Nerthusbloggen | Nerthusbloggen

Finmiddag till havs

10 juli, 2016/1 Kommentar/av Per-Erling

Nu har besättningen fått visa färg ett par gånger. Menar inte att det varit något allvarligt, för det är just det vi elegant har undvikit genom bra manövrer såväl på dagen som mitt i natten. Vi är på väg söderut och vindarna blir lite mer varierande. Allt stämmer bra med prognosen med några undantag som lett till det bättre. Det skull ha varit helt vindstilla eller väldigt svaga vindar som snurrat runt.

Vi har faktiskt haft segelbar vind i stort hela tiden. På dagen ser man de tecken som innebär ökande vind och vi har revat för att sedan släppa ut reven efter ett tag då hela storen behövs för att få rätt tryck i seglingen. Alla ombord har med andra ord fått tillfälle att träna manövrerna i dagsljus vilket märktes då vi på Simons o Maxines pass, i natt vid 02-tiden, hastigt överraskades av en ordentlig squal (vindbyar ofta tillsammans med regn) med vindar en bit över kulingstyrka. Vakten innan med Axel o Francoise hade föredömligt rulla in på förseglen inför natten. Det var nu totalt kolmörkt under molnen och vinden slog till då Simon ensam stod vid rodret medan Maxine gräddade morgonens frukostbröd.

Ugnsluckan var öppen och bröden kom ut med en faslig fart och landade under navigationsbordet. Alle man på däck och processen att reva storen inleddes allt medan regnet dränkte oss i härligt sötvatten. Huden fick vara regnställ.

Alla gjorde sin bit och efter inte allt för lång tid hade vi allt under kontroll och vinden avtog såklart så fort vi skotat hem det revade seglen. Det fina var att nu kunde vi segla resten av natten väl förberedda. Det kom fler squalls under de kolsvarta molnen som tornade upp sig i lovart. Fören pekar fortfarande mot Rotoia med lite marginal. Det vi ”satt in på banken” finns kvar till senare oförutsatta händelser…

I går fick vi fisk till allas glädje. Vi hade nämligen tappat en stor vacker MahiMahi för två dagar sedan. Retligt nog då den var inhalad till båten och jag skulle precis kroka fast den. Stämningen var inte att leka med ombord då kan jag lova. Så i går blev det omvänd ordning i stämningen när vi bärjade en minst en meter lång fantastisk matfisk, Vacker med sina blåskimrade färgen och en lång mäktig ryggfena. Vi tror den kallas Wahoo. Nu mat för några middagar. Första middagen stod Axel o Hugo för. Vädret var fint och havet nästen platt så allt blev upplagt för fest. Och fest blev det efter att Hugo, vår alltid energiska Purser, riggade en meny och påkallade festkläder för besättningen. Kan ni se framför er hur vi sitter i sittbrunnen uppklädda och fina och intar en galamåltid i ljuset från vår konservburk som fortfarande tjänstgör som bordsbelysning. Axel kämpade vid spisen och levererade vackert upplagda tallrikar med stekta wahoofileer, risbulle och allt dekorerat med en vitvinssås. Jubel! Förätten var chips och efterrätten tre skivor banankaka som Hugo och undertecknad bakat tidigare under dagen. Gissa om vi hade en nöjt gäng ombord.

Hugo var för fin i sitt serveringsutstyrsel med handduk över armen och Axel i byssan med en blänkande ryggtavla böjd över stekpanna och kastruller! Tack grabbar!
Per-Erling

Tillbaka ombord

9 juli, 2016/3 Kommentarer/av Nerthusbloggen

HEJ bloggen!
Äntligen är jag tillbaka ombord, denna gång med min familj(-pappa) och min pojkvän Simon. Jag ska tvinga honom att skriva lite inlägg också! Vi har varit lite dåliga på att uppdatera här men alla som har varit ombord vet hur det är! Det finns knappt något wifi och det som finns är riktigt kasst. Men vi ska göra vårt bästa! Det har i alla fall hunnit hända en hel del ombord under dessa två veckor vi varit här. Till att börja med blev vi upphämtade i Hiva Oa efter en två dyngs lång flygresa: Stockholm-Paris-Los Angeles-Papeete-Nuku Hiva-Hiva Oa. PE och Thomas stod där på flygplatsen och väntade med fina snäck-kransar. Vilket välkomnande!!!!! Väl ombord är det lite grejer man måste vänja sig vid. Bland annat det ständiga gungandet och att det inte riktigt är lika rymligt som ens hus hemma i Sverige. Men man kommer fort in i rutinerna och det känns som om det vore igår man senast var ombord. En annan sak man måste vänja sig vid är värmen som är helt otrolig här!!! Fläktarna går varma under däck och man försöker svalka sig så gott det går. Dock är det skönt att vara på en båt i en sådan värme då det i princip alltid blåser. Dagarna i Hiva Oa gick ut på lite jobb ombord, lite bunkring och lite promenader. Men framför allt badade vi 4-5 gånger om dagen för att svalka oss. Det var först när vi seglade från Hiva Oa, vidare till nästa ö, Fatu Hiva, som PE berättade att han hade läst att man helst INTE ska bada i den viken då det finns otroligt mycket hajar….. Men han hade glömt att berätta det för oss tidigare! Tack Per-Erling!!!!! För övrigt är detta den del av världen där det finns absolut flest hajar. Man blir lite skakis av att tänka på det! Men det har inte skett en dödlig hajattack på över 50 år då de som bor här har sådan respekt för dem.

När vi kom fram till Fatu Hiva och viken ”baie de vierges”(jungfruviken) möttes vi av en otrolig syn. Mäktiga stenformationer av gammal lava, höga berg och gröna skogar. Här stannade vi i tre hela dagar och hann med en hel del grejer! Bland annat fyllde jag 20 år den 23:e juni!!! STORT. Jag blev firad med en baguettårta, paket och sång. Riktigt gulligt av alla! Mamma hade även tagit med sig en champagneflaska från Sverige(!!!!). Så jag firades ordentligt! Redan nästa dag var det midsommar! Även om man är på andra sidan jorden SKA midsommar firas ordentligt. Det blev en liten buffé av sillåda, köttbullar och potatismos med brunsås och svenskt lösgodis till efterrätt. Riktig lyx!!!

Utöver att dricka champagne och äta lösgodis har vi faktiskt vandrat och upptäckt en hel del inne i land. Vi gick till toppen av ett berg och hade en otrolig utsikt. Sedan gick vi även till ett vattenfall på 61 meter vilket var mäktigt. De lokala ungdomarna var även fotbollsgalna så vi spelade lite matcher med dem! Det var kul och vi vann såklart! 😉 otroligt att vi är på andra sidan jorden och att vi knappt kan kommunicera med varandra men att man ändå kan ha kul tillsammans och spela fotboll! Såklart visste ALLA vem Zlatan var också. Det är en otroligt liten befolkning på ön, ca 300 invånare, och överallt såg man bevis på inaveln. Det finns inte så många partners att välja på om man säger så. De hade inte heller någon polis på ön utan bara en Security guy som gick runt med en gul neon väst. Den enda mataffären de hade var en liten liten kiosk som man var tvungen att ta av sig skorna för att få komma in. Riktiga kontraster från Sverige. Varje kväll hörde vi trummor inifrån land och undrade vad det var, så vi åkte in och kollade läget. Det visade sig att alla byborna är med i en danstävling som de tränar till varje kväll. Och wow vad de kunde röra sig. Även de tjockaste kvinnorna hade sånna otroliga höftrörelser!! Riktigt kul att se!

Efter Fatu hiva seglade vi vidare till ön Tahuata och la oss i en lugn vik med en fantastisk strand. Där låg vi i ett dygn och njöt innan vi seglade till Marquesas största ö Nuku-Hiva. Varje gång vi har seglat mellan öarna har vi sett delfiner minst en gång. Stora flockar med 30-40 stycken har lekt runt båten. Men det häftigaste enligt mig var när vi seglade från Tahuata till Nuku-Hiva. Det var knappt någon vind och vi gick för motor. Vi hade planerat att sakta ner för att bada på 3000 meters djup. Helt plötsligt dyker tre melon head valar upp och vi slösar ingen tid och hoppar i tillsammans med dem. Det är främst en val som lekte runt båten som man såg tydligt. De var inte rädda för oss men kom inte för nära. En av de häftigaste upplevelserna i mitt liv tror jag faktisk.

I Nuku-Hiva la vi oss i viken med den största staden på ön. Här fanns det möjlighet att tanka diesel, bunkra lite och framför allt att kolla EM!!! Vi satt bänkade framför tv:n på en bar i kajen varje morgon halv 10 för att se matcherna som spelades hemma i Europa. Lite sjukt egentligen att man kan sitta och titta på andra sidan jorden! Simon är med i ett EM-tips där hemma så det är näst intill tortyr för honom att inte få veta resultaten på matcherna. Nu är i alla fall Portugal och Frankrike i final och vi hejar såklart på Frankrike!!! Vi hoppas att de kommer visa finalen på atollerna för det vill vi inte missa.

Vi hade hört från ett flertal seglare att det fanns en vik på Nuku-Hiva som man inte kunde missa. Så vi seglade dit och låg där i två dygn. Man förstod direkt varför det var värt att komma hit. Otroliga berg och stenformationer, vackra stränder och även ett stort rev, ett av de få reven på Marquesas. Vi snorklade på revet och wow vad mycket fiskar!!! Vi såg även två stora sköldpaddor och lite småhajar. Axel lyckades även se en gigantisk rocka som han fick på film. Vi gjorde en dagsutflykt till andra sidan viken också då de tydligen skulle ha öns bästa restaurang där och även en jättestor gammal arkeologisk plats. Det var mäktigt att se och kändes som ett filmlandskap! Påväg ifrån viken fick vi även napp!! En gigantisk fisk som vi tror var en Mahi Mahi! Men såklart går linan av bara några centimeter från båten! Riktigt typiskt. Men vu förlorar inte hoppet och fortsätter fiska gärnet.

Just nu är vi mitt ute på stilla havet för att segla över till Tuamotos skärgården och alla atoller. Seglingen ligger på 450 nautiska mil och vi tippar på att det kommer ta 3-4 dygn. Jag tycker det är så häftigt med långseglingar och framför allt att segla på natten. Vi har haft otroliga stjärnhimlar och det är en av många saker man inte kan fånga på bild utan som man får komma ihåg själv.

Hoppas ni har en härlig sommar där hemma och att det inte blir alltför dåligt väder!

//Maxine

Nu seglar vi mot Tuamotus

9 juli, 2016/av Per-Erling

Lämnade Nuku Hiva kl 07.30 efter att ha tagit upp utombordaren o jollen. Allt på däck skall åter på plats efter några veckor bland öarna i Marquesas.
Det är alltid en speciell stämning att lämna en plats man just lärt känna, om än lite. Nu väntar helt andra typer av öar i ögruppen Tuamotus. Från mäktiga bergformationer med branta klippor mot havet kommer vi nu till flacka atoller som knappt kommer ovanför havsytan. Vi får spana efter palmer då vi närmar oss.

Första timmarna ut från Nuku Hiva hade vi bra vind, upp till 14 ms, men precis som prognosen förutspådde avtog vinden. Natten fram till nu kl 09.30 morgonen har vi ändå haft vind och räddningen har varit att vågorna har varit snälla. Bara några timmars motorgång, annars halvvind i ca 3-5 ms.

Vi går en båge söderut för att kunna ta emot den tilltagande vinden som ska vrida emot, bli mer sydostlig och därmed med mer kryssvinkel för oss. Då är det bra att ha satt in lite höjd på ”banken” som vi kan njuta av på finalen in mot Gambier.
/PE

Hemmmagjord kokosmjölk

7 juli, 2016/av Per-Erling

I dag har vi tankat diesel vid stora kajen, med förligt ankare o två meter till kajen akteröver. Inte så mycket swell dom tur var. 588 liter blev det. Senast vi fyllde på var i Panama i början av april.

Premiär för egentillverkad kokosmjölk. Köpte en skrapa för att fixa ut kokosen från skalet. Sen pressa ut den vita mjölken med hjälp av en tygduk som vrids och pressas runt den rivna kokosen. Tror Maxine o Simon tänker sig en kycklinggryta med kokosmjölk. Spännande. På bilderna ser ni Hugo som skrapar ur en nöt.

I morgon avgång mot Raroia, blir fint med några dygn till havs.
Per-Erling

Heldagsutflykt över berget

5 juli, 2016/1 Kommentar/av Per-Erling

En heldagsutflykt över berget till grannviken och det lilla samhället Hatiheu.
Promenaden gick längs en gammal väg/stig med brant stigning genom en skog av grönska bestående av palmer, bananplantor och ett utbud av de finaste krukväxterna. Det bor ca tio familjer i viken där vi ankrar varav några har sitt jobb i byn vi var på väg till. Eftersom det fattas vägar är det häst som gäller, och alla tycks ha en. Vi mötte några ryttare som var på väg upp för berget, ganska stora ryttare på vad jag anser var en ganska liten häst. Vilken styrka att springa uppför en brant knagglig stig med en tung ryttare på ryggen.

Väl uppe på krönet fick vi en formidabel utsikt över kusten och vår ankringsplats.
Nu var det nice med nedförsbacke och efter ytterligare en halvtimme närmade vi oss kusten igen. Nere i byn, som har vägkontakt med huvudorten 55 km över bergen, möttes vi av några hus samt både restaurang, liten matbutik och en lokalinfo. Givetvis en kyrka men också stenkonstruktioner som finns kvar från perioden 1200 – 1800-talet. Stenskulpturer och ”offerplatser/altare”. Efter en matbit vandrade vi vidare upp för berget igen, fast en annan sträckning, för att leta efter fornlämningar. Vi hittade dem och fascinerades över vilka enorma konstruktioner tidigare kulturer lyckats uppföra utan maskinell hjälp. Det hela påminde om scener ur en Indiana Jones-film där naturen gör allt för att återta platsen trots att man gör stora insatser för att frilägga området. Även här känner jag igen former och lämningar som får tanken att vandra hemåt och inte minst på Gotland. Stolphus, svärdslipskåror, runda urgröpningar i sten, brunnar, bildtecken (petroglyfer) på stenar som får tanken att gå till runstenar mm. Stenskulpturer nästan lika höga som jag är lång.

Solen gassade och vi kämpade oss åter upp till bergskrönet på vår stig hemåt. Bra träningspass för en kropp som mest gungat fram på havet. Väl på krönet ser vi att det anlänt ytterligare en segelbåt. Masten ser konstigt kort ut och ganska snart ser vi att båten har en nödrigg. På väg ut till Nerthus med jollen, som vi haft uppdragen långt upp på stranden, passerar vi båten med nödrigg. Vi hälsar dem välkomna till viken och får höra att de mastat av halvvägs över Stilla Havet. Det visar sig vara en norsk båt med tre gubbar och två ungdomar. Norska flaggan hade gått förlorad tillsammans med masten. Nu hade de rest en spinnakerbom som mast och nödrigg. Den 20 juli måste de vara på Tahiti och det är ju en bit dit. På frågan om det varit dåligt väder fick vi veta att det inte hade blåst mycket och att dom inte visste riktigt vad som orsakar raset. Enormt tråkigt.

Vi är tre båtar nu och den tredje är en fransk amerikan som pluggat på KTH i Stockholm under en termin för några år sedan. Killen är ca 30 år och seglar ensam från San Francisco i en Albin Vega som han målat knallgul. Han har arbetat i Silicon Valley med att utveckla solpaneler men tröttnat på kemijobbet och söker sig nu ut i naturen för att stilla nyfikenheten. Vi bjöd över honom på fläskpannkaka, som Maxine och Simon lagat, och vi fick en trevlig kväll. Han har legat här i en månad och lärt känna många i land. Tillsammans med några locals hade han seglat till en intilliggande öde ö och jagat vilda får. Med sig till oss hade han supergott rökt lam, rökt över öppen eld vilken verkligen märktes på smaken. Vi åt lammet i små tärningar. Super snack till ölen. Undrar om slikt redan finns på Gotland, om inte, ett hett tips. Vi kommer säkert att se honom igen på olika platser fram till NZ dit han också är på väg.

Eftersom fisken är giftig här, bara bläckfisken är ätbar, blir det snorkling med GoPro istället för harpun. Gänget var iväg på en tur i morse medan jag var kvar ombord. Axel fick sex minuter med en två meter stor Manta Ray! Här finns ett av få korallrev i Marquesas och mängden korallfisk är stor. Det var ett påtagligt nöjt gäng som kom tillbaka efter att ha sett även sköldpaddor och hajar. I går då Axel kollade ankaret inför vår utflykt omringades han av flera stora Barracudor som nyfikna kom väldigt nära Axel. Spännande värre. Ankaret låg djupt o fint i sanden och vi hade fyra ggr djupet ute med kätting. Tryggt o fint.
I morgon den 6/7, purrning 06.00, går vi tillbaka till Taiohae för den sista bunkringen innan vi lämnar för tre dagars segling till Raroia i Tuamotus. Franska nationaldagen den 14 juli planerar vi fira just på Raroia. Hoppas på lokal sång och dans.

Per-Erling

Olyckan på Tatakoto

4 juli, 2016/2 Kommentarer/av Nerthusbloggen

(Bilder finns längst ner i detta blogginlägg)
PE och jag på väg in vid 14-tiden för att angöra och besöka Tatakoto dess södra hamn in till kaj via korallkanalen som finns uthuggen. Plötsligt en oerhört plötslig och stark våg som slet tag i jollen, kastade den upp i luften. Tänk er en luftfylld PET-flaska som man släpper under vatten och den far rätt upp ur vattnet.

Jag satt i fören och PE satt i aktern och körde och vi båda kastades ur båten och det hela skedde blixtsnabbt. Hela ekipaget som väger drygt 300 kg landade på min högra bröstkorg med motorkåpan först. Det var en våldsam smäll och jollen låg upp och ner. På ett fantastiskt sätt räddade PE situationen att på jollevis vända båten på rätt köl. Jag kunde inte ta mig ur vattnet utan PE lyckades släpa mig över kanten in på durken under våldsam smärta. PE lyckades rädda den vattentäta bagen med hans laptop och telefon i. Därefter såg PE årorna flyta runt, hoppade i och räddade även dessa.

Snabbt åter till Nerthus där de fick ombord mig samt full aktivitet för att mecka och rädda motorn efter sitt saltvattensbad. Plötsligt kommer en av PE:s skor samt mina solglasögon flytande intill båten som också räddas i strömmen. Jag var oerhört tagen av smärta och rädsla men med ett enormt adrenalinpåslag. Min fasta övertygelse var nog att jag inte skulle klara detta pga ev organskador som t ex rupturerad lever och multipla revbensskador med punktion av lungor eller lever.

Våldsamt ont i ryggen dessutom och tanken gick till njurarna. Långt från all civilisation blev jag min egen doktor och jag insåg stundens allvar och t o m funderade hur PE och Tomas skulle härbärgera mitt lik. Konstiga tankar men detta var på riktigt! Hade slaget träffat huvudet hade jag helt enkelt inte överlevt. Långsegling är egentligen en ganska ofarlig företeelse oavsett vad folk tror då man mest ligger för ankar eller seglar med passadvindar då de finns på klotet säsongsmässigt. Sällan att man ger sig ut i farliga väder men ibland är olyckan framme.

Jag satt sedan ca 36 timmar och mumsade starka värktabletter uppbäddad med kuddar utan att egentligen få en blund i ögonen soffhörnet i salongen. Jag var kvar ombord 2 nätter men sedan stod jag inte ut längre och vi hade täckning telefon och visste att det fanns en mindre flygplats på ön. Smärtorna blev alltmer outhärdliga, ingen sömn, tilltagande andningssvårigheter, plötsligt illamående kallsvettig och yrsel, varje rörelse i båten utlöste attacker av smärta, fem dygns segling till Papeete (närmaste sjukhus) så gav jag upp och bad Tomas kontakta SOS Alarm och försäkringsbolaget Gouda där jag var försäkrad för att be om råd.

Själv kunde jag inte prata pga andnöd och smärta. Vinden vände och enorma havssjöar som bröt mot revet tvingade oss också att ta upp ankaret och komma till beslut. Ön är en atoll som inte kund förtöjas vid men vi rundade västra udden till lugnare sjö och tuffade runt intill den norra hamnen. Att ankra var inte att tänka på pga tilltagande vind in mot land. Djupet var drygt en km intill land bara en sockel 20-40 meter djup med koraller och havssjö.

Tomas talade med SOS Alarm och beskrev läget för dem och de var verkligen rådvilla hur att göra men gav konkret besked att det var viktigt att jag omgående kom av båten och till akut sjukvård. De visste inte hur att fixa detta men uppdrog åt Tomas att ringa 112 (”lätt att slå”) franska räddningstjänsten och att Gouda och gendarmeriet tog beslut om hur att undsätta mig. På alla bebodda öar finns en borgmästare och en polisansvarig. På Tatakoto finns ca 180 invånare och Papeete-polisen ringde dem och beordrade hämtning.

Tre polynesier oerhört vänliga och sjödugliga sjösatte en aluminiumbåt och fick ner mig i hög sjö. Man surfade in till brygganläggningen, körde fram en frontlastare och lyfte sedan upp hela båten på land med oss alla ombord. Nerthus med herr Olsson, PE och Tomas stävade vidare mot Marquises för att möta upp min familj där om en vecka och efter ca 6 dygns segling. Därefter med en minibuss till särskilt avsatt sjukstuga som finns på alla bebodda atoller med en sjukvårdsansvarig person som skötte om mig under dagen inför det att räddningsplanet skulle komma från Papeete efter 6 timmar.

Utsikten från mitt rum var byns oerhört vackra kyrkogård med alla vitkalkade enkla kors. Kan annars sägas att det på ön finns ett ca 2000 år gammalt världsarvsmonument, en kyrka som kallas för Calvaire de Tatakoto som kan googlas. Många från byn samlades och var så oerhört vänliga och välkomnande. Nästa reguljära flyg var inte att tänka på då det var först tre veckor senare. Räddningstjänsten skickade ut ett räddningsteam med den absolut vackraste sjuksköterska jag någonsin sett, om man nu hade varit på det humöret!

Flygplatsen hade öppnats upp med brandbil och allt samt många av öns innevånare var där. Ett arrangemang hade gjorts där några säten förvandlades till en hjälplig brits där jag spändes fast med bälten över hela kroppen inkl mina stackars revben. Vid detta lag hade min underbara sköterska satt en kanyl och givit mig morfin så allt kändes ok och tryggt omhändertagen trots att jag knappt kunde andas liggande.

Det var ett ca 10-sitsigt dubbelmotorigt turboproplan. Drygt 4 timmar sedan landade planet Papeete där en ambulans stod och väntade. Normalt tar flyget 2,5 timmar men man var tvungen att mellanlanda på en kobbe för att fylla på mer flygfotogen för att komma ända fram. Pinknödig på rygg blev jag och liggande på rygg var inte detta så lätt. Hon hittade en tom Coke petflaska med sig själv som adapter. Min annars så stolta skumbanan var nu en liten oformlig seg råtta och det tog tid att få upp flödet med allt morfin i kroppen. Inte så sexigt. Cirka en timma innan framkomsten fick jag plötsligt en ohygglig ångest möjligen eftersom morfineffekten började släppa och att hon inte fick ge mer. Upplevelsen var som att vara fastspänd i ett handskfack mitt i natten och det var fruktansvärt obekvämt och obehagligt. Det var riktig ångest och oerhört obehagliga känslor och svårt att andas.

Väl i Papeete så väntade en ambulans och förde mig till akuten och sedan till deras intensivvårdsavdelning för behandling med morfin och andningshjälp samt diagnostik. Inom några timmar efter prover och CT samt röntgen så stod det klart att det handlade om ett flertal brutna revben med allvarlig lungsäcksinflammation pga lungkontusioner med blödningar.

Sjukhuset är ett ”top of the line” franskt sjukhus med Europeisk standard och det fattades ingenting. Personalen var fantastisk och i huvudsak franska specialistläkare. Blev kvar på intensiven 4-5 dygn och sedan skrevs jag ut till ett hotell vid havet alldeles intill sjukhuset där jag mest sov och hade ont. Hopp om livet infann sig och jag är oerhört tacksam mot alla som så fantastiskt har hjälpt mig.

Dilemmat var att försäkringsbolaget beordrade hem mig till Sverige och det var bara att gilla läget trots att min familj satt på planet till Polynesien. Jag hann träffa dem på hotellet några timmar innan de fortsatte till Nerthus med flyg till Marquises. Vi hade inte setts på drygt tre månader och nu skulle det ta två månader till innan vi skulle ses. En resa tillsammans som vi planerat så länge och enorm besvikelse men tacksamhet att det inte var värre ändå för detta kunde ha slutat hur illa som helst. Ett fantastiskt omhändertagande av alla och inte minst mina fantastiska seglarkompisar PE och Tomas som räddade livet på mig. Visserligen stod mest Tomas och fotograferade ombord men skötte kommunikationen med räddningsstyrkan..

