Disig dag och fuktigt varmt. Ön Sal (klicka här för att se bilder från Sal på google) som vi nu närmar oss har ett berg/vulkan på 400 meter men vi ser den inte än.
Just nu 20 nm mellan oss och första udden så vi spanar och väntar på första ropet ”land i sikte”.
//PE
Vi lämnade El Hierro, den sydligaste av kanarieöarna mitt på dagen den 11 nov. Nu är det mitt på dagen den 15 nov och vi har kanske ett och ett halvt dygn kvar till ön Sal i Kap Verde. Sal är en av tre öar där man kan klarera in samt en bad och surf ö.
Om vi hade bra med vind inledningsvis har vi de två senaste dygnen haft lite klent med vind. Nu visar prognosen tilltagande vindar vridande mot nordost vilket passar oss perfekt. Gör just nu sex knop med spirade segel och ett lugnt hav. Prylarna ligger kvar där man lägger dom just nu.
Stämningen är god och alla pysslar med sitt. Finns dessutom alltid saker att fixa med Nerthus. Amanda och Adde lindar just nu schacklar så att de inte ska skramla och slå när blocken skakar av seglen. Stål mot stål hörs ordentligt ner i båten, inte minst på natten.
Jag skickar meddelande till bloggen via kortvågsradion, vilket är lite knepigt då ”brandbredden” är dålig. Just nu ligger vi på gränsen mellan en station i Belgien och en i Afrika.
Varma hälsningar från Nerthusgänget
// PE
Dag tre mellan Kanarieöarna och Sal på Kap Verde.
Efter att ha haft bra vindar inledningsvis med vindstyrkor kring 10 m/s ligger vi nu med spirade segel i ca 4-5 m/s. Hade havet varit platt hade det inte varit några problem men med gammal sjö och dyning slår lätt seglen i rullningarna. Nerthus är ändå snäll mot oss, vi gör ca 4,5 knop.
Till kvällen passerar kontrollen vid halvvägs-eken (alla som kört bil mellan Visby och Fårösund vet vad jag menar) och vi får kanske nedförsbacke in mot mål.
Har sett två segelbåtar i dag, fast på avstånd. De hade en brantare kurs än vi och var sannolikt på väg mot VästIndien. Just som vi hade siktat en av båtarna på lite avstånd tittade jag upp och såg vad jag trodde var ett stort svart segel som dök upp bakom dyningen inte långt från Nerthus och i samma riktning som mot segelbåten. Det försvann i ett plask men återkom ganska snabbt. Vi tror det var en val som med hög fart siktade upp ur ytan eller så var det en stor fena på valen.
Enorm känsla att bli varse att det jag trodde var ett segel egentligen var ett stort levande väsen. Såg samma föreställning tre gånger, sedan var det bara sprutet från utandningen som syntes. Vi undrar fortfarande vad det kunde vara för stor varelse vi såg.
Min mat- och servicedag i dag. Vi har ett schema som innebär att vi var och en tar fulla ansvaret för mat och städning, koll på elen, ev tillverka färskvatten under ett dygn. Just nu innebär det att var sjätte dag är din dag, sedan blir du servad 🙂
Medan vi jobbade med underhåll av spirbommarna kom ett gäng delfiner och hälsade på, vilket alltid sprider glädje ombord. Tror Maxine längtat lite extra efter våra vänner.
Till middag har jag tänkt mig lövbiff, potatismos och en gräddsås, och lök så klart.
PE
Nu har det hänt, vi har lyckats få en Dorado på kroken! Jag trodde vi hade för hög fart (7-9 knop) för att det skulle fungera. Men helt plötsligt skramlar det till i vår larmanordning. Hundra meter lina rullades in och fångsten var bärgad. Ca 3-4 kg fin fisk till middag. Tyvärr kan vi inte posta bilder på bloggen så ni får Googla på Dorado för att se den färgsprakande fisken.
Medan jag skriver har vi halva fisken i ugnen medan vi steker kotletter av den resterande delen. Kokt potatis kan nog passa…
Härligt att vara på väg igen. Vi har en fin slör med vinden in från babord och vågorna börjar bli längre och behagligare. Vindstyrkan ligger kring 10 sekundmeter. Alla ombord övar i att styra och hantera Nerthus. De nyanlända lär sig snabbt måste jag säga, utmärkt att samtliga känner sig bekväma bakom rodret. Inte alltid helt lätt att lirka 25 ton Nerthus över havets skiftande ”terräng”.
// Per-Erling
Kap Verde nästa:-) Hälsningar Per-Erling
Det är snart 4 månader sedan vi på Nerthus släppte förtöjningarna i Visby hamn.
När vi läser om förhållandena vad avser vindar kring öarna här i Kanarieöarna står det att de höga bergen skapar en ”kompression” med starka vindar som resultat. Även ström på upp till 4 knop förekommer. Samma sak säger seglare som seglat i de här vattnen under många år.
