Första advent

Vår position den 30 nov kl 04:05 lokal tid:

Glad första advent alla där hemma, hoppas ni har det bra! Vi har haft en jättebra men kanske lite annorlunda advent från er där hemma. Dagen inleddes med mitt första helt ensamma nattpass klockan 03.00-06.00. Det kändes stort och jag var lugn och trygg, vilket jag inte var för en månad sen. Det är alltid kul att märka en utveckling.

Jag gick och la mig igen efter passet. Det skulle visa sig bli en väldigt händelserik dag(eller så händelserik en dag på Atlanten kan bli). När jag sedan vaknade igen möttes jag av nyheten att vi hade fått napp(!!!!) Hitills har vi bara fått en fisk så detta var stora nyheter. En liten bonito blev det denna gång. Jag hade knappt hunnit börja på min frukost innan det skreks att vi hade fått napp igen, och Tomas släpade upp en jättestor vacker dorado på däck. Vi var tvugna att ta in fiskelinan för vi hade inte plats med mer fisk ombord. Då vet man att det går bra.

Per-Erling hade matdag och lyxade till det med nybakat surdegsbröd till lunch. Det var en fin dag och alla låg och njöt av solen. Lite senare på eftermiddagen pekar Amanda ut åt havet och skriker ”DELFINER”. De älskar att leka vid peket på båten och denna gång var det ett jättestim. Det är omöjligt att tröttna på delfiner och man blir så lycklig av deras närvaro.

Jag och Amanda satt på peket länge och tittade på de fantastiska djuren. Man hade kunnat sträcka ut en hand och nudda dom, så nära var de. Dagen toppades med egenfångad fisk till middag och hembakade surdegskanelbullar som Per-Erling, Amanda och jag hade hjälpts åt med. Det var det närmaste ”julgodis” vi lyckades komma. WOW vad lyckade de blev. Det lär bli en hel del fler i framtiden. Som Amanda nämde är det svårt att få till en julstämning här borta men jag tycker vi lyckades ganska bra. Man får ta vad man har.

Kram på er!

PS. Kan någon berätta för oss ombord vad det är för julkalender i år? Vi är alla väldigt nyfikna!

// Maxine

Två fina fiskar i dag!

Vi har fått två fina fiskar på kroken idag! En Dorado på ca 1 meter samt en Bonito på 1,5 kg. Härliga filéer till middag väntar nu i kylen.
Annars har vi sol och varmt med en fin slör i ca 5 knop, med kurs rakt på Surinam.

Första surdegsbrödet på väg in i ugnen. Degen har fått vila länge nu så jag hoppas den är på gott humör….
// Per-Erling

Första advent och fisk hälsar på

Vår position 29 nov kl 06:45 lokal tid:

Här sitter jag ensam på min vakt och kollar på månen, samtidigt som solen håller på att gå upp bakom oss. Klockan är 06:45, alla segel är uppe och Nerthus gör nästan 7knop. Det enda djurlivet vi stött på, än så länge, är flygfiskar som skrajja flyger (!) iväg när vi kommer. Ni har kanske hört talas om andra seglare som gått och plockat mängder av dem på däck under morgonen? Inte jag, inte. Jag träffas av en i ansiktet!!! 7knop och en mötande fisk, det blir en ganska bra smäll. Jag hörde hur den sprattlade men innan jag hann göra något hade den glitit hem igen. Jag klarade mig bra (trots omständigheterna) med ett saltigt ansiktet, men mest orolig är jag för fiskens tillstånd. Hoppas hen höll.

Igårkväll kring middag satt vi här och spånade på hur vi ska få till lite julstämning. Svårt, det där, att få in känslan när det är 30 grader och sol? En sak vi har ombord är en liten gran, men den kan ju inte redan åka fram, eller hur!? Adde kom med ett förslag vilket var att se en julfilm varje söndag, vi får nästan prova det. För ljusstakar, trädslingor, eftermiddagsmörker och sockor är saker vi har ont om. Däremot har vi ingredienserna till kanelbullar och inte minst: Paella-kryddor! Jag undrar om det blir bra lussebullar av det…

Hoppas ni har en mer jul-stämningsfylld första advent, där hemma.
Och oroa er inte, vi har det bra ändå – jag lovar!