Särskilt skall nämnas personalen på försäkringsbolaget Gouda som verkligen var fantastiska och proffsiga. Det var Francoise som just innan avresan hemma fixat denna tilläggsreseförsäkring. Otroligt proffsig kontakt med läkare i Köpenhamn i akutskedet, snabba och tydliga beslut och sedan en fantastisk logistikpersonal som dagligen höll telefonkontakt med mig och sjukhuspersonalen och fixade allt i kulisserna. Detta är så oerhört viktigt då man som sjuk är totalt utlämnad. Man skickade sedan ut en specialiserad narkosläkare vid namn Hans från Köpenhamn för att följa mig hem till Ekorrvägen 4 i Bromma.

Visserligen insjuknade han på planet mellan Papeete till Los Angeles i en allvarlig virushjärninflammation, troligen Denguefeber. Hög feber, oerhört trött, våldsam huvudvärk och ljuskänslig kom han och jag fram till LA. Rullstolen som inför transfer var menad för mig fick han ta och sedan ett par nätter på hotell i LA innan han kvicknade till och vi kunde fortsätta resan. Ombytta roller och vem kunde tro det. Hans var en oerhört cool proffsig narkosläkare som tog de rätta besluten. Nu har alla ombord försäkringar på Gouda och kan rekommenderas. Då det skiter sig så kan det annars bli hur tokigt och dyrt som helst.

Grounded en månads karens i ett ödsligt Stockholm utan egentliga planer med familjen på andra sidan jordklotet så är jag ändå helt slut efter denna intensiva upplevelse som på totalen slutat bra

Upplevelserna av Söderhavet på egen köl var ändå så fantastiska och kan egentligen inte beskrivas så det försöker jag mig inte på. Las Perlas, Galapagos, Ducie, Pitcairn, Gambier Island Mangareva och inte minst Reao och till slut Tahiti med utsikt från sjukhusets och hotellets fönster.

Sveriges sommarskrud är dessutom så underbar den kan bli.

Tack till allihop och framför allt min underbara familj med alla samtal, uppmuntranden och inte minst att det var så fint hemma och frysen full av frysta portionsförpackningar med mat i er frånvaro under min konvalescens. Midsommaraftonen var nog den lugnaste jag någonsin varit med om i ett tyst Bromma men hemma är ändå hemma!

/Carl

Dansuppvisning

3 juli, 2016/av Per-Erling

Lämna Taiohae för 25 Nm till Baie D’anaho som ligger på andra sidan Nuku Hiva. Där ska det finna stenskulpturer mm från tiden före européernas ankomst. Fin vik med korall också.

I går kväll fick vi vara med om en dansuppvisning som verkligen skilde sig mot vad vi sett tidigare. Enormt kraftfullt av män, kvinnor och unga flickor. En trumsektion som inte gick av för hackor med tatuerade killar, och då menar jag tatuerade över hela kroppen, där varje tatuering har en historia att berätta. Klädseln hos dansarna var tillverkad av gröna blad och torkade växter. Vi fick en minnesvärd återblick i hur det var förr.

Jag blir så glad av att unga människor med inlevelse lever sig in i forna tiders uttryck och kultur.
Per-Erling

Fotboll med mera på Nuku Hiva

3 juli, 2016/av Per-Erling

Nu har vi varit några dagar på ön Nuku Hiva och viken som rymmer samhället Taiohae. Mäktiga o grön berg ligger som en mäktig fond mot den omväxlande himlen. Mest sol men så öppnar sig himlen och ett varm, fett o tungt regn skänker färsk vatten till mark o människor. Ingen bryr sig om man blir blöt, det är ju färskvatten och solen torkar snart upp kläder o mark.
Vi ligger fint trots en ständig swell som får alla båtar att rulla. Efter några veckor bland öarna i Marquesas börja vi känna besättningar från båtar som seglar runt här. Tror vi kommer att möta en del av dem även fortsättningsvis då de flesta ska till Tahiti via Tuamotuöarna.

Här har vi kunnat skaffa gas till spisen men inte Propan utan Butan som inte har samma energiinnehåll dessvärre. Diesel tar vi på tisdag samtidigt som vi bunkrar mat för de närmaste veckorna. En ny harpun har också hittat ombord. Vi måste ju försöka skaffa föda då vi kommer till platser där vi ankrar i fina vatten. Ett problem är att vissa fiskar kan vara giftiga då korallen eller det som växer på korallen, fiskarnas föda, kan vara just giftig. Fram till nu har vi frågat lokalbefolkningen på varje plats om vi kan äta den fisk vi lyckats skjuta med den harpun vi haft ombord sedan tidigare. Tipset att inte fånga svarta fiskar har vi följt och allt har gått fint. Fisk ligger nu i kylen och väntar på att bli tillagad.

