Otur på Tatakoto

Sedan vi lämnade Galapagos har vi mött eller träffat färre segelbåtar än då jag tillsammans med Lasse och Kalle Ljung seglade kring Ushuaia i Patagonien, Kap Horn och Antarktis för snart ett och ett halvt år sedan. Det visar verkligen varför den här delen av vår jord beskrivs som det minst besökta och bebodda området.

Enda platsen vi såg andra seglare på var i Rikitea/Gambier Islands. Innan och efter det har det bara varit vi. Atollen Reao hade haft en seglare på besök för fem år sedan, så ni förstår att vi blev öppenhjärtigt mottagna. Senaste ankringsplatsen var på Tatakoto där vi var första båt på tre år.

Att dessa atoller inte ligger högt på listan kan jag förstå eftersom möjligheten till ankring är ytterst begränsade, då det inte finns några inseglingsbara öppningar till lagunerna och det stupar brant på utsidan av atollens rev. I sjökortet finns en blå markering runt atollerna som indikerar att man går in på tusenmeterskurvan. Det finns en hylla på 15-20 meters djup alldeles utanför ”pallkanten” innan det fortsätter till stora och omöjliga djup för ankring.

Allt gick flint på Reao och vi fick fin service och blev hämtade i deras motorbåt. Det bryter vågor hela tiden inne vid land och öppningen till den lilla hamnen. Dom var enormt duktiga på att tima den stora dyningen.

Då vi kom till Tatakota var det inte riktigt samma fina villkor. Dyningen var större och vi ankrade till slut på 14 meters djup, medan båten hamnade på 24 meters djup efter att vi lagt ut 60 meter kätting. Efter att tag kom en ung man utsimmandes och hälsade oss på borgmästarens vägnar välkomna.

Vi låg kvar under natten utan att kunna gå i land, då det var för hög och brytande sjö inne vid ”landningen”. Natten blev tuff då kättingen fastnade i korall, vilket ledde till att det blev väldigt ryckigt då hela kättingen inte fick arbeta. I gryningen ankrade vi om efter att ha flyttat oss till en plats som nu hade vindlä, då vinden vridit 90 grader. Dyningen var fortfarande påtaglig men vi låg väldigt bra.

Framåt eftermiddagen bestämde vi oss för att ta jollen in till kajen och den öppning som fanns i revet. Carl och jag gav oss iväg. Efter att ha inväntat några dyningar gjorde vi ett försök som dessvärre slutade olyckligt. Jollen skar i den starka strömmen, då en våg fångade oss akterifrån. Jollen hamnade upp och ned och både jag och Carl i vattnet. Tyvärr och väldigt olyckligt fick Carl motorns kåpa i bröstkorgen och fick, visade det sig senare, frakturer på sex revben.

Som gammal jolleseglare vände jag jollen på rätt köl och vi kunde samla ihop det mesta som flöt runt oss. Motorn var givetvis obrukbar men årorna hittade vi. Omskakade rodde vi ut till Nerthus där en orolig Tomas mötte oss. Väl förtöjda till Nerthus akter kom min saknade sko och Carls solglasögon flytande i god fart. Strömmen hade fört både oss, sko och glasögon rakt ut till Nerthus.

Carl hade givetvis väldigt ont och natten blev tuff för honom, vi visste ju ännu inte hur illa an han var. Kl 06 på morgonen dagen därpå gick vi tillbaka till första ankringsplatsen för att påkalla hjälp. Via kontakt med Carls försäkringsbolag Gouda och franska räddningstjänsten arrangerades upphämtning med öns aluminiumbåt med en utombordare samt tre unga män, varav den ena var borgmästare och tillika polis.

Det gick fint att få ner Carl i räddningsbåten som snart la sig i läge för att avvakta rätt förhållande för att ta sig genom revkanalen in till den lilla kajanläggningen. En traktor med skopa kom farande för att senare lyfta upp båt och Carl till väntande bil.

Tomas och jag seglade sedan vidare mot Marquesas, en distans på ca 410 Nm. Ett skäl till att vi gått in till Tatakoto var att invänta rätta vindar, vilka nu har givit oss en fin gång norrut. I skrivande stund har vi ca 150 Nm kvar, vilket bör ta ett dygn bara vinden inte avtar.

I går kväll fick vi via satellitmail ett meddelande från Carls hustru Francoise att Carl var på sjukhuset på Tahiti och Papeete. Som sagt, sex revbensfrakturer och stor smärta. Nu hoppas vi han återhämtar sig på några veckor och snart är ombord igen. Tufft virke i gubben!

Måste ge en eloge till försäkringsbolag Gouda som agerat väldigt professionellt och inkännande. Franska räddningstjänsten var också bra att ha att göra med. Sammantaget är Tomas och jag imponerade att vi på en så avlägsen plats kan få så fin hjälp. Leta gärna upp Tatakoto i Google maps (eller klicka här) så ser ni att det är rätt mycket blått här.

Per-Erling

3 Kommentarer
  1. Birthe
    Birthe says:

    Fy sjutton! Vilken tur i oturen att ni var på ett ställe där ni kunde få hjälp!!
    Och hoppas så att Carl kryar på sig snabbt.
    Är planerna oförändrade vad beträffar Tomas hemresa och tevellarnas ankomst??
    Kram

    Svara
  2. Kicki Sjöstedt
    Kicki Sjöstedt says:

    Så många fantastiska platser ni har fått se. Men en riktigt otäck händelse också. Skönt att ni är välbehållna. Hoppas att Carls revben läker fort. Kram från Kicki

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *