Två nya matroser

 

image

image

Långfredag via Arlanda och New York till Panama City och Shelter Bay Marina utanför den lilla hamnstaden Colón. Nu på påskafton sitter jag och Calle med familjen Evensen och spanar ut över viken med alla båtar som ligger och väntar på sin slottid i kanalen: på flytten mellan Atlanten och Stilla Havet. Det är nästan bara hardcoreseglarna här. De som ger upp Karibiens paradis för att genomföra sin jordenruntseglats.

image

Stora men lite slitna båtar ligger vid flytbryggorna eller på land för ommålning medan familjen bor ombord. Längst ut ligger några lustjakter där besättningen skurar däck i väntan på ägarna.

image image

Runt stränderna ligger orkanhärjade hus med skruvade plåttak som en gång utgjorde en amerikansk militärbas.

image

Servitriser i kaninöron serverar utmärkt sauterad bläckfisk.

image

I djungeln vrålar vrålapor och stora örnar kretsar över hamnen. Colón är också en plats där man kan kliva på eller kliva av.

image

Nyss tittade en fransyska i 25årsåldern förbi och kollade om vi möjligen behövde en till besättningsmedlem. På hennes visitkort står att hon fått beröm för sin matlagning och att hon seglat över 10 000 nautiska mil. Amanda tipsade om den sjuttioåriga damen på nästa brygga som seglar ensam runt jorden i sin lilla båt och antagligen behöver sällskap. Vi träffade damen som köpte en åtta meter lång plywoodbåt i Bretagne och mot all inrådan seglade den till Karibien utan autopilot men med en gammal VHF-radio och GPS. Nu ligger hon här i Colon och målar bottenfärg. Hon ska genom kanalen inom kort och träffa sin son på Marquesas för att segla till Tahiti. De har inte setts på fem år. Damen menar att det är knepigt att bunkra på Tahiti så hon seglar hellre över till Hawaji för shopping. Det är snabbt gjort: bara 20 – 30 dagars segling.

image

image image

Vi har också fått veta att man inte ska bada i Panamakanalen eftersom det bor krokodiler där ?

image

image

Imorgon sticker vi till kanalen. Vi har fått en slottid kl ett. Då börjar det!

image

Två härliga dagar

19 mars
I dag blev jag firad vid frukosten med stekt matbanan, Colombianskt bryggkaffe, nybakt Gunabread från byn, tomater, ananas, lite mulet men 30 grader och ett gott humör. Lite svårt att finna den klassiska födelsedagskänslan men saknar den inte heller.

Samhället vi ligger vid är ett av två större samhällen i San Blas. Här finns inga bilar eller cyklar. Alla går på gräs- eller sandstigar som i räta rader skiljer kvarter och hus åt. Tempot är stilla och springa gör bara barnen, vilka det finns gott om. All samvaro och lek sker ute på ”gatan”.

Doften av rök från ön som når oss ankarliggare är lite kvalmig, kanske spetsad av plast o gummi. Ett elverk som drivs av dieslar väser hela dygnet. El är draget till sparsam gatubelysning och de flesta husen. Adde som är elektriker tittar på kopplingar och dragningar med förundrad blick. Nu har vi under lång tid sedan vi lämnade Europa sett alla varianter av nystan och kopplingsskåp på trekvart och det tycks ju fungera även om det blixtrar och sprakar om installationerna i bland.

Vi lämnade vid lunch i dag för att ta oss de 18 Nm till en grupp av korall- o Palmöar som kallas Gun Boat Island. Varför den heter så har vi inte lyckats klura ut ännu. Där skall det i alla fall vara fin dykning mm. Från Gun Boat går vi sedan vidare till den plats vi klarerade in på, Porvenir. Hoppas komma iväg mot Colon och samtidigt hinna med ett eller två stopp på vägen. Ser ut som fina platser och kanske kan Amanda och Adde få chans att vågsurfa, ser ut så i piloten.

Just nu ropar Adde att det kommer en stock farande i tjugo knop. Det är en klassisk kanot med utombordare. Vattnet sprutar och killen ombord öser för fulla muggar. Samtidigt ser vi samma typ av kanoter som seglas med spirsegel och någon som öser. Förstår att det kommer in en del vatten eftersom friborden inte är höga och det går en del sjö. Ser ut att vara duktigt sjöfolk som seglar stora distanser med dessa farkoster. En gotländsk ”männing” ser ut som en ultramodern farkost jämfört med de urtida kanoter vi möter här.