Saltiga hälsningar,
Amanda

Vind i seglen, sailors!

Vår position kl 13:44 lokal tid.

Med något revat storsegel och genuan i spirbomsläge lämnade vi Mindelo med förväntningar om väldigt bra vindförhållanden. Som vi alltid får uppleva så är det stökigt i både sjö och vind mellan dessa höga öar, vilket gör att vinden pendlar en del. En blir ju som lite frustrerad när vågorna kommer från tre håll samtidigt och vinden byter riktning hit och dit. Men tacka vet jag att få segla med Nerthus som är så otroligt stabil. Men det fick bli motorgång ut från ögruppen för att hitta stabilare segling. Nu har ett dygn gått och vi har idag kl.12 känslan av riktig Atlantsegling, med långa dyningar, 6-8 m/s och en bekvämt gungande Nerthus! Vi försöker för tillfället ta oss runt ett stiltje-bälte för att sedan gå raka spättet på Surinam, hoppas vi hinner runt annars kan det bli ganska stilla i 2 dygn.

Innan avfärd handlade vi med så mycket färska råvaror som möjligt, för att i alla fall kunna äta under den första veckan. Addes matdag idag och det bjöds på couscous med wokade grönsaker! Det är först nu som jag har förstått hur beroende en är av färska grönsaker, där hemma. Det är en sån grej jag verkligen har tagit för givet tills nu.

Resten av gänget sitter nu med den klassiska ”kaffi & kake”-stunden och jag ska ta mig för något att göra innan jag går på mitt pass kl.15-18. Jag kanske ska sy en flagga för inseglingen till Surinam? Eller läsa lite sjuksköterske-anatomi? Eller så monterar jag på ett plaströr under blocken som slår mot däck när seglena fladdar. Ja, det finns lite att välja på och det är helt valfritt! Härligt va?

Hälsingar, Amanda

Bryggan är lämnad!

image111
Hälsningar Gänget ombord

 

Nu seglar vi över

Nu har klarerat ut, hamnpolisen och immigration avklarade.

Amanda och Maxine handlade de senaste i färskvaror, vilket inte blir mycket här. Fint med tomater mm några dagar i alla fall. Adde spolar och rengör från afrikasanden som sätter sig på allt ombord som träffas av vinden. Tomas och jag  fixar det sista av informationsinhämtning som väder mm. Se bild där även närmaste kursen till mål finns med.

Lämnar ca kl 13 lokal tid, 15 er tid.

Mot Surinam

Mot Surinam

Hälsningar Per-Erling

Ett smakprov under vattenytan

Här kommer ett härligt litet klipp som vi har gjort i ordning. Det var när vi seglade från Kanarieöarna till Cape Verde som ett stort gäng delfiner följde oss under en längre stund. De smittar av sig med så otroligt mycket glädje varje gång de syns till.  Hoppas på flera!

 

Vilket äventyr!

Efter drygt 2 månader ombord Nerthus och 3440 st bilder senare är jag nu tillbaka i Sverige; dags att bryta min ”blogg-tystnad” och berätta min historia !
Jag mönstrade på med stor spänning blandad med oro över att vara en belastning ombord eftersom jag är den enda landkrabba i besättningen. Till skillnad från resten är jag ingen van seglare, har tidigare inte uppskattat varken när det gungar för mycket eller när det är mörkt.

Varför hoppa på ett sånt projekt kan ni undra? Jo, det är lätt att säga: en sådan möjlighet låter jag inte passera! Nyfikenhet är en stor drivkraft och upptäcka världen på ett sånt underbart sätt är oerhört frestande.
Så där stod jag helt plötsligt på kajen utanför Porto den 17 oktober med min väska och välkomnas av Maria, Per-Erling och Tomas.

Den första tiden har varit en anpassningsperiod till Nerthus rutiner där jag nått några delsegrar som bl.a. att kunna vistas under däck under seglingarna (tack vare plåsterna) och att älska nattseglingarna i månskenet under vintergatan.
Sakta men säkert började jag känna mig mer bekväm ombord.