Så i går, när vi lämnade La Gomera vid 21-tiden för att segla de 35 Nm till Hierro, fick vi gå för motor någon timme i gammal sjö och utan vind innan det snabbt ökade till 18 m/s med växande krabb sjö.
Nerthus verkligen dansade runt och för första gången letade en våg sig in via ”skylighten” i aktern. Tyvärr landade vattnet i min säng. Allt blev lyckligtvis inte blött, men saltvatten under däck är hemskt eftersom det aldrig riktigt torkar utan i stället binder fukt.
Under tiden Adde hade vakten mellan kl 24-03 blåste det upp mot 18 m/s och med bara lilla focken gjorde vi 7-9 knop. Ingen måne uppe så det var kolsvart och därmed svårt att se sjöarna som bröt runt Nerthus.
Vi rundade piren i La Estaca på Norra udden av Hierro vid 04-tiden på morgonen och styrde in i hamnen. Enligt de beskrivningar vi tagit del av skulle man ha byggt en marina med pontoner i inre delen. Inget av detta fanns med i sjökortet så det var intressant att i mörkret smyga in bakom de höga pirmurarna längst in.
Jo, där såg vi pontonerna skymta i mörkret och efter en extra runda gick vi vidare in i den lite trånga öppningen. Vi var den enda segelbåten bland alla pontonerna och nu på förmiddagen fick vi veta att det är invigning nästa vecka. Hade hoppats på färskvatten i kranen intill Nerthus, men det kopplas in i morgon…
Här finns inget annat än en färjeterminal och några hus så nu går vi vidare till den södra hamnen på Hierro, som också har en liten by med matbutiker. Bra att toppa förråden inför seglingen till Kap Verde.
// Per-Erling
Vi har det riktigt bra här borta. Just nu ligger vi i en liten hamn på La Gomera som är en av de mindre av Kanarieöarna. Wifi:et är riktigt dåligt så det har varit svårt att försöka uppdatera om vad som händer här, vilket är en hel del. Vi har varit på Teneriffa i två nätter och bunkrat lite ytterligare. Nu är vi som sagt på La Gomera men ikväll åker vi vidare till Hierro som är den sista ön innan vi seglar över till Kap Verde.
Vi har hyrt en bil här i några dagar och kört runt ön och upptäckt. Utifrån ser det ut som de andra öarna, branta klippor och torrt landskap, men när man kommer mer inåt land är det i själva verket en väldigt grön ö med jättefin natur. Igår åkte ungdomarna iväg på en biltur utan gamlingarna, med musiken på högsta volym. Vi skulle bestiga det högsta berget på ön som var ca 1500 m högt. Vi följde en vandringsled som det skulle ta 1,5 timmar att ta sig upp med. En kvart senare var vi uppe på toppen. Vi undrade om det var ett skämt, men drog snabbt slutsatsen att det nog var så att vi är i väldigt bra form även fast det inte blir mycket träning här borta.
Äventyret fortsatte på kvällen då vi gick ut för en drink och hamnade på ett riktigt hippie ställe. Det var en liten innergård där inredningen bestod av vad de hade kunnat hitta. Det stod ”PEACE NOW” stort på väggen och en flagga där det stod ”Legalize it” med en bild på en marijuana planta på, vajade i vinden. En kvinna sjöng och hippiesarna dansade som galna framför scenen. Vi kände oss lagom malplacerade men det var så kul att bara stå och titta på det hela. Det var som om tiden hade stått helt stilla där sen 70-talet.
Annars är det mycket här som är svårt att berätta och fånga på bild, vilket är tråkigt. T.ex. det fantastiska vattnet, den stjärnklara himlen och marelden som glimmar i vattnet om natten. Men man får göra så gott man kan.
Passar på att lägga upp några bilder nu när det finns WiFi. Sitter på ett cafe i San Sebastian på La Gomera.
Bra övergångsställe:-)
Utsikt över Teneriffa och Teide
Bääää
Kämpar väl!
Huuu, här var det ett stuuuuup!