Revet runt ankringsplatsen vid Gun Boat Island ligger som en ring med en ö på den plats som når vattenytan. Resten av korallrevet ligger några decimeter under ytan och inloppet är inte stort. Vi har fler olika sjökort och beskrivningarna av inseglingen skiljer sig på alla. Som tur är har vi kort framtagna av en man som seglat i området under lång tid och dom har varit superbra så här långt.

20 mars
Inseglingen gick bra och Adde lirkade fint in Nerthus genom revöppningen och fram till 30 m djupt vatten. Som minst noterades ett djup på 5 meter. För mig som stod på storbommen för att få en lite bättre bild av botten i det klara vattnet såg botten och vägen in bra ut, så någon oro hade vi inte trots att det ser riktigt grunt ut för ett otränat öga.

Vi ankrade på 8 m längst upp mot lovart och i sjölä (våglä) av revet som precis når vattenytan. Det blåste, och blåser fortfarande, ca 6 sekundmeter men revet tar bort alla vågor och vi ligger helt stilla. Den palmklädda sandön som ligger om babord är ca 200×200 meter med ett antal hyddor/hus samt ett gäng klassiska kanoter uppdragna på stranden.
Här bor just nu en familj med två vuxna samt vad vi noterade tre ungdomar. Vi blev glatt välkomnade och tipsade om bra snorkling och fiske. Just nu avslutar vi frukosten så nu väntar en tur ut till revet i det 28-gradiga vattnet. Hoppas på lite sol så att ljuset blir bra under ytan. I eftermiddag drar vi vidare till Porvenir för utklarering.

Hälsningar
Per-Erling

Hola!

Vi är utan internet, det är svårt att vara utan uppkoppling men så är det nu medan vi seglar i San Blas/ Norra Panama. Den kontakt vi har med er, ut/in går via vår SSB, Singel Side Band, kortvågsradion. Just i skrivande stund gör vi den vackraste segling hittills. En variant av skärgårdssegling. Navigerar mellan koraller och öar i turkosgrönt vatten. Vi har en utkik i masten varje gång vi söker ny ankarplats. Adde /Amanda turas om att sitta på spridaren. De klättrar upp i handgjorda fotsteg av rep + en säkerhetsvajer i selen. Bilder får vi skicka senare. Tryggt för navigationen med bra utkik, häftigt för oss alla.

Vi stannar här minst en vecka till, passar på att uppleva något vi tidigare aldrig varit med om. Att segla mellan öar som tillhör indianer. Förfäderna levde i fastlandets bergsområden men drog sig långsamt ut mot öarna för att hitta en bättre boende miljö pga översvämningar, mygg, malaria mm.

Ca år 1750 gjorde de uppror mot de spanska myndigheterna vilka regerade i dåtidens Colombia/Panama. I början av seklet, 1913, bildades republiken Panama. Kokosodlingar blev en viktig näring. Panama ville införliva indianerna i sitt rike. I en politiskt het konflikt, då US Navy gick in för att medla, tecknades ett avtal och år 1925 godkände Gunaindianerna avtalet att bli en del av republiken Panama under förutsättning att Panama behandlar Gunas med RESPEKT, för deras stamlagar, språk, en egen kultur med färgstarka, mönstrade kläder och tyger och egen nationsflagg samt självbestämmande Congreso.

Deras nya självständiga rike heter Guna Yala. Här i öriket slipper de mygg och malaria, har tillgång till fisket. Men som vi ser det har de få möjligheter att odla. På öarna växer enbart kokosnötter, vilka de kan sälja för 5 kr/st. Vi får besök då o då av indianer i kanoter. De paddlar mellan oss seglare som vistas i deras örike. Med vänlig stämning erbjuder de oss att köpa fisk, hummer, king crabs, musslor, frukt (från land, Panama) men också tyger med deras tradition av handsydda färgrika mönster. Både män o kvinnor handarbetar. Det som fascinerar oss mest är deras lågt liggande kanoter vilka är uthuggna ur stockar, formade efter deras kroppsstorlek. Dessa människor är smidiga och korta i jämförelse med oss stora nordbor. (Nu känner jag mig som om jag läser ur boken ”Gullivers Resor” av Jonathan Swift.)
När det blåser hissar de ett enkelt sprisegel, vips har de en snabbare farkost. De har sitt eget språk, som sagt men alla kan spanska, ibland även engelska, så det är lätt för oss att förstå varandra.

