Nerthus ligger i en stor lagun väl skyddad av öar och rev. Jag har ankrat om och ligger nu närmare dinghy-dock och stadens torg.

Sy Kairos kom in i förrgår kväll/natt så i går morse kunde vi morsa på varandra eftersom Benny ankrat intill Nerthus i mörkret. Vi båda möttes över en kaffe för att sedan gemensamt ankra om. Nu ligger vi båda bra och som sagt nära till världsarvsstaden.

Se bilder från min segling hit samt från en promenad runt hamn och kajer. Gick även upp på en höjd för att få en bra bild över området.

Hälsningar fr Bermuda i väntan på att segla tillbaka över Atlanten om en vecka eller så. Följer vädrets utveckling och framförallt högtrycket som dominerar så här års, det Azeriska högtrycket.

Per-Erling

Guadeloupe
Det har gått en hel del tid sedan jag skrev något på bloggen. Dagarna har varit fullspäckade och Nerthus har tagit oss till flera intressanta platser. Amanda lämnade oss för att flyga tillbaka till Sverige och Åre då vi låg i Deshaies på norra Guadeloupe. Vi hyrde en bil efter en hel del trubbel. Det var helg och då var det inte lätt att hitta en öppen biluthyrare. Maria såg en hyrbil på gatan och frågade var den var hyrd. De som satt i bilen var från England och erbjöd oss skjuts till hotellet där dom bodde och där det fanns en biluthyrare. Vi satte oss glada i baksätet, Amanda, Maria och jag, och for iväg utan att riktigt veta vart. Det visade sig att de två i framsätet jobbade för BBC. Han var site locater och hon klädansvarig för produktionen av ”Crime in the Caribbean”. Lite roligt att BBC väljer en fransk ö för sin produktion. Jag tror serien har sänts på någon svensk kanal.
Tyvärr var biluthyrningen stängd även på hotellet/resorten, kl var ju efter tolv på dagen. Vi undrade nu hur vi skulle ta oss de 5-7 km tillbaka till viken där Nerthus låg. Det blir till att lifta kom vi fram till eftersom det inte gick några bussar på helger och taxi var inte att tänka på. Vi började vandra ut från anläggningen för att komma upp på vägen då Amanda höjer armen för att lifta och en bil stannar. Det visar sig vara hotelldirektören som nu gjorde allt för att få kontakt med biluthyraren samtidigt som han började köra oss till vår vik. Han bodde uppe på berget men körde oss via en omväg för honom. Efter att han släppt av oss var det fortfarande ovisst hur Amanda skulle komma till flygplatsen dagen därpå. Amanda hade ringt en del uthyrare och talat med deras telefonsvarare och nu ringde en av dessa upp och vi var helt plötsligt med hyrbil och kunde planera för en utflykt dagen därpå och samtidigt köra Amanda till Pointe-a-Pitre och flyget. Det blev en fin tur över bergen och genom tropisk regnskog. Maria och jag kunde lämna tillbaka bilen i tid till 18.00 efter en heldagstur runt Guadeloupe.