Sedan kom den natten då vi seglade från La Gomera till Hierro. Där står jag på min nattvakt med Amanda och styr Nerthus i total mörker, hög sjö och med vinden som tilltar. Allt skramlar i båten, vågornas skum syns enbart i sista sekunden och jag kan definitivt inte parera dem, utan försöker enbart hålla kursen.

Jag nås av uppenbarelsen att där står jag vid rodret av en 25 ton segelbåt och är inte ett dugg rädd! Vem hade kunnat ana det för bara 2 månader sedan? Jag är den första att bli förvånad och samtidigt så otroligt glad och stolt, vilken känsla!

Min tid som lärling ombord har varit händelserik och jag fick den äran att uppgraderas från ”petit mousse” till ”grand mousse”. För er som inte är bekanta med det franska språket så betyder ”petit mousse” lilla skum och är den lägsta grad av sjömanskap på franska (och inte lilla puddingen som nämndes först! 🙂 Synd, det lät väldigt trevligt!).

Nerthus sjömansspråk har också berikats under min tid ombord med några nya termer som bl.a. ”taklampa” i stället för ”topplanterna” och ”slottsstek” i stället för ”skotstek”. Några spår finns också i skafferiet där ”confit de canard” (konfiterade anklår) har ersatt corned-beef burkarna 🙂

Själv har jag fått uppleva underbara stunder både till sjöss och på land som när vi äntligen fick vår efterlängtade dorado, när jag badade efter båten i det stora blå, att följa delfinerna leka bredvid oss, nattseglingarna i månskenet, valarnas majästiska gång, marelden som såg ut som vintergatan och den underbara blå färgen på havet. På land blev alla möten med människorna en tät ström av intryck både i form av sinnrika bilder och av kulturkrockar.

Och alla dessa minnen toppas av den fantastiska stämningen som fanns ombord, så många skratt och fina stunder vi har delat. Tack Per-Erling för din aldrig sinande glada humör och tålamod, Maria för din omtanke och känsla för fina detaljer ombord, Tomas för våra fina vandringar tillsammans och Amanda & Adde för er smittsamma glada energi. Och Maxine, jag är så glad att vi har fått uppleva detta tillsammans!

Men det största tack går till min älskade man Carl utan vem inget av detta hade varit möjligt. Carl som varit med från början av Nerthus sagan och som har så oerhört fina vänner, vilka med underbar värme har välkomnat mig i Nerthus familjen.

Nu önskar jag er en fantastisk seglats över Atlanten. Jag tittar upp på månen och känner att jag är med er.
Tack för denna tid, vi ses på andra sidan!

Kram
Fransan

Onsdag! Eller Lördag?

Bon dia!
.. eller ”tarde” som jag alltid blir rättad till att säga då jag inte riktigt lärt mig övergången till eftermiddag. För mig är det i alla fall vid 15-16-tiden? Tydligen inte. Mitt på dagen: ”Nooo, bon TARDE chica…!”. Ja, ja. Jag får vara glad för att de lär upp mig.

Idag har vi varit duktiga ombord. Vi har plockat ner storseglet från masten, burit iväg till en fenomenal gjuten yta och lappat ut förstärkning. Vid alla de delar som slitits något, vilket var förvånansvärt få, lappade vi på med förstärkningsmaterial. Här, förstår ni, är det ju en perfekt plats att springa, cykla, sparka, lattja på men vi var ju något i vägen så kidsen samlades kring oss och ville nyfiket hjälpa till. Adde fick snabbt stöd av en 16-årig grabb som pekade flitigt var han skulle tejpa, nästan så pass att Adde själv gav iväg uppgiften. Vi pimpade sedan hans styre, med önskade 2 tejpbitar. Något som vi tar med oss hem till downhill-Åre igen, de ska bara veta vad de missat!

Nu har alltså det viktigaste blivit gjort innan vi, förhoppningsvis, den 27e lämnar denna brygga och ger oss ut på det stoooora lilla blå! Alla ombord är förväntansfulla och ser framför oss hur vi sätter segel, spirar ut genuan och sen… Gör vi antagligen inga mer stora förändringar i segelsättningen, förrän insegling till Surinam. Det ni!
Bunkringen har ögnats igenom och enligt Tomas har vi mat för 3 månader fram. I konserver! Det känns tryggt, till och med när Adde (matmonstret) är ombord. Vi har även lyckats få allt tvättat ombord, med hjälp av en arbetsam kvinninska (Marie förstår) som kommer och hämtar, tvättar, torkar och lämnar allt vikt och prydligt. Henne stöttade vi med en hel del tvätt. Förutom just Addes lilla påse som blev kvar på durken och ett trött ”f*n…”, men till och med det löste sig.

Ombord fortsätter snacket. Snacket om vilken dag det är. Vi har koll på onsdagar, och lördagar. Resten är ett evigt gissande, men blir till slut ”dagen innan onsdag” eller ”jaaa, igår var det ju lördag”. Med det sagt får ni känslan vi har ombord, hoppas ni kan ta rygg på det. He-he!

Kram till er trevliga, hängivna anhängare!
Amanda

Sál

OBS, gammalt inlägg: Första dagen på Sal och jag är full av nya intryck. Jag hade förväntat mig något liknande med Kanarieöarna men det är inte det minsta likt. Vi tog jollen in i morse för en heldag på ön efter att Tomas och Per-Erling hade kämpat med visum i flera timmar(de jobbar nämligen när det passar dom här borta). Så fort man tog ett steg på kajen kände man sig som en utomböling. Vi var de enda vita i hela staden. Om inte det var nog såg man direkt att vi inte var därifrån på hur snabbt vi gick. Alla lunkar fram här och hänger runt på gatorna, ingen verkar jobba. Vi gick runt lite och tittade på byn och jag fick intrycket av att det var väldigt fattigt. Små envåningshus i olika färger, breda vägar och allting var jätteslitet. Inte en soptunna så långt ögat kunde nå vilket förklarade allt skräp som ligger överallt vilket är lite trist. Väldigt mycket av bebyggelsen var halvklar. Det stod husstommar i betong överallt där byggandet hade avbrutits när pengarna tog slut.

Nästa upplevelse var bussresan. Vi skulle ta en buss för att komma till Santa Maria, som är den lite mer turistiga orten på ön med en fantastisk sandstrand. Men bussystemet funkar inte direkt som hemma. Det åker runt en massa minibussar i byn hela tiden som letar efter passagerare, en sådan vinkar man till sig och berättar vart man ska. Sedan kör bussen runt och tutar på folk och plockar upp fler passagerare tills bussen är full. Först då åker man mot destinationen. Skön musik på hög nivå och en jävla fart åker man i. Man säger till när man ska av bara så stannar bussen vid vägkanten. Riktigt härligt system tycker jag! 5 kronor kostade det också.
Väl i Santa Maria var stranden jättefin. Vit sand och kristallklart, turkost vatten. Själva staden var väldigt turistisk och man blev på prackad massor med grejer och indragen i affärer. Så vi behövde stå på oss och tyvärr vara lite otrevliga ibland. Annars är alla ändå väldigt trevliga och hjälpsamma, men det mesta av vänligheten är för att de ska få pengar. Vi träffade en kille som berättade att det finns få jobb och mycket droger på ön så man förstår att befolkningen måste göra vad de kan för att överleva.

Update: Vi åkte till Santa Maria varje dag och hängde på stranden, gick runt i stan och hade det bra. Ön var verkligen en öken ö utom stora hotell komplex som man åkte förbi ibland. Folket här är så skönt och härligt och alla känner alla. Det kändes som att det var fattigt men att de var väldigt lyckliga ändå. Kap Verde är även självständigt nu och det märktes på befolkningen att de var stolta. Nästan alla hade kap verde tishor och kepsar och många gick runt med flaggor. De må vara fattiga men det är ändå deras land. Jag älskade verkligen ön men som vanligt blev det dags att dra sig vidare till nästa, nämligen Sao Nicolau.

.