När en man med sin lilla dotter kom paddlande till Nerthus kunde jag inte motstå hans erbjudande, frukt. Ja, gärna ananas och bananer, svarade jag. Men då får du hoppa i kanoten och komma med oss till frukthandlaren inne på ön, fick jag veta. Jag tvekade. Kanoten såg rank ut. Som ni förstår så antog Amanda och Adde den utmaningen. Mannen gav Adde en paddel för nu blev ju båten tung att paddla. En timme senare när de återvände kom de utan dotter, för segel, med både ananas och bananer. Vilka glada ansikten. Och vilken stor, fint mogen ananas och de finaste bananer vi sett på länge.

Amanda & Adde berättade att de personer på ön som var nere vid havet när kanoten skulle återvända till Nerthus pratade intensivt med mannen när de såg att han riggade sin kanot. De ifrågasatte om A & A verkligen skulle klara att segla i den lilla ranka kanoten tillsammans med vännen Nestor. Glada skratt. Jo minsann, det gick finfint. Ett minne för livet. Bilder får ni se senare när vi har internet.

Idag, måndag 14/3, har vi haft en riktig arbetsdag, kroppsarbete. Hela däcket behöver skuras, 17 meter långt! Salt och rostfläckar ligger och stör både material och trivsel. Skura, spola med eget sötvatten ur tankarna (från watermakern). Inte ge sig, det ska bort! Till lunchpaus fick vi Addes energirika Pasta Carbonara. Precis innan lunchen serverades hann vi till och med skura hela sittbrunnen + spola trätrallen från alla smulor vi tappat där den senaste tiden. Varifrån kom all smuts? En båt ska väl tåla att man bor 5-8 pers ombord, natt o dag…

Dagens eftermiddagsseglats gick ifrån vår egen lilla palmö, nära Green Island, till ett närliggande samhälle, Rio Diablo. Vi har ankrat bland åtta andra seglare, alla med egen jolle. Vi har sett oss omkring med vår gummibåt Caribé och sakta kört runt ön för att se vad som väntar imorgon. Vi såg en brygga med seglarnas jollar, där brukar alltid finnas någon form av café/bar, kanske också internet och folk som kan dela med sig av sina erfarenheter, skolungdomar i skoluniform, basketmatch på skolgården, två utomhusrestauranger, ett stort elverk som är igång dygnet runt, dvs elektricitet finns, massor av enkla hus av korrugerad plåt/bambupinnar/cementväggar i glada färger/ och mellan husen plats för en strandremsa och kanoter eller andra båtar av plast med utombordare.

Hela ön är tätbebyggd ända ner till vattnet. Det tog oss 15 min att åka runt ön…inte särskilt stort samhälle med andra ord. Ni förstår nog att vi blir nyfikna.

Adios!
// Maria

Fisk i paradiset!

En ny dag i en fantastisk övärld. Vi har sedan sist dragit oss sakta österut och bort från de mest besökta öarna, de som ligger närmast inklareringen vid Porvenir. Många amerikanska båtar men också tyskar, belgare och fransmän. Har så här långt inte stött på någon svenskbåt.

Just nu ligger vi i en egen lagun men ser ca femton båtar utmed en angränsande ö. Det har tagit några dagar att ställa in ögonen och förmågan att tolka omgivningen utifrån vad vi ser i sjökortet. Det som ser ut att vara en stor ö, utmärkt som gult i kortet, är i verkligheten ett rev som ligger just under vattenytan. Mitt i ett gult fält finns ibland ett brunt litet fält som är en ö. Öarna är låga och täckta av kokospalmer, otroligt vackert. För att komma till den ankringsplats vi nu sett ut har vi rundat ett stort rev och mejslat oss in till den plats vi nu ligger vid, med bra fäste för ankaret. Det är ca 80 meter till revkanterna och en drömlik liten sandö med palmer som växer nästan ner till stranden. Ön kanske reser sig en meter ovan vattenytan.

Bilden som jag tar med telefonen kunde platsa i vilken resekatalog till paradiset som helst.

