växande rasismen i Sverige.
Nu är vi ute till havs igen och siktar mot Trinidad. Äntligen har vi blått, djupt vatten om Nerthus igen Vi snittar 8knop och vind på 10-12 m/s. Seglingen är så fin! Jag längtar till att få komma fram, eftersom vi har hela familjen Tevell och mi madre som väntar där. Sen blir det julafton!!!
Känslorna efter incidenten ute på Atlanten har inte gjort någon oroad över Nerthus eller seglingen, tvärt emot har vi alla blivit tryggare och lärt oss en livslång lära. Segling är ju trots allt väldigt härligt och det vill vi alla fortsätta med, helst tillsammans med fina Nerthus.
God turkos jul på er!
Kram, Amanda
Vår position:
Vi lämnade vår plats vid Waterland i går den 17 dec kl 09.20. Det var ca två timmar kvar till högvatten så vi inledde med motström bara för att under den större delen av de 35 nm innan öppet hav få medström. Den sista biten ut är en smal ränna i den vida viken, utmärkt med bojar.
Då vi med god medström närmade oss finalen blåste det kuling i dikt bidevind. Sjön byggde upp och vi tog oss fram med fock och maskin i 6 knop över grund, men bara 3 knop genom vattnet. Väl ute föll vi av lite norrut för att under ca 60 nm styra ut från kusten och det bruna vattnet. Härligt med klart o blått vatten igen!
I dag den 18 dec seglar vi med nosen rakt mot Trinidad & Tobago, 7-8 knop i en slör och ca 10 ms vind. Livet leker! Ser ut som vi kommer fram den 20 dec om vi fortsätter så här. Vi ligger i den stadiga tradewinden, så allt ser bra ut.
// Per-Erling
Här kommer ett inlägg vi missat publicera, skrivet under seglingen över Atlanten!
Ni får alltså tänka er tillbaka någon vecka, då detta skrevs på väg över Atlanten.
Under Atlantenseglingen har vi hela tiden sagt att vi måste stanna till någon dag och hoppa i och bada. Det är en ”once in a lifetime” möjlighet som vi inte kan låta slinka förbi. Hur många kan säga att de har badat mitt ute på Atlanten liksom?
I förrgår blev snacket verklighet och efter lunch tog vi in genuan, skotade in storen och bräckte focken. Som resultat stod vi i princip stilla(vi gick i 1,5 knop). Det var en riktigt fin dag och vi ville alla svalka oss. Sjön var inte så farlig och havet var overkligt blått.
Djupet låg på ynka 3500 meter så vi var såklart noga med att kolla att det var okej att dyka. Det hade varit himla jobbigt om någon slog i huvudet i botten! Några dagar tidigare hade en tamp legat i vattnet under natten och vi var rädda att den kunde ha virat sig runt propellern. Det hoppade Adde och PE i först och kollade och tur var det, tampen låg ett helt varv runt propellern. Duktiga som de är fick de bort tampen och det är nu fritt fram att använda motorn(förhoppningsvis behövs det inte iof).
Efter det var det min och Amandas tur att hoppa i. Vi var självklart säkrade med rep ifall att så att vi inte skulle flyta iväg i Atlanten. Wow vilken känsla det var att hoppa i! Vi hade cyklop på oss och tittade ner under ytan. Nerthus såg så otroligt liten ut underifrån. Det var bara blått, blått, blått så långt ögat kunde nå. Man såg nog 30 meter ner för vattnet var så klart. Inga havsdjur alls såg vi dock men det kanske var tur. Vi hade nog inte varit så sugna på att kasta oss i om det simmade runt hajar och valar under båten.
Mycket till svalkning blev det dock inte då temperaturen i vattnet låg på ca 27 grader(!!!!). Vi låg i länge och turades om att bada innan det blev dags att fortsätta till Surinam. Men detta var nog något av det häftigaste jag har gjort som jag sent kommer glömma.
// Maxine
Idag fick ja lite skrivarglöd så här kommer mitt första inlägg! Här i Surinam är det sjukt varmt så ett regn är mer än välkommet. Om ni vill veta mer eller ha hjälp med något jobb kan ni ju ringa mej på mitt telefonträd.
Det är en rätt smart och cool teknik jägarna använde i djungeln om dom behövde tjöta lite, med ett bra telefonträd kunde ljudet sprida sig en kilometer bort. Nu ska vi snart byta ut lervatten och apor mot blått vatten och sandstränder i Västindien.
Ha det gött,
Adde
Det har redan gått nästan en vecka och nu är det hög tid att segla vidare norrut, till Trinidad där Nerthus nya besättning väntar. Vi planerar vara där till den 21 dec och lagom för att hinna julstöka lite ombord. Blir intressant att se var familjen Tevell (Carl, Francoise, Axel och Hugo) har med för ”pynt” i bagaget. Till Maria hintade jag om sill, även om det kanske inte passar i packningen om man flyger via New York.
Vi lämnar som sagt vår brygga 30 nm upp i floden för att med tidvattnet ta oss ut till havs igen. I dag har vi klarerat ut så det ska bara vara att lämna vid 8-tiden i morgon bitti den 17 december. Blir fint att komma ut på havet igen även om det varit väldigt intressant i land.
Floden innan den blivit färgad av sand längre ner
Varje dag har vi gjort utflykter i hyrbilen vi haft tillgång till. Eftersom Nerthus legat lite avsides har en bil varit nödvändig för att vi skulle kunna ta oss runt i den här delen av Surinam.
En av få broar över Surinamfloden, en bit upp nära ett kraftverk
Landet präglas av en smältdegel av kulturer och folkslag. Religioner samsas och helgedomarna ligger grannar med varandra och det känns som om ingen har synpunkter på varandras tro mm. Tempot präglas av värmen och jag har inte sett någon ha bråttom eller varit stressad på gatorna. Tror bestämt att det är ”fint” att hjälpas åt i den ibland kaotiska trafiken. Även om det är köer släpps alltid andra fram om det hjälper helheten. Istället för att krypa närmare bilen framför bromsar man gärna och släpper in en bil som kommer från sidan. Vill tro att hela samhället fungerar så, man hjälps åt för att livet ska fungera bra i värmen och på en som vi tycker ganska avlägsen plats.
Det är anmärkningsvärt hur snabbt djungeln tar tillbaka sitt territorium. Fram till 1960 fanns det plantager utmed floden och den plats vi ligger vid. I dag syns inget av detta utan skogen har helt återtagit området. Det växer så knakar kam man säga, finns inte en fläck där inte grönskan frodas. Märkligt att det inte finns odlingar kan jag tycka när villkoren tycks så fördelaktiga. Kanske är det helt enkelt för varmt för t.ex. grönsaker mm. Finns knappt färska att få tag på i butikerna.
Vägen sista biten ner till floden och Nerthus
I går kväll då jag tog en promenad i grannskapet kring Nerthus var ljudet från aporna starkt. Tror jag hade en alldeles ovanför mig medan den ropade på sina kompisar en bit bort. alla ljuden blir så starka i mörkret och man vet inte om det är fåglar, insekter, godo eller större djur som skapar denna orkester och ljudmatta.
Hälsningar
Per-Erling