En ny dag i en fantastisk övärld. Vi har sedan sist dragit oss sakta österut och bort från de mest besökta öarna, de som ligger närmast inklareringen vid Porvenir. Många amerikanska båtar men också tyskar, belgare och fransmän. Har så här långt inte stött på någon svenskbåt.

Just nu ligger vi i en egen lagun men ser ca femton båtar utmed en angränsande ö. Det har tagit några dagar att ställa in ögonen och förmågan att tolka omgivningen utifrån vad vi ser i sjökortet. Det som ser ut att vara en stor ö, utmärkt som gult i kortet, är i verkligheten ett rev som ligger just under vattenytan. Mitt i ett gult fält finns ibland ett brunt litet fält som är en ö. Öarna är låga och täckta av kokospalmer, otroligt vackert. För att komma till den ankringsplats vi nu sett ut har vi rundat ett stort rev och mejslat oss in till den plats vi nu ligger vid, med bra fäste för ankaret. Det är ca 80 meter till revkanterna och en drömlik liten sandö med palmer som växer nästan ner till stranden. Ön kanske reser sig en meter ovan vattenytan.

Bilden som jag tar med telefonen kunde platsa i vilken resekatalog till paradiset som helst.

Vi har skaffat en alldeles utsökt guide/pilot för Panama och San Blas skriven av Eric Bauhaus som bor i Panama och under en lång tid utforskat regionen och sedan sammanställt allt i en bibel för oss seglare. Han har dessutom tagit fram sjökort som stämmer. Navionics kort ligger ca 100 m fel vilket ju inte är bra med tanke på de knepiga passagerna in bland reven. Boken innehåller rättade och detaljrika kort vilket storligen hjälper oss.

I dag lämnade vi vår ankringsplats vid 10-tiden för att gå de 9 nm till den plats vi nu ligger vid, intill Green Island. Det som vi hade slutat hoppas på skedde nu, vi fick fisk. En riktigt fin variant av Tonfisk som vi tror heter King Mackerel. Den var 80 cm lång och skimrande i blått och silver.

Amanda rensade och filéade på akterdäck medan vi med Maria vid rodret manövrerade oss fram till entrén vid revet. Vad hade vi för drag undrar nu den fiskeintresserade, och kanske vilken lina? Efter att vi haft en orange och vitaktigt och vackert drag under en månads tid föreslog Adde att vi byter till en annan färg. Vi valde ett drag som skilde sig från det tidigare men hade en rostig krok. Att kroken var rostig spelade tydligen ingen roll och snart efter att vi släppt ut ca 60 m grov lina, kanske två mm i diameter, skrek det i den skotvinsch vi lindar linan runt motsols så att när det blir tryck i linan tickar det ordentligt.
Alla regerar instinktivt då det sker och allt fokus riktas akteröver för att få bekräftat att det är fisk och ingen plastpåse som det tyvärr har varit ibland, även mitt på Atlanten.

Då vi låg invid en svensk båt på Kanarieöarna fick vi höra att bästa sättet att ta död på en nyfångad fisk var att hälla rom i gapet på den. Fram till nu hade vi missat eller bara glömt att prova detta. En flaska med billig rom har legat i fiskelådan och bara väntat på att bli använd för ändamålet. Nu kom vi ihåg och Adde hällde en rejäl skvätt rakt ner i gapet på den nyfångade fisken som fortfarande kämpade och levde om i Amandas grepp. Fisken stannade direkt upp med sina rörelser och blev helt stilla. Det fungerade!

Det har blivit kväll och jag sitter i sittbrunnen för att avsluta blogginlägget. Amanda o Adde har tagit jollen in till den lilla ön och det är kolsvart runt oss. Det ljus som syns är ankarlanternorna från båtarna som ankrat i området. Ljudet från revet som gränsar mot havet dånar och vinden skänker lite svalka nu på kvällskvisten. Under dagarna hart vi ca 30-32 grader under däck och förmodligen samma ute. Solen är stark och vi värjer från att bränna oss. Ett soltak täcker sittbrunnen så att vi kan äta i skugga.

Gissa vad vi åt förresten, jo alldeles rätt. Smörstekt fisk med ris och romsås.

Hälsningar
Per-Erling

Vi har haft ett fantastisk dygn med perfekta förhållanden. Senaste dygnsdistansen blev nära 150 Nm, vilket vi är nöjda med i rådande vindar. Fortsätter bara vädret att följa prognosen komme via att vara framme i morgon förmiddag.

Nu börjar vi märka att Panamakanalen ligger i området, fler och fler fartyg är i sikte. Det är alltid lite extra när vi får stora fartyg runt oss. Ser dom oss eller måste vi agera? Fram till nu har yrkessjöfarten hållit väl undan för oss seglare. Vi har aldrig behövt vara oroliga för att vi skall komma för nära varandra.

Fiskebåtar däremot, vilket det stundom funnits gott om sedan vi lämnade Sverige, måste vi hålla undan för. Beroende på vilket land vi är i skiftar också belysning på lanternor och användandet av AIS saknas till 99%…

Vår position just nu, den 8 mars kl 16.00 lokal tid, är N 11 17.013 W 078 44.939

Hälsningar från Per-Erling

Nu har vi lämnat Montego Bay på Jamaica för att segla de 580 Nm  till Panama och San Blasöarna, som  ligger ca 60 Nm öster om Panama Kanalen. Vi har stora förväntningar på den övärlden som består av ca 400 öar/kobbar/rev som kommer över ytan. Återkommer kring funderingar och planering inför angöring och navigering bland rev och grunda vatten.

Tiden på Jamaica har bjudit på fina och variationsrika upplevelser. Efter ett tag har vi lärt oss hur kulturen fungerar och språket.  Inför ankomsten hade vi försökt läsa oss till så mkt information som möjligt. Så fort vi har haft nät har jag skannat internet efter nyttig kunskap. Hittade en bra guide, ”A CRUISING GUIDE TO JAMAICA 2.0 by Frank Virgintino” som målande beskriver kusten, ankringsplatser samt kulturen/historia på Jamaica.

Vår första hamn blev Ocho Rios på nordöstra sidan av ön. Viktigt att första hamn är en ”Port of entry”, så att vi får klarera in ordentligt. Allt gick bra till slut efter att vi haft besök av hälsovårdsmyndigheten som utfärdade en licens för Nerthus. Tyvärr strulade tjänstemannen men efter 20 USD gick allt som en dans…

Vår rostfria septiktank hade vi liggande på däck eftersom vi haft problem med den. Ingen bra början, men med lite hjälp av dollarn gick det fint. Sedan besök av immigration och customs. Allt som allt ca 6 timmar från att vi droppade ankaret var vi klara att få gå iland. Dagen därpå fick vi ett ”Coastwise clearence” för att gå till Montego Bay.

Det visade sig att dom ville veta på timmen när vi skulle avgå från Ocho Rios och anlända till Montego Bay. Tjugofyra timmars clearence fick vi för sträckan så vi tog en rövare och övernattade i Discovery Bay där proceduren med Coastgard fick göras om på nytt, den här gången med tre beväpnade, unga soldater ombord. Ren rutin antar jag. Glada och trevliga var dom under alla omständigheter, tyckte det nog var spännande att se vår båt och besättning. Sen erbjöds vi använda deras brygga då vi åkte in med jollen för att handla med mera. Ya maan. Respect!

Väl framme i Montego valde vi att ankra hos the Yacht Club trots varning om dålig ankarbotten. Vi blev väl mottagna och fick all hjälp med att kontakta myndigheterna för ytterligare en vända med Customs och Immigration. Allt gick smidigt och vi fick också ett nytt Coastwise clearence för att segla vidare utmed kusten väster och söder ut tillsammans med Fredrik och hans två barn, 6 och 8 år, som flugit in för två veckors vistelse tillsammans med oss andra på Nerthus. Lämnade ett ruttförslag med alla tänkbara vikar och ankringsplatser för att få största möjliga utrymme för hugskott. Det visade sig att vi kom att spendera större delen av tiden i området runt Long Beach vid Negril. Ett utmärkt område med korallrev och bra ankring. I norra delen, vid Negril Harbour, eller Bloody Beach som den också heter, fann vi den säkraste ankringen med nästan inget swell/dyning.

Väl skyddat från den förhärskande ostliga vinden och sjön. Tyvärr tråkigt inne på stranden för vår del, då ”All Inclusive anläggningar” inte ville släppa in oss via stranden. Vi valde därför att fortsätta söderut till den mer genuina delen av Seven mile beach och närmare staden Negril. Vi smet in bakom revet på ca 4 meters djup och fick bra skydd. Här kunde vi lätt jolla in till den bländvita stranden och också ta del av strandlivet med matställen och livemusik. Vi gjorde ett försök att ta oss runt udden och gå vidare österut på sydsidan av Jamaica men just då kom en ostlig kuling med hög sjö, så varför ta den kampen när det var så bra där vi var.

Alltså åter till skyddade vatten fram till att vi i stilla väder kunde gå tillbaka till Montego Bay för ny klarering pga att Fredrik mönstrade av och vi skulle vidare till Panama, vilket vi just nu är sedan några timmar tillbaka.

Varför namnet Bloody Bay? Eftersom det är en så bra och skyddad ankringsplats samt lämplig strand gick valfångare in där för att rengöra sin fångst. Då hände det att vattnet färgades rött av allt blod.

En annan berättelse kring Bloody Bay är att här tillfångatogs Jack Rackham (Colico Jack), en berömd pirat som efter en längre strid tillfångatogs år 1720. Ombord på Piratens skepp fanns också två av historiens mest beryktade och berömda piratkvinnor. Mary Reade och Anne Bonney var kända för sina handlag med svärd och pistol. Jack hängdes med sin besättning i Kingston medan Mary Reade och Anne Bonney skonades eftersom båda var gravida. Enl engelsk lag fick gravida inte hängas.
Vad som skedde med dom är oklart. Rykten finns det dock gott om. Att dom lyckades undvika galgen även efter att ha fått sina barn tycks vara klart.

Det finns en sorglig, men även innehållsrik och positiv historia i Jamaica. I dag upplever vi en kraftfull kultur som bygger på ”respect”. Det är verkligen sant att vi också möttes av just ”respect”, stor vänlighet. Hit vill vi nog tillbaka en vacker dag.

Hälsningar,
Per-Erling tillsammans med Maria, Amanda och Adde på väg mot San Blas.