Vi har skaffat en alldeles utsökt guide/pilot för Panama och San Blas skriven av Eric Bauhaus som bor i Panama och under en lång tid utforskat regionen och sedan sammanställt allt i en bibel för oss seglare. Han har dessutom tagit fram sjökort som stämmer. Navionics kort ligger ca 100 m fel vilket ju inte är bra med tanke på de knepiga passagerna in bland reven. Boken innehåller rättade och detaljrika kort vilket storligen hjälper oss.

I dag lämnade vi vår ankringsplats vid 10-tiden för att gå de 9 nm till den plats vi nu ligger vid, intill Green Island. Det som vi hade slutat hoppas på skedde nu, vi fick fisk. En riktigt fin variant av Tonfisk som vi tror heter King Mackerel. Den var 80 cm lång och skimrande i blått och silver.

Amanda rensade och filéade på akterdäck medan vi med Maria vid rodret manövrerade oss fram till entrén vid revet. Vad hade vi för drag undrar nu den fiskeintresserade, och kanske vilken lina? Efter att vi haft en orange och vitaktigt och vackert drag under en månads tid föreslog Adde att vi byter till en annan färg. Vi valde ett drag som skilde sig från det tidigare men hade en rostig krok. Att kroken var rostig spelade tydligen ingen roll och snart efter att vi släppt ut ca 60 m grov lina, kanske två mm i diameter, skrek det i den skotvinsch vi lindar linan runt motsols så att när det blir tryck i linan tickar det ordentligt.
Alla regerar instinktivt då det sker och allt fokus riktas akteröver för att få bekräftat att det är fisk och ingen plastpåse som det tyvärr har varit ibland, även mitt på Atlanten.

Då vi låg invid en svensk båt på Kanarieöarna fick vi höra att bästa sättet att ta död på en nyfångad fisk var att hälla rom i gapet på den. Fram till nu hade vi missat eller bara glömt att prova detta. En flaska med billig rom har legat i fiskelådan och bara väntat på att bli använd för ändamålet. Nu kom vi ihåg och Adde hällde en rejäl skvätt rakt ner i gapet på den nyfångade fisken som fortfarande kämpade och levde om i Amandas grepp. Fisken stannade direkt upp med sina rörelser och blev helt stilla. Det fungerade!

Det har blivit kväll och jag sitter i sittbrunnen för att avsluta blogginlägget. Amanda o Adde har tagit jollen in till den lilla ön och det är kolsvart runt oss. Det ljus som syns är ankarlanternorna från båtarna som ankrat i området. Ljudet från revet som gränsar mot havet dånar och vinden skänker lite svalka nu på kvällskvisten. Under dagarna hart vi ca 30-32 grader under däck och förmodligen samma ute. Solen är stark och vi värjer från att bränna oss. Ett soltak täcker sittbrunnen så att vi kan äta i skugga.

Gissa vad vi åt förresten, jo alldeles rätt. Smörstekt fisk med ris och romsås.

Hälsningar
Per-Erling

Framme i Porvinir

Klockan 11.45 i dag den 9 mars ankrade vi vid Porvinir, i västra delen av San Blas, eller Guna Yana som invånarna kallar sitt ö-rike. Vi seglade in mellan reven och var noga med navigationen eftersom korten stämmer dåligt eller helt saknar sjömätningar. Allt gick fint och nu ligger vi i en miljö som påminner om Söderhavet i svunna tider.

Klareringen som jag oroat mig för gick som en dans och alla var så fantastiskt välkomnande. Damerna som gav oss den lokala clearingen för San Blas sjöng högt och fint för oss medan vi betalade 100 USD som hamnar hos den lokala regeringen. Immigration med mera gick loss på 420 USD för turistvisa för Panama samt 193 USD för Cruising permit för hela Panama och gäller då även för passagen genom kanalen senare i mars, då fyra besättningsmedlemmar mönstrar på i Colon.

Just nu läser vi in oss på öar, rev, leder och ankringsplatser för de närmaste två veckorna i en helt fantastisk övärld. Drömbilder hur jag än vride blicken.

Alldelse nyss kom Amanda och Adde tillbaka efter att ha följt med en kille i hans kanot (uthuggen ur en stock i ett stycke). Lite frukt fanns med i lasten tillbaka.

Tyvärr har vi inget internet så bilder får komma senare, kanske inte förän i Colon om två veckor. Texter får duga så länge…

// Per-Erling

Fint dygn

Vi har haft ett fantastisk dygn med perfekta förhållanden. Senaste dygnsdistansen blev nära 150 Nm, vilket vi är nöjda med i rådande vindar. Fortsätter bara vädret att följa prognosen komme via att vara framme i morgon förmiddag.

Nu börjar vi märka att Panamakanalen ligger i området, fler och fler fartyg är i sikte. Det är alltid lite extra när vi får stora fartyg runt oss. Ser dom oss eller måste vi agera? Fram till nu har yrkessjöfarten hållit väl undan för oss seglare. Vi har aldrig behövt vara oroliga för att vi skall komma för nära varandra.

Fiskebåtar däremot, vilket det stundom funnits gott om sedan vi lämnade Sverige, måste vi hålla undan för. Beroende på vilket land vi är i skiftar också belysning på lanternor och användandet av AIS saknas till 99%…

Vår position just nu, den 8 mars kl 16.00 lokal tid, är N 11 17.013 W 078 44.939

Hälsningar från Per-Erling

Halvvägs till San Blasöarna

Två dygn sedan vi lämnade Jamaica och vi har hunnit halvvägs. Vädret har varit fint förutom att det var nästan vindstilla första dygnet. Just nu seglar vi i en brant slör och det blåser ca 7 ms. Havet är lugnt och vi har det riktigt bra ombord. Kursen är rakt sydlig så vi avverkar latituder medan longituden är nästan den samma. Vi ska vara framme då gps:en visar 09 34 N och 078 55 W, tittar jag på GPS,en nu läser vi 13 49 N och 078 39 W.

Sjökorten och sjömätningen är dålig dit vi ska och det vi hört och läst oss till är att segla i området då solen står rätt på himlen så att en utkik kan följa bottens skiftningar. Adde har följt svenska SY Balance blogg som bra beskrivit deras segling i Södra Västindien samt bland öarna i San Blas. Efter kontakt med båten har vi fått digitala sjökort översända via nätet. Superbra av Adde som fick kontakt med dem samt att de hade vänligheten att dela med sig. Stort tack till gänget ombord på Balance. Så nu har vi, vad vi förstår, bra kort inlagda i vår PC och vårt navigationsprogram, OpenCPN. Med bra kort menas att det inte diffar med upp till 100m mellan kort och verkligheten, som det varnas för i alla övriga kort.
Port of entry heter Porvenir, dit vi nu siktar, och ligger vid Punta San Blas ca 70 nm öster om Panamakanalens inlopp på Karibien-sidan.

Vad gör vi ombord just nu?
Amanda läser en pilot för San Blas som beskriver leder, öar, ankringsplatser och lite om befolkningen. Som alltid är det bra att vara förberedd, speciellt då navigationen kan vara klurig.
Adde sover på en segelsäck på fördäck efter nattens vakt. Förseglen skymmer solen så han behöver inte stekas i den kraftiga solen.
Maria läser en bok och verkar ha det fint, även hon i skuggan.

Under däck går watermakern och väsnas så att vara på däck är bäst. Det är högtryckspumpen som låter då den pressar saltvatten genom tre meterlånga rör som innehåller de membran som skiljer ut saltet från havsvattnet och ger oss ca 200 liter fint dricksvatten i timmen. Det är min matdag så jag är vattenmakare utöver de uppgifter som ligger på den som är vaktfri men i gengäld sköter hela hushållet. Så medan watermakern gör sitt jobb passar jag på att skriva lite till bloggen.

Undrar vad jag kommer att göra till middag? Fisk verkar vi inte få 🙁

//Per-Erling

Goodbye Jamaica

Nu har vi lämnat Montego Bay på Jamaica för att segla de 580 Nm  till Panama och San Blasöarna, som  ligger ca 60 Nm öster om Panama Kanalen. Vi har stora förväntningar på den övärlden som består av ca 400 öar/kobbar/rev som kommer över ytan. Återkommer kring funderingar och planering inför angöring och navigering bland rev och grunda vatten.

Tiden på Jamaica har bjudit på fina och variationsrika upplevelser. Efter ett tag har vi lärt oss hur kulturen fungerar och språket.  Inför ankomsten hade vi försökt läsa oss till så mkt information som möjligt. Så fort vi har haft nät har jag skannat internet efter nyttig kunskap. Hittade en bra guide, ”A CRUISING GUIDE TO JAMAICA 2.0 by Frank Virgintino” som målande beskriver kusten, ankringsplatser samt kulturen/historia på Jamaica.

Vår första hamn blev Ocho Rios på nordöstra sidan av ön. Viktigt att första hamn är en ”Port of entry”, så att vi får klarera in ordentligt. Allt gick bra till slut efter att vi haft besök av hälsovårdsmyndigheten som utfärdade en licens för Nerthus. Tyvärr strulade tjänstemannen men efter 20 USD gick allt som en dans…

Vår rostfria septiktank hade vi liggande på däck eftersom vi haft problem med den. Ingen bra början, men med lite hjälp av dollarn gick det fint. Sedan besök av immigration och customs. Allt som allt ca 6 timmar från att vi droppade ankaret var vi klara att få gå iland. Dagen därpå fick vi ett ”Coastwise clearence” för att gå till Montego Bay.

Det visade sig att dom ville veta på timmen när vi skulle avgå från Ocho Rios och anlända till Montego Bay. Tjugofyra timmars clearence fick vi för sträckan så vi tog en rövare och övernattade i Discovery Bay där proceduren med Coastgard fick göras om på nytt, den här gången med tre beväpnade, unga soldater ombord. Ren rutin antar jag. Glada och trevliga var dom under alla omständigheter, tyckte det nog var spännande att se vår båt och besättning. Sen erbjöds vi använda deras brygga då vi åkte in med jollen för att handla med mera. Ya maan. Respect!

Väl framme i Montego valde vi att ankra hos the Yacht Club trots varning om dålig ankarbotten. Vi blev väl mottagna och fick all hjälp med att kontakta myndigheterna för ytterligare en vända med Customs och Immigration. Allt gick smidigt och vi fick också ett nytt Coastwise clearence för att segla vidare utmed kusten väster och söder ut tillsammans med Fredrik och hans två barn, 6 och 8 år, som flugit in för två veckors vistelse tillsammans med oss andra på Nerthus. Lämnade ett ruttförslag med alla tänkbara vikar och ankringsplatser för att få största möjliga utrymme för hugskott. Det visade sig att vi kom att spendera större delen av tiden i området runt Long Beach vid Negril. Ett utmärkt område med korallrev och bra ankring. I norra delen, vid Negril Harbour, eller Bloody Beach som den också heter, fann vi den säkraste ankringen med nästan inget swell/dyning.

Väl skyddat från den förhärskande ostliga vinden och sjön. Tyvärr tråkigt inne på stranden för vår del, då ”All Inclusive anläggningar” inte ville släppa in oss via stranden. Vi valde därför att fortsätta söderut till den mer genuina delen av Seven mile beach och närmare staden Negril. Vi smet in bakom revet på ca 4 meters djup och fick bra skydd. Här kunde vi lätt jolla in till den bländvita stranden och också ta del av strandlivet med matställen och livemusik. Vi gjorde ett försök att ta oss runt udden och gå vidare österut på sydsidan av Jamaica men just då kom en ostlig kuling med hög sjö, så varför ta den kampen när det var så bra där vi var.

Alltså åter till skyddade vatten fram till att vi i stilla väder kunde gå tillbaka till Montego Bay för ny klarering pga att Fredrik mönstrade av och vi skulle vidare till Panama, vilket vi just nu är sedan några timmar tillbaka.

Varför namnet Bloody Bay? Eftersom det är en så bra och skyddad ankringsplats samt lämplig strand gick valfångare in där för att rengöra sin fångst. Då hände det att vattnet färgades rött av allt blod.

En annan berättelse kring Bloody Bay är att här tillfångatogs Jack Rackham (Colico Jack), en berömd pirat som efter en längre strid tillfångatogs år 1720. Ombord på Piratens skepp fanns också två av historiens mest beryktade och berömda piratkvinnor. Mary Reade och Anne Bonney var kända för sina handlag med svärd och pistol. Jack hängdes med sin besättning i Kingston medan Mary Reade och Anne Bonney skonades eftersom båda var gravida. Enl engelsk lag fick gravida inte hängas.
Vad som skedde med dom är oklart. Rykten finns det dock gott om. Att dom lyckades undvika galgen även efter att ha fått sina barn tycks vara klart.

Det finns en sorglig, men även innehållsrik och positiv historia i Jamaica. I dag upplever vi en kraftfull kultur som bygger på ”respect”. Det är verkligen sant att vi också möttes av just ”respect”, stor vänlighet. Hit vill vi nog tillbaka en vacker dag.