Vi såg fotbollsmatchen mellan Tyskland och Italien. Fin stämning under soltaket på kajen där matstället ställt upp en TV. Besättningar från yachterna tjoar och hejar. Känns lite avlägset med fotboll men kul att se.
Efter en lång förmiddag går larmet! Maaat till hungriga ungdomar blir akut. Alla ut till Nerthus där Axel förbereder lunch. Jag stannar i land eftersom jag åt en bra frukost och dessutom vant mig vid två mål mat om dagen, för den rutinen införde vi på seglingen från Galapagos då vi var tre färdigväxta gubbar ombord. Rätt fint i skuggan bakom några bananstockar 🙂
I eftermiddag ska jag sy klart ett solskydd, en liten sprayhood, till skylighten ovanför salongsbordet. Vi tvingas just nu stänga luftintaget där eftersom det kommer regn emellanåt på natten och det är ju alltid segt att gå upp för att stänga luckan.

Som det ser ut nu lämnar vi Marquesas på tisdag eftermiddag eller onsdag morgon för att segla till Raroia där Kon Tiki strandade med Bengt Danielsson ombord. Googla på Kon Tiki så får ni en intressant story. Seglingen dit kommer att ta ca tre dygn för de 450 Nm. Väderprognosen och att vi blir klara med all förberedelse avgör vilken av dagarna det blir. Lyckligtvis har vi inte bråttom utan kan anpassa oss.

Hälsningar
Per-Erling

Lite allt möjligt

28 juni, 2016/av Per-Erling

I dag den 27 juni vår tid lämnade vi fantastiska Fatu Hiva. Det märks att ön inte har en någon flygplats utan ön är beroende av havet som transportled. I den lilla byn står mindre aluminiumbåtar, med en 20-hästars utombordare, parkerade på tomten intill de enkla husen. Husen som ofta består av ett tak med luftiga och nästan helt öppna väggar. Det finns en slingrande väg över bergen till grannbyn för den som händelsevis har en bil. Varför krångla sig upp i bergen när vattnet bär raka vägen till målet. För tio år sedan hade alla kanoter, utriggare, men nu gäller aluminiumbåtarna.

För två dagar sedan vandrade tevellgänget upp till vattenfallet och utkiksplatsen högst upp på bergstoppen intill vår vik. Två båtar ytterligare hade ankrat i viken och deras besättningar hade samma planer för dagen. Tillsammans med det franska och belgiska besättningarna vandrade alla tillsammans ner för berget. Under samtalets gång kom vårt tappade ankare upp och nu visade det sig att den franska båten hade en proffsdykare ombord som hade plockat upp ett ankare i någon hamn tidigare under deras segling. Det var ett Fortress, ett ankare jag suktat efter sedan tidigare. Går att plocka isär och är tillverkat av tåligt aluminium. Perfekt för ankring t ex sand och dy. Vi fick köpa det för lite drygt halva nypriset. Nu är ett problem löst, problemet att inte ha ett reservankare samt ett som kan användas då vi behöver både för och akterankare i trånga vikar eller hamnar.

Två frågor som plågat mig är nu lösta. Utombordaren som tidigare hamnade under vatten fungerar samt att vi nu har ankare nr två ombord!

I dag satte vi väckarklockorna på 06.00 för att komma iväg mot Tahuata i tid för att kunna ankra i dagsljus. Dagens distans ca 48 Nm. Fin segling i SO vind ca 7 ms. Halvvägs tonar molnen upp sig och vi kunde förvänta oss regn och ökande vindar, vilket var precis vad som skedde. Bara att rulla in på försegling under squallen för att sedan rulla ut igen och segla vidare i sol och fina vindar. Rundade norra udden för att en bit ner på västsidan ankra i en fin vik. Lite längre sträcka att runda norr udden men vi slapp vindlä utmed västkusten bakom de höga bergen. Ankaret låg på sandbotten efter en justering av plats då ankarkättingen hade lagt sig runt en större korall, vilket inte är bra. Efter flytt några meter var ankaret kontrollerat av våra dykande ungdomar som snabbt var i vattnet efter seglingen. Vi ligger på 10 meters djup med gott om plats till land och de tre andra yachterna som redan låg i viken.

Så här står det om ön och vår vik i ”piloten” Charlie’s Charts of Polynesia:
”TAHUATA. This island is south of Hiva Oa across the 4 km width Canal du Bordelais. Here, as is normal in narrow passages between high islands, the wind and sea are usually more intense. A 2-3 knot westerly current is typical in this passage unless there have been several days of westerly winds. The center of the island is a 457 meter mountain chain, radiating out in steep ridges and valleys to the coast. It is well worth sailing around the island to to see the southern coastline with is rugged and has spectacular scenery. The principal villages of Vaitahu and Hapatoni are on the west coast. The population of this island is about 600.”

Vår vik Baie Hanamoenoa:
”This is the most popular anchorage on Tahuata. It is 3,2 km NNW of Baie Vaitahu and is the third sandy bay visible after coming corner of Atuona. Anchorage may be taken in the middle of the bay in 5 fathoms (9 meter), good holding sand. The clear water provides excellent diving and shelling although the beach has many nonos. Eric Hiscock rated this as one of the three most beautiful anchorages in Polynesia.”

Vi stannar här under morgondagen för att dyk, paddla SUP, kanske windsurfa eller bara vara på sandstranden under palmerna. Blir sannolikt en tidig morgon dagen därpå för att ta oss till Nuku Hiva där vi måste bunkra mat och diesel samt kanske hittar bra wifi innan vi seglar de 450 Nm till Tuamotus och nya spännande öar.

// PE

Midsommar i Söderhavet

26 juni, 2016/av Per-Erling

För bara en vecka sedan var vi två i besättningen och nu är vi sex. Tomas har återvänt till Sverige för en tid. Familjen Tevell anslöt på Hiva Oa den 18 juni. Tyvärr har ju Carl brutit sex revben (se tidigare blogginlägg) och kan inte vara med nu utan återhämtar sig hemma i sommarsverige. Tevellarna ombord är Francoise, Maxine, Axel och Hugo samt Maxines kille Simon. Trevligt med ungdomar i gänget, det var ju ett tag sedan Amanda och Adde mönstrade av i Panama. Jag kan avslöja att det är lite mer rörelse och action ombord med sex personer i stället för två.

Det händer saker hela tiden och allt är inte planerat. På Hiva Oa är viken där seglarna ankrar liten och utsatt för dyning som rullar in och skapar studsande vågor. Då vi kom dit, Tomas och jag, råddes vi att göra som alla andra och lägga ut ett ankare även aktern så att båten inte svänger runt vid vindskiften eller då strömmen vänder. På så vis risker båtarna att inte komma för nära varandra även om det är trångt. Enligt uppgift var det dybotten och inte koraller som annars riskerar skava av ankarbandet. På vårt ankare nr två har vi just ett band så det är noga med bottenbeskaffenheten. Allt gick bra de första dagarna men vände båten helt plötsligt och följde vinden. Ankarbandet hade gått an. Vid dykning kunde vi konstatera att botten hade skräp just där vi ankrade. Gamla järnstaket och en kamin med vassa stålkanter. Inte konstigt att bandet gick av.

Tyvärr hittade vi inte ankaret då sikten var absolut noll och vi var tvungna känna oss fram med händerna längs den dyiga botten på ca tre-fyra meters djup. Jag erbjöds låna tuber av grannlåten men vi var alla överens om att utan sikt och med vassa föremål på botten var det för farligt. Efteråt då vi hörde oss för med gubbarna på kajen visade det sig att vi inte ensamma om detta utan att det sker tydligen hela tiden. Tråkigt att vi inte nåddes av den informationen innan.

I onsdags lämnade vi hamnen för att segla de 45 Nm till Fatu Hiva, ön med sina fantastiska bergsformationer. Enorma raukar på land skulle man kunna beskriva dessa formationer som. Lär vara rester från vulkanutbrotten som skapat öarna här. Tidens tand har eroderat bort mjukare material och nu står den hårdare kärnan kvar och imponerar. Bergsluttningarna in mot mitten av ön skiftar mellan intensiv grönska och branta stup. På de värsta branterna vandrar getter omkring som det vore det enklaste sak världen.

Seglingen gick fint och vi kom fram före solnedgången. Två båtar i viken och vi ankrade just akter om dessa. Det tog tre försök innan vi fick fäste. Bra övning för ungdomarna på fören som nu lär sig ankarspel och tekniken. Tyvärr kom det kraftiga fallvindar rasande ner för bergssidorna och under natten hade vi vindar på upp mot 20 ms som slet i båten. Vid kl 02 väcktes vi av ankarlarmet eftersom vi börjat dragga ut ur viken. Upp med ankaret och ny ankring på grundare vatten. Gick bra. Samma sak hände i går, midsommarafton, mitt på dagen just som vi hade lämnat Nerthus för att fem av sex av oss skulle på utflykt upp i bergen. Jag körde in gänget till stranden för att direkt återvända, var det tänkt. Vi hann inte in till land utan fick snabbt ta oss tillbaka för att ankra om. Sedan dess ligger vi finfint.

Midsommar med Svensk sillsallad
Francoise hade med sig Abbas sill i bagaget. Midsommarmiddag i sittbrunnen nu när mörkret anländer vid 18 tiden. Det är som om någon drar ner gardinen så fort solen sänker sig bakom horisonten. Här är det midvinter, 28 gr varmt både i luften och i havet. Till huvudrätt serverades Maxine o Simons köttbullar i vinsås, inte illa måste jag säga. Till sillen letade jag reda på en flaska akvavit (Lysholm Line Aquavit, matured at sea) jag fick av Jan Calderon och Hélène Viotti på kajen just innan vi lämnade Visby den 18 juli förra året. Står att den har passerat ekvatorn två ggr, vilket nu blir tre efter att vi passerat samma ekvator just innan Galapagos. Ja vad kunde smaka bättre till sillen en midsommar på Fatu Hiva!

Fatu Hiva ligger som en av de sydligaste av öarna i Marquesas. Blir fint att gå från ö till ö nu när vi vänder norrut och förhoppningsvis får lite öppen vind och därmed fin segling. Tror vi blir här en dag till innan vi går vidare.
Hälsningar
PE