I dag den 27 juni vår tid lämnade vi fantastiska Fatu Hiva. Det märks att ön inte har en någon flygplats utan ön är beroende av havet som transportled. I den lilla byn står mindre aluminiumbåtar, med en 20-hästars utombordare, parkerade på tomten intill de enkla husen. Husen som ofta består av ett tak med luftiga och nästan helt öppna väggar. Det finns en slingrande väg över bergen till grannbyn för den som händelsevis har en bil. Varför krångla sig upp i bergen när vattnet bär raka vägen till målet. För tio år sedan hade alla kanoter, utriggare, men nu gäller aluminiumbåtarna.

För två dagar sedan vandrade tevellgänget upp till vattenfallet och utkiksplatsen högst upp på bergstoppen intill vår vik. Två båtar ytterligare hade ankrat i viken och deras besättningar hade samma planer för dagen. Tillsammans med det franska och belgiska besättningarna vandrade alla tillsammans ner för berget. Under samtalets gång kom vårt tappade ankare upp och nu visade det sig att den franska båten hade en proffsdykare ombord som hade plockat upp ett ankare i någon hamn tidigare under deras segling. Det var ett Fortress, ett ankare jag suktat efter sedan tidigare. Går att plocka isär och är tillverkat av tåligt aluminium. Perfekt för ankring t ex sand och dy. Vi fick köpa det för lite drygt halva nypriset. Nu är ett problem löst, problemet att inte ha ett reservankare samt ett som kan användas då vi behöver både för och akterankare i trånga vikar eller hamnar.

Två frågor som plågat mig är nu lösta. Utombordaren som tidigare hamnade under vatten fungerar samt att vi nu har ankare nr två ombord!

I dag satte vi väckarklockorna på 06.00 för att komma iväg mot Tahuata i tid för att kunna ankra i dagsljus. Dagens distans ca 48 Nm. Fin segling i SO vind ca 7 ms. Halvvägs tonar molnen upp sig och vi kunde förvänta oss regn och ökande vindar, vilket var precis vad som skedde. Bara att rulla in på försegling under squallen för att sedan rulla ut igen och segla vidare i sol och fina vindar. Rundade norra udden för att en bit ner på västsidan ankra i en fin vik. Lite längre sträcka att runda norr udden men vi slapp vindlä utmed västkusten bakom de höga bergen. Ankaret låg på sandbotten efter en justering av plats då ankarkättingen hade lagt sig runt en större korall, vilket inte är bra. Efter flytt några meter var ankaret kontrollerat av våra dykande ungdomar som snabbt var i vattnet efter seglingen. Vi ligger på 10 meters djup med gott om plats till land och de tre andra yachterna som redan låg i viken.

Så här står det om ön och vår vik i ”piloten” Charlie’s Charts of Polynesia:
”TAHUATA. This island is south of Hiva Oa across the 4 km width Canal du Bordelais. Here, as is normal in narrow passages between high islands, the wind and sea are usually more intense. A 2-3 knot westerly current is typical in this passage unless there have been several days of westerly winds. The center of the island is a 457 meter mountain chain, radiating out in steep ridges and valleys to the coast. It is well worth sailing around the island to to see the southern coastline with is rugged and has spectacular scenery. The principal villages of Vaitahu and Hapatoni are on the west coast. The population of this island is about 600.”

Vår vik Baie Hanamoenoa:
”This is the most popular anchorage on Tahuata. It is 3,2 km NNW of Baie Vaitahu and is the third sandy bay visible after coming corner of Atuona. Anchorage may be taken in the middle of the bay in 5 fathoms (9 meter), good holding sand. The clear water provides excellent diving and shelling although the beach has many nonos. Eric Hiscock rated this as one of the three most beautiful anchorages in Polynesia.”

Vi stannar här under morgondagen för att dyk, paddla SUP, kanske windsurfa eller bara vara på sandstranden under palmerna. Blir sannolikt en tidig morgon dagen därpå för att ta oss till Nuku Hiva där vi måste bunkra mat och diesel samt kanske hittar bra wifi innan vi seglar de 450 Nm till Tuamotus och nya spännande öar.

// PE

Efter några dagar på magnifika Fatu-Hiva ankrade vi i går kväll på Tahuata (länk till Google-bilder). Viken heter Baie Haparoni och ligger nedanför höga berg. Bara vi och en båt till som ligger här. Vi ser Hova Oa där vi på lördag möter upp familjen Tevell!

I dag är det arbete ombord som gäller. Vi skrapar lite färg och målar på nytt. Avsalta hela båten, inkl under däck. Det är ständigt saker att fixa och meka med.

// PEE

Sedan vi lämnade Galapagos har vi mött eller träffat färre segelbåtar än då jag tillsammans med Lasse och Kalle Ljung seglade kring Ushuaia i Patagonien, Kap Horn och Antarktis för snart ett och ett halvt år sedan. Det visar verkligen varför den här delen av vår jord beskrivs som det minst besökta och bebodda området.

Enda platsen vi såg andra seglare på var i Rikitea/Gambier Islands. Innan och efter det har det bara varit vi. Atollen Reao hade haft en seglare på besök för fem år sedan, så ni förstår att vi blev öppenhjärtigt mottagna. Senaste ankringsplatsen var på Tatakoto där vi var första båt på tre år.

Att dessa atoller inte ligger högt på listan kan jag förstå eftersom möjligheten till ankring är ytterst begränsade, då det inte finns några inseglingsbara öppningar till lagunerna och det stupar brant på utsidan av atollens rev. I sjökortet finns en blå markering runt atollerna som indikerar att man går in på tusenmeterskurvan. Det finns en hylla på 15-20 meters djup alldeles utanför ”pallkanten” innan det fortsätter till stora och omöjliga djup för ankring.

Allt gick flint på Reao och vi fick fin service och blev hämtade i deras motorbåt. Det bryter vågor hela tiden inne vid land och öppningen till den lilla hamnen. Dom var enormt duktiga på att tima den stora dyningen.

Då vi kom till Tatakota var det inte riktigt samma fina villkor. Dyningen var större och vi ankrade till slut på 14 meters djup, medan båten hamnade på 24 meters djup efter att vi lagt ut 60 meter kätting. Efter att tag kom en ung man utsimmandes och hälsade oss på borgmästarens vägnar välkomna.

Vi låg kvar under natten utan att kunna gå i land, då det var för hög och brytande sjö inne vid ”landningen”. Natten blev tuff då kättingen fastnade i korall, vilket ledde till att det blev väldigt ryckigt då hela kättingen inte fick arbeta. I gryningen ankrade vi om efter att ha flyttat oss till en plats som nu hade vindlä, då vinden vridit 90 grader. Dyningen var fortfarande påtaglig men vi låg väldigt bra.

Framåt eftermiddagen bestämde vi oss för att ta jollen in till kajen och den öppning som fanns i revet. Carl och jag gav oss iväg. Efter att ha inväntat några dyningar gjorde vi ett försök som dessvärre slutade olyckligt. Jollen skar i den starka strömmen, då en våg fångade oss akterifrån. Jollen hamnade upp och ned och både jag och Carl i vattnet. Tyvärr och väldigt olyckligt fick Carl motorns kåpa i bröstkorgen och fick, visade det sig senare, frakturer på sex revben.

Som gammal jolleseglare vände jag jollen på rätt köl och vi kunde samla ihop det mesta som flöt runt oss. Motorn var givetvis obrukbar men årorna hittade vi. Omskakade rodde vi ut till Nerthus där en orolig Tomas mötte oss. Väl förtöjda till Nerthus akter kom min saknade sko och Carls solglasögon flytande i god fart. Strömmen hade fört både oss, sko och glasögon rakt ut till Nerthus.

Carl hade givetvis väldigt ont och natten blev tuff för honom, vi visste ju ännu inte hur illa an han var. Kl 06 på morgonen dagen därpå gick vi tillbaka till första ankringsplatsen för att påkalla hjälp. Via kontakt med Carls försäkringsbolag Gouda och franska räddningstjänsten arrangerades upphämtning med öns aluminiumbåt med en utombordare samt tre unga män, varav den ena var borgmästare och tillika polis.

Det gick fint att få ner Carl i räddningsbåten som snart la sig i läge för att avvakta rätt förhållande för att ta sig genom revkanalen in till den lilla kajanläggningen. En traktor med skopa kom farande för att senare lyfta upp båt och Carl till väntande bil.

Tomas och jag seglade sedan vidare mot Marquesas, en distans på ca 410 Nm. Ett skäl till att vi gått in till Tatakoto var att invänta rätta vindar, vilka nu har givit oss en fin gång norrut. I skrivande stund har vi ca 150 Nm kvar, vilket bör ta ett dygn bara vinden inte avtar.

I går kväll fick vi via satellitmail ett meddelande från Carls hustru Francoise att Carl var på sjukhuset på Tahiti och Papeete. Som sagt, sex revbensfrakturer och stor smärta. Nu hoppas vi han återhämtar sig på några veckor och snart är ombord igen. Tufft virke i gubben!

Måste ge en eloge till försäkringsbolag Gouda som agerat väldigt professionellt och inkännande. Franska räddningstjänsten var också bra att ha att göra med. Sammantaget är Tomas och jag imponerade att vi på en så avlägsen plats kan få så fin hjälp. Leta gärna upp Tatakoto i Google maps (eller klicka här) så ser ni att det är rätt mycket blått här.

Per-Erling

Vi lämnade Reao i går den 4 juni vid kl 12.00 för att segla de 32 Nm till nästa atoll. Enligt plan ville vi gå redan 10.00 men frukosten vi bjöds på hemma hos våra ny vänner drog ut på tiden. Frukost föresten, Marinerad papegojfisk (rå fisk i lime och kryddor), stekt annan fisk, färskt bröd o kaffe. Så klart det drog ut på tiden och vi missade vår avgångstid vilket senare innebar att vi kom fram då det dessvärre redan mörknat.

Eftersom det är vanskligt med revkanterna valde vi att segla vidare de 152 nm till Takakoto där vi nu ligger på utsidan av revet och på 20 m djup, ankaret lade vi på 15 m. Bara 10 meter längre ut är det 50 m djupt, sedan fortsätter det via 250 m ner till 2000 m. Gäller att inte komma för nära revet men ändå få ankaret att fastna på hyllan. Man ser botten på 40 m!

Strax efter att vi ankrat kom en kille utsimmande för att bjuda in oss till samhället och öns borgmästare. Ser fram mot att komma in till land i morgon. I dag stannar vi ombord och kollar läget.

Tyvärr ska det blåsa upp och vrida mot nord, varför vi ligger kvar här till den 8 juni då vinden beräknas vrida tillbaka mot sydost och vi kan fortsätta de ca 350 nm upp till Marquesas.

Jakten på wifi fortsätter. På förra ön var det inte möjligt att sända bilder mm. Kanske i morgon den 6 juni.
Vi ligger 12 timmar efter svensk tid nu och fram till i augusti då vi lämnar Franska Polynesien.

Hälsningar
PE

Kära blogg,
Vi blev kvar här på Reao. En minimal prick på sjökortet långt fån allt. Först trodde vi inte att det bodde några här och att det inte gick att ankra här.

Per-Erlingt som är äventyrare backade in på andra försöket fäste ankaret bland gamla korallhuvuden på en platå. Utanfö denna platå är det mer än en km djupt.

Tomas och jag simmade iland och det dök upp flera ungdomar som tog hand om oss på ett så fantastiskt vänligt sätt. Det visar sig att det bor ca 300 personer här och en miljö som är så enastående och enskilt.

Ingen seglare har stannat på många år så det är stort för invånarna oxå. Nu skall sägas med emfas att det aldrig kunnat bli ett sådant fantastiskt stopp utan min franska!! Äntligen verklig nytta efter alla dess års intensiva studier. Den är ju inte direkt bra men gissa om den öppnar portar till dessa underbara människor, ständigt leende.

Jag kallas här ombord för ”språkröret” och ingen hade fått dessa erfarenheter utan min franska. Det ni kids! Jobba på och världen öppnar sig!

Idag kom de ut med båt och hämtade oss och tog oss med till lagunen, till bageriet, hälsat på hemma hos massor av släkt och vänner (alla är släkt) och en viss genetisk utväxling sker hela tiden mellan öarna.

Dessutom besökte vi byns skola och jag höll ett anförande för barnen om vår resa så nu vet alla var Sverige ligger. Lite norr om Frankrike…

PE har med sig dessa undebara uppblåsbara jordglober som visitkort så nu hänger det en plastglob i klassrummet. De sjöng en underbar sång för oss och man fick ont i hjärtat mmed tårar, så underbart.

På efterrmiddagen var det en fiskare som tog med oss tillsammmans med sina söner på harpunfiske bland korallena. De var otroligt skickliga och fick massor av fisk. Jag provade en hel del med harpunen men det är verkligen inte lätt. Det är enklare att skjuta älgar!

Vi simmade även ut på lite djupare vatten och såg hur localsen simmade ner till botten 20 m ned och höll fast i någon korall och låg där och vakade på fisk. Kändes nästan konstigt och som att man tömde ett akvarium.

Vi fick massor av fisk och jag såg en stor rocain nära. Ikväll blev det kirurgfisk till middag som jag lagar och imorgon papegojfisk. GOOGLA på det!

Till efterrätt fruktsallad på nanan, papaya, lime och passionsfrukt från träd och buskar. Till frukostana har vi ett lager med pamplemousse ca 30 cm i diameter som vi plockade på Rikitea. Vi blir här ett par nätter till och imorgon kommer fiskarna till frukost och har med sig croiassanger au chocolat samt pain som jag beställde hos bagaren idag.

Därefter ska polisens fru köra runt atollen med oss och det handlar om ca 4 mil då ön är 24 km lång.
Vi har dessutom lärt oss allt om Kopra (googla). De får ca 150 xrf per kg så marknadspriset ha dubblearts på senare år. Inkomsterna räcker till det vardagliga. 1 xrf är cirka 8 öre.

givetvis har vi hälsat på Mr le Maire och han är cool och kom på sin moppe. Detta är en mkt isolerad plats så man kan nog inte förvänta sig samma bemötande på de lite större öarna framöver men underbart är det!

Hör att ni har ca 23 grade hemma nu i luften. Hur många grader har ni i vattnet i Ålsten?
Vi har ca 24 grade här. Jag kan faktiskt tänka mig att stanna här, har aldrig känt så förut.

/ Carl