Montserrat
Vi valde bort Antigua och gick i stället till Montserrat som ligger 30 Nm NO om Guadeloupe, en fin dagssegling för bara genua och fock. Vi visste att den forna huvudstaden Plymouth inte längre var möjlig att angöra då den ligger inom den förbjudna zonen, en zon som omfattar 30% av ön. Att zonen finns beror på det våldsamma vulkanutbrotten 1995-2008 då hela Plymouth ödelades tillsammans med stora arealer runt vulkanen på södra ön. Vi seglade förbi den tidigare hamnstaden och såg hur aska, lera och lava hade runnit rakt över staden. Några hustak kunde urskiljas samt den tidigare kryssningskajen som nu ensam och sargad stack ut från en öde strand.
Befolkningen 1995 var 15000 och nu 5500! Från vår ankringsplats på norra ön tog vi en guidad tur med taxi och fick se de spöklika områdena som täckts av de nedvällande massorna som bl a täckte en golfbana och tidigare yacht-marina med 5-10 meter lera/aska. Makabert att se kajanläggningen med fenderverk långt från den nya kustlinjen. Overkligt!
Nu hade man byggt upp ett nytt samhälle på norra ön där det nu finns service och en kaj för godstrafik och färjor som går till närbelägna öar. Flygplatsen är delvis begravd och fortfarande obrukbar.
Jag blev nyfiken och kollade om vi var i Plymouth och Montserrat då vi seglade med Alma Mater här 1978. Jo mycket riktigt, 15-17 februari 1978 gjorde vi ett stopp där. Jag har vaga minnesbilder av en livfull stad, en stad som nu är helt borta pga vår jords nyckfullhet. Befolkningen som valt att stanna kvar istället för att lämna ön för att resa till England eller grannöar är fighters och strålar av kämparanda. Montserrat ingår i engelska väldet och de har bidragit till uppbyggnaden. Invånarna har engelska pass och kan därför resa till England för att arbeta mm. Vår taxiguide hade valt att återvända till sin ö för att bruka jorden och jobba för återuppbyggnad. Om inte ön växer i befolkning hotar England att lämna ön, vilket var nära då invånarantalet var än lägre än de 5500 som nu bor på ön.

St Kitts & Nevis
Nu måste vi fatta beslut kring vilka öar vi ska besöka härnäst. På Montserrat träffade vi ett trevligt par som seglade en 46 fots katamaran. Det visade sig att de var hängivna kappseglare på hög nivå. Hon, Annie Gardner, hade varit rorsman på en Americas Cupbåt, en tjejbåt. Dessutom hade hon varit kommentator på plats under senaste cuperna, nu senast på Bermuda. Eric Witte var designer inom yachtindustrin men var mest en hängiven kattamaranseglare, även han som kappseglare. Nu lockade de oss att försöka hinna till St Barthelemy och Gustavia till starten av kappseglingarna där Eric skulle segla en superkatta kommande tisdag. För att hinna med den planeringen väljer Maria och jag att gå till Nevis som vi hört mycket gott om. Nevis är den södra ön av Kitts & Nevis.
Nevis är en ö som fram till 50-talet levde av fiske och plantager. Den sista plantagen stängde mitten av 1950 och nu är plantagebyggnaderna lyxiga hotel, såvida de inte rasat ihop i brist på investeringar. Vi tog en guidad taxitur runt ön på två timmar och fick bl a se resterna av plantagetiden och några av turistanläggningarna som i dag är den viktigaste inkomstkällan vid sidan av kryssningsgäster och kanske en och annan seglare som vi själva. Här hade man lagt ut gott om bojar till oss seglare för att vi inte ska riskera ankra på känsliga platser med korall. Vi låg nu utanför några hotellanläggningar på 7 m djup och sandbotten. Sköldpaddor simmar runt Nerthus i sitt eviga dykande ner till den fläckvis gräsbevuxna bottnen. Roligt att se att sköldpaddorna har hämtat sig bra. På de flesta platser vi besökt har det också varit förbud mot vattenskotrar, dessa störande och totalt onödiga farkoster.

St Barthelemy
Vi vaknade vid 05 för att komma iväg tidigt då det var ca 45 Nm från Nevis till St Barth och vi ville vara där i god tid på eftermiddagen. Fantastisk fin segling i 7 ms och napp! första fisken vi fått upp under hela seglingen i Caribbean. Det var en ”King Makerell” på ca 4-5 kg och drygt 50 cm. Perfekt för 4 måltider för två personer. Vitt fint kött som smälte i munnen efter att ha stekts i smör eller kokats i kokosgrädde.
Väl framme vid 14 tiden ankrade vi en bra bit bort från den inre hamnen. Det märktes att det var kappsegling på gång för det var smockfullt inne i hamnen där superyachts men även 35-50 fotare låg akterförtöjda i den tidigare handelshamnen. Staden präglades nu av butiker med lyxvaror. Tyvärr var trafiken ