Har inte haft wi-fi på länge, så nu en text jag skrev för en vecka sedan. -Nu har vi seglat runt i BVI (British Virgin Islands) en tid. Stor skillnad mot övärlden längre söder ut där allt är mer ”slow” och tillåtande. Här behövs tillstånd för att besöka öar och fina platser för dykning mm. Känns lite knöligt samtidigt som vi uppskattar att man tar hand om naturen och det som är övärldens tillgångar. Just nu ligger vi för eget ankare eftersom de bojar som enligt all info ska finnas har fram till saknats. Röda bojar för privata seglare, gula för charterbåtar/seglare och vita för jollar. Eftersom vi helst ankrar så går det lika fint utan bojar. Det är tillåtet att ankra om man gör det på sandbotten mellan korallen, för att inte skada densamma. Fiske är förbjuden och harpuner är inte att tänka på. I går var det frestande att plocka upp en drygt 30 cm stor Lobster som jag såg då jag simmade och dök inom gränsen för marinreservatet. För att mäta storleken dök jag ner ca tre meter o mättade mellan händerna. Hade det varit förr i tiden hade jag greppat den över ryggen o säkrat en fin middag. Nu fick jag glädjas åt att det finns Lobster och att jag fick se den på så nära håll.. Ön vi ligger vid just nu heter Fallen Jerusalem just innan The Bath på Virgin Gorda. The Bath är känd för sina fina stenformationer som slipats lena av dyningen som rullar in. Det är inte korall utan gråsten/granit som skapar en känsla av byggnadsverk. Liknande formationer finns på Fallen Jerusalem och kanske kommer namnet av att det ser ut som en fallen mur utmed stranden. Dagarna ”flyter på” men går fort. Vi förvånas över hur fort en vecka passerar och de tre veckor Silvija och Andreas är ombord närmar sig redan halvtid. Vår plan var att ta oss mot vind och ström för att vid just Virgin Gorda vända åter mot Puerto Rico så nu väntar snart undanvind väster ut mot San Juan på PR. Många fina platser och inte minst snorkling väntar innan vi måste vinka av delar av nuvarande besättning då Silvija och Andreas måste resa tillbaka till snö o kyla. Hälsningar Per-Erling

Det har vi haft nu sen några dygn tillbaka. Den 13 åkte Tevellarna hem och tanken var att även jag och Adde skulle lämna för äventyr på land. Spontana och impulsiva som vi är hade inget boende bokats (eftersom vi inte haft wi-fi på ett tag) och känslan var lugn eftersom allt löser sig ändå.
Ganska snabbt förstod vi att det kostade endel och bristen på hostels var stor under högsäsongen. Under dagen den 13e så pratade vi med fler främlingar än vi gjort på heeela vår resa, 3 månader. Alla är otroligt hjälpsamma och ringer sina vänner, chefens sons kompis eller sin mormors vännina för att vi ska få någonstans att bo! Trots allt detta så spenderade vi natten i varsin hängmatta på däck eftersom Nerthus ändå låg kvar i hamnen. (Och Adde skulle ändå byta ut gasvajern som hade havererat)

Så nu 6 dygn senare har våra planer ändrats några gånger och tillslut blivit extremt bra! Vi bor på ett och samma ställe i lilla strandstaden Luquillo på ett bohemiskt Guest House med en underbar värd som vi snabbt kommit nära. Här stannar vi för resten av tiden, då vi har surf precis utanför terrassen och allt som behövs inom 20 min gång. Vi gillart!

Den 8e feb mönstrar vi på igen för att få hänga med brorsan som anländer.
Vi hörs då!

Amanda & Adde

Idag kliver jag med familj av. Taxi beställd till kl 14 och 40 min till flygplatsen och flyger till Sthlm ikväll med Norwegian. Tack Norge!

Reflexioner sträckan st Vincent till Culebras.
Destinationen möjlig i o m att vi kör lite off pist och skapar nya intryck.

Varje kväll så trött och sover så gott! Hur är det möjligt?!?! Allting rör sig och ibland då man är i land på någon bar så fortsätter det att röra sig. Många förstår inte hur man står ut och får tiden att gå…

Efter bara ett par veckor ombord så tar de basala ganglierna över kommandot! Bara att ligga i hängmattan är en aktiv handling och generellt så jobbar kroppen på i ett fullständigt normalt sätt som det var tänkt från början. Vad avser tid så går vi efter magen och solen. För att underlätta har vi minskat ner veckan så antingen är det onsdag eller lördag.
Frukost, lunch, middag, fika, läsa, poddar, samtal med skratt och fördjupningar. Horisonten fullständigt fri 360 grader. Ensamt?? Näe!!! Igår lite annat pyssel. Amanda håller på att måla en US flagga som saknas ombord. Alldeles för svår att sy så det får bli en inplastad i papp. Hugo målar samt pluggar lite. Adde och PE plockat isär, noggrant rengjort och smörjt lilla vinschen babord längst bak. Producerar ett halvt ton vatten samt kollat färskvattnet i livräddningsdunken. Maria har fixat stegen ner till deras gryt. F provat hängmattan och jag städar. Ja så kan en aktiv dag se ut. Hur kan man tröttna på detta då man samtidigt seglar i en långsam slör med Saragsssotången i jämna sjok.

Bland hav berg och vulkaner. St Vincent har en vilande vulkan. I höjd med Union höll vi undan för Kickem Jenny som hon heter. På kortet står det restrikted area! Med tanke på hur knepig seglingen kan vara här så om det står så ska man vara just det, försiktig. Det är en aktiv vulkan långt ner i djupet där det bubblar upp lava på botten samt diverse gaser som skapat bubblor. Hamnar man mitt bland dessa bubblor så förlorar vattnet sin bärkraft och det blir fritt fall!!!
Då hjälper inget ankare.

Mellan Bequia och St Vincent mötte vi, tro det eller ej kungen av Spanien med kunglig flagga och allt. Vi hade halvvind och det gick fort med ca 100 m emellan. Han vinkade glatt då han förmodligen kände igen havets monster Per Ehrling. Snygg hoj han har!!!

Från att till vardags mest konfronteras med fiskpinnar och inlagd sill så är dykningen en utmaning. Trots boken om de 100.000 mest vanliga fiskar så helt förvirrande. Personligen har jag kategoriserat i stora fiskar och små. Så finns det förstås jättestora och enorma fiskar också. Tre dygn sedan seglade vi från St Lucia ut på det nu lilablåa Caribiska havet endast åtföljda av stjärnorna. Planen är St Croix eller några fina spännande öar spanska Caribien innan byte besättning Puerto Roco. Inget går upp mot att se seglen skymma himlavalvet i en ständig rörelse. Lite motoriserande på morgonkulan men sedan kom det igång igen med slör 8 knop. Satagassotången djävlas och fastnar på vårt jättestora fiskedrag. Kan det vara så att firrarna uppfattar detta som sallad….? Om 2 dygn är vi framme om vinden står sig . Adde hade vakten 12-03 tillsammans med Hugo. God hjälp av Hugo som vaknade en gång under vakten bara för att kolla och fråga Adde om han var vaken. Sedan somnade Hugo snabbt igen. F ö sov han under stjärnorna hela natten under en filt.

Nu har jag äntligen kommit på vad det är som är silverfärgat, strömlinjeformat, 30-40 cm lång som far upp genom vattenytan som ett spjut i en båge ca tre m över vattnet och kan landa 10 m bort. Det är bara jag som sett detta hända så de andra tvivlar på mitt omdöme. Efter konsultation i boken är min bedömning att det kan vara Barracudor!! Vad säger du Christer?

I morse en hel regnbåge, en skönhet med alla för ögat synliga färger. Vi bara undrar om vi ska komma under den med tanke på hur hög masten är.

Annars är Herr Olsson, tyvärr ibland lite respektlöst kallad Olle vår bästa kompis någonsin typ!!!!!! Han jobbar på dag som natt och kan skilja på babord och styrbord på ett fantastiskt sätt. Vad jag förstått har han fått vila en hel del men det kommer bli andra bullar i Stilla havet. Lika bra att han njuter av sin vila nu. Herr Olsson är vår autopilot döpt efter Pe:s farfars chaufför.

Så har vi det detta med NaCl, SALT!!!!! I tidernas begynnelse fanns inget salt i haven. Under miljoner år har regnen lakat ur jorden på salt och långsamt fortgående. Jag hade himla svårt med saltet min förra långsegling men man vänjer sig faktiskt med allt. Efter en natt i sjö kan däcket vara halt och allt kladdigt av saltet. Det fräter tillsammans med solen på all utrustning. Allt kan rosta ihop snabbt om man inte sköter om grejorna. Som tur är så har vi sötvatten att skölja av oss med. Tyvärr räcker det att någon som just badat försvinner under däck så blir det kontamination. Lakanen och kläder blir kladdiga. Gott Om t-shirts, handdukar plakaten förordas. Det krävs disciplin att undvika kontamination unde däck.

Igår kväll kom vi fram till Culebras en blandning mangrove och kaktusar. En liten i det närmaste amerikansk middle class hippie community Puerto Rico. Dingy dock en fantastisk bar där man parkerar dinghyn vid bordet.
Ett par dagar runt bland dessa öar och sedan hem för oss.
Fantastiskt äventyr och i stort sett avgörande med kapten Evensen som är en konstigt enastående och underbar person
Carl

”Men, vad är det där egentligen!?”
Rösterna hörs från däck där vi seglat några timmar ut mot öppet hav i en stjärnklar kväll. De där uppe har fått syn på en otroligt stark lanterna… ”Med strålkastare? Nej, men vad ÄR det egentligen! Jag har aldrig sett något liknande! Och med vilken fart det kommer. Det närmar sig snabbt! Hör ni några ljud?” Nu samlas alla på däck och står tysta några millisekunder… Det börjar blinka… ”Är det ett… flygplan? JAHA! Det är ett flyyygplaaan…”. Lättande suckar dras och alla återgår till sitt.

I morse lämnade vi Beguia Island för att ta oss mot S:t John med ett litet stopp på vägen vid S:t Lucia, där vi snorklade några timmar. Vi har vid skrivande stund kommit ut 2,5h från land och ön ligger lysande bakom oss. Klockan är 20:30 och det blir inte mörkare än så här, speciellt när månen inte gör oss sällskap, och ljus kan vara svåra att tyda. Flygplanet hade alltså endast en stålkastare i vitt och kom precis mot oss, vi trodde dock för några sekunder att det var topplanternan av en mast vi mötte – och när den är så stark betyder det att det är NÄRA. Då är det skönt när verkligheten visar något annat.

Dagen har fyllts av segling i 8,5 knop med skiftande vind och vågor direkt in från Atlanten (långa och stora), som senare minskade bakom öarna. En fiskerulle som skrek av spännning när något STORT (?) smakade på kroken, som sedan lika snabbt släppte igen… Utöver adrenalinpåslaget var besvikelsen total. Glädjen kom snabbt tillbaka när delfinerna hälsade på. Annars har morsan surfat på SUP’en bakom vår dingy, farsan testat sitt nya dykset med extra böjbar snorkel + gummifenor och vi lyckades även betala två hjälpsamma killar för den mooring vi fick låna som vi sedan föstod var fel killar då hamnvärden kom och skulle ha betalt, även han hjälpsam och skrattade vänligt åt att vi får betala honom nästa gång istället.

Som ni hör är dagarna fyllda av upplevelser och vi somnar trötta på kvällarna ofta innan 22. Så godnatt säger jag nu, och Hugo från sittbrunnen i sin sovsäck, och går och lägger mig för 6h innan mitt pass börjar kl. 03 igen. Jag hoppas på få flygplan och fin segling. Vi hörs!

Amanda