Kanarieöarna
Först Lanzarote, en bit av västsahara som brutit sig loss från den afrikanska kontinenten och drivit ut till havs. Öken och vulkaner. Storslaget ogästvänligt, det bergiga inre som ett rymdäventyr. Så här måste det vara på månen tänker man. Fast varmare och med svalkande stränder och en kall öl till kvällen. Här alltså. ”Sea of tranquillity” har inga svalkande stränder. Och nätterna – arabiska nätter – med vintergatan som ett sprakande stjärndamm över hela himlen. Som i Tranströmers fantastiska rader från Runmarö – ”Storm”- kan man föreställa sig ”stjärnbilderna stampa i sina spillror”. Nästan höra dem…
Efter korta strandhugg på Gran Canaria och Teneriffa ligger vi nu på en av de mindre öarna – La Gomera. Då har vi kommit loss får de stora armadorna av båtar som deltar i den s.k. ARC-en – en sorts kappseglingseskader från Kanarieöarna till Västindien. Drygt 300 båtar lär delta och hamnarna här nere vimlar av båtar med deras blå standarder. I Las Palmas där vi planerat att bunkra för den kommande överseglingen höll vi så när på att inte få plats. Men det fixade sig och när vi väl fått plats visar det sig att vi med en båts mellanrum hamnar bredvid vännen Lars- Birthes svåger. Som seglar med amerikanska vänner. Med tvättmaskin och AC. Sådan är yacht-världen idag. Mega yachts och komfort. Vår närmaste granne, dvs mellan Lars och oss, var en riktig Atlant-räv. Om nu sådana finns. Han hade ett helt flaggspel av ARC-standarer från 1998 och framåt. Han och frun hade pensionerat sig med en pampig 60-fotare.- ingen liten båt för två pensionärer. Om än pigga. Den späda hustrun imponerade stort på vår Francoise när maken skulle upp i masten i båtmansstol. Iklädd en inte alldeles sjömansmässsig, blommig sommarklänning hissade hon med lätta armtag upp sin äkta hälft på dryga åttio kilo 25m upp i luften. Svisch- som vore han en kinesisk därgmops. (Jag skvallrade inte om att de hade tysta elwinschar till genuaskoten).
Men vi har våra egna akrobater att skryta med. Amanda gör vacker yoga på paddleboard och Adde klättrar vigt som en silkesapa upp i masten och byter lampor i lanternorna. Per-Erling har inte en chans att hänga med, med winschen till säkerhetslinan alltså. (Den är o-elektrifierad!)
Här på Gomera har vi hamnat i illustert sällskap. Valle Gran Rey- en vallfärdsort för hippies på 70-talet. Silvija och jag såg rester av den kulturen när vi var här och vandrade på 80-talet. Den frodas än verkar det som. Lite mer etablerat i den äldre övervintrande kategorien. En hel del tyska senior-hippies driver små yoga-institut eller säljer smycken. Den mer revolutionära andan frodas i den yngre generationen. Barnbarn eller kanske ny-hippies. de mest radikala exemplaren lever i grottor vid små otillgängliga strandremsor nedanför majestätiska bergsmassiv som reser sig med lodräta stup drygt 100 meter rakt ur havet. Vi var ute och avlade en oväntad visit (för båda parter) hos ”grottfolket” med vår jolle vid en sådan strand. När vi väl klev i land för ett kvällsdopp kom en spritt språngande naken grottman, krypande som en eremitkräfta ur sitt skal. Kopparbrun i skinnet och med ett svart hårburr som dinglade över axlarna vankade han sävligt och frånvarande ut i den brytande atlantdyningen- till synes utan att ta notis om oss tre som naturligtvis stog förstenade och bara gapade av förvåning. Efter en stunds makligt bad kom han lika frånvarande lunkande upp ur havet -som näcken- och satte sig i Lotusställning- vänd mot den nedgående solen- bland de vassa stenarna och stirrade mot fjärran horisonter. Yttre eller inre, det var svårt att säga. Bakom honom skymtade en surfingbräda. Det hade vatt nått- inte minst för den kvinnliga delen i jollen- att se denne kopparbrune Adonis komma brännande på en neongrön bräda genom den brusande surfen. Med snorren i helikoptersväng som Jonas Gardell berättar om sin farsa!
Åter ombord -tillbaka till vår lilla trygga svenska gemenskap- samlas vi till gemensam kvällsmat. Ikväll är det lock lite fransk spets på det hela. Francoise och Maxine bjuder på Confit de Canard med risotto och ett väl kylt lokalt vitt vin. Till efterrätt en ”Tarte de Key”. Middag intages i sittbrunnen. Vi ligger vid kaj och får leva med att tidvattnet spelar oss sina spratt. Ibland suger sjön till och båten gungar fram och åter. Plötsligt daskar det till och det skvalpar mot kajen. Det är stjärnnatt och vi sitter samlade vid lampan under bomtältet och registrerar bara skvalpet undermedvetet. Men så daskar det plötsligt till igen på ett märkligt ihärdigt sätt och vi spetsar öronen. Från grannbåten lyser strålkastare i vattnet mellan oss. Febril aktivitet – alla på fötter. Vinglasen vinglar till. En oväntad middagsgäst har anlänt ur havsdjupen. En jätterocka med ett vingspann på halvannan meter närmast klättrar på kajen och daskar otåligt med sina stora vingflak mot betongen. Det tudelade huvudet sticker väl upp ett par decimeter ur det mörka vattnet. Den vita buken glänser vackert i lampskenet från våra smartphones. Slask, plask, skvätt och stänk. Sjöborrar frodas här runt kajen och grannbåten tror att det är dem är ute efter. Vi som just avnjutit vår griljerade konserverade anka anar att en annan meny lockat och pockat. Bra kockat!
/tomas