Hälsningar,
Per-Erling tillsammans med Maria, Amanda och Adde på väg mot San Blas.

Sista dygnet på Jamaica

Dags att segla vidare. Bunkringen av mat och dryck är klar sedan igår, torsdag 3 mars. Storhandling på största köpcentret, (näst längsta kvittot hittills), taxi med alla matkassar till yahctklubben i Montego Bay, skottkärra från taxin till jollen och fullastad jolle i två varv ut till NERTHUS till ankars ute i bukten.

Sen börjar den verkliga utmaningen…att stuva all långtidsmat på logiskt ställe, nej det går inte att göra på känn! Vi har ett fint system där varje mat/dryck finns utritad på en plan med överblick. Imponerande, eller hur!? Så, det var ett heldagsjobb för oss 4 pers igår, 10-21, jajamän.
Jolle mat kvitto
Amanda & Adde har tackat ja till att segla NERTHUS till Panama tillsammans med PE & mig, vilket är en gåva för oss…hoppeligen även för dem/er A & A. För att få ut det mesta av korallhavet och snorkling lägger vi kursen till San Blasöarna, norr om Panama. Där finns ca 40 öar med en befolkning på 55000, som Gotland.

Same same but different.

I provianten ingår en hel del konserverad mat och torrförråd, ris, bulgur, pasta..
Och ägg, förstås. Men vi har minsann satsat på att hitta allt det goda i färskmatens tecken. Här får ni en inblick i grönsakernas värld.
frukt
Vi diskuterar ombord ifall det är olika odlingsförhållanden eller genmanipulering som gör att frukt/grönsaker är så olika stora på olika öar i Karibien. Vi har inte fått något klokt svar på det, ännu.

Amerikanska Virgin Islands kontra Dominikanska Republiken

Lime

Varma Jamaicahälsningar

Maria

Sover i varsin vagga

Här ligger jag och vaggas i min koj i fören medan resten av gänget sover. Klockan är 04:27 och jag har vaknat av ett hällregn som drar förbi Nerthus där hon ligger ankrad utmed stranden. Då får en snabbt hoppa upp och stänga alla våra fönsterluckor för att sen starta torkandet med handduk. Jag fixar en fläktmontering vid sittbrunnen för att på något sätt ventilera vårt nu väldigt stängda utrymme.

Vi ligger i en bukt där vi har tagit oss så långt in vi kan innan det blir för grunt för Nerthus 2,70cm djupa köl, men ändå inte riktigt utom räckhåll för dyningen som rullar in. Då vi har vinden in från NO betyder det att Nerthus får den långa, mjuka dyningen in i sidan och vi vajjar sakta men hyfsat rikligt.
Så slutar det regna och jag är lika snabbt upp för att få in lite svalare nattvindar igen. Och så börjar det igen. Och när ankarlarmet går är det ju ändå jag (och självklart farsan) som är vaken, så då hoppar jag upp igen och spanar ut för att konstatera att vi inte draggat något, bara rört oss precis så långt vi kan sträcka med ankarkättingen. Med en kapten som gärna sätter ankaravståndet bara med någon meter extra vet vi direkt när vinden vrider och Nerthus likaså.

Apropå dyning och väder så är jag förvånad över hur lätt min brors barn Alfred och Alma tar livet ombord. Under seglatser så sitter de helst där det gungar som mest och blir snabbt besvikna när vågorna blir mindre. Helst av allt leker de runt inuti båten och håller krampaktigt balansen när det lutar så där kraftigt att grejerna lämnar sin utsedda plats. Under nätterna sover de djupt och för denna natt valde Alfred att sova i soffan som är så skön. De hoppar från relingen, övar på dyk och hummar exalterat genom snorkeln när de får se färgglada fiskar under Nerthus.
Det de tycker är lite sämre än hemma är givetvis maten, den är ju inte direkt som i Sverige och falukorven ekar med sin frånvaro. Tacka vet jag pastan som är tydligt utbredd över hela vårt runda klot, än så länge, och med lite smör och salladskrydda är dem nöjda. Och så lite korv förstås!
Tur att dessa fina varelser ska vara kvar flera dagar till.

Nu verkar regnet ha dragit förbi så jag ska minsann öppna luckorna och nu försöka somna om. Får se om det blir sjusovar-Adde som tar nästa regnskur? Ja, vi får väl se… Jag har ju trots allt semesta!