Dagarna flyter på och går i varandra. Nerthus har nu tagit sig igenom Doldrums, området med svaga och oroliga vindar, och vi gläds åt en stadig nordostlig vind på 7-8 ms som får oss att i en brant slör och ca 2 m vågor gå rakt mot mål i god fart. Senaste dygnsdistansen blev en bit över 170 nm.
Innanför oss om babord ligger Amazonas med sitt enorma flodlandskap. Vi märker inget av detta eftersom vi ligger ca 200 nm ut från kusten. Här ute är havet inte påverkat av Amazonas floder som för med sig jord och sand ut och färgar havet. Det är en mäktig känsla att sitta i brunnen och spana ut över vattenlandskapet och försöka förstå att vi har Brasilien västerut, Afrika österut och Europa nordost om oss. Havet är en fantastisk plats som ständigt bjuder på nya ”bilder” och förbinder våra kontinenter. Då jag zoomar ut på vårt digitala sjökort på datorn och ser vårt spår från Sydafrika känns det mäktigt.
Havet förbinder människor och länder samtidigt som det isolerar om man inte utmanas och av nyfikenhet ger sig ut på upptäcktsfärd. Vi talar ibland ombord om de modiga sjöfarare som gav sig ut i världen för att söka nya ”världar”, medan de flesta trodde jorden var platt! De utmanade verkligen elementen och dåtidens uppfattningar kring vår värld.
Häromdagen, samma dag som vi krockade med valen, märkte vi att det inte gick att rulla genuan inför natten. Det gick inte att rulla in eller ut seglet. Revlinan som rullas up på rullen hade kinkat och satt bergfast inne i Furlextrumman. Tursamt nog var vinden svag just då så vi kunde släppa skoten och manuellt dra seglet runt förstaget de varv som redan var upprullade och sedan ta ner seglet inför natten. Vi fick nöja oss med revad stor och focken fram till nästa morgon helt enkelt. Att meka i mörkret och sjögången var ingen bra idé, vi skulle riskera tappa muttrar och lösa delar i havet.
Nästa morgon satt jag på peket för att ta itu med problemet medan fören hävde i vågorna och en och annan våg gav mig en dusch av ljummet atlantvatten. I dagsljuset kunde jag konstatera att det såg trassligt ut inne i trumman, linan hade lagt sig i en kink och satt verkligen hårt. Med hjälp av mejslar och tänger fick jag efter ca trettio minuter upp kinken och kunde med stor glädje notera att problemet var löst. Nu återstod bara att hissa vår stora genua igen. Det hade börjat blåsa och sjön gick ganska hög så vi fundera kring hur vi bäst skulle ”lägga” Nerthus i vinden och vågorna för att lättast få in förliket i förstagsprofilens ränna utan att riskera skada seglet eller att det fladdrande seglet skulle träffa oss med skotet som for vilt i vinden.
Med Leif vid rodret, Tomas vid förstaget för att föra in seglet i rännan och jag vid mastens vinsch föll vi av för att i vindskydd av fock och storsegel hissa genuan. Allt gick bra även om vi vid ett tillfälle höll på att få timglas i den oroliga vinden. Allt slutade väl och vi kunde fortsätta med god fart i den nu stadiga passadvinden.
Nerthus passerade Ekvatorn den 25 januari vid 22 tiden. För skojs skull gick vi fram och åter över ekvatorn några gånger och passade dessutom på att bada, väl fastbundna i ett rep. Efter nästan två år på södra halvklotet är Nerthus tillbaka på norra sidan. Södra korset kommer sakta att lämna oss och en mer känd stjärnhimmel blir vårt sällskap på nattvakten ju mer norrut vi kommer.
Klockan är 01.00 den 28 jan och natten är varm, ca 30 grader under däck, och månen lyser svagt upp natten i det lite disiga vädret. Det har varit mest molnigt den senaste tiden med bara korta solglimtar mellan moln och regnskurar. Ett och annat fartyg har vi sett nu när vi närmat oss kusten. Senast ett sydgående danskt tankfartyg som vi hade 8 nm om babord.
Per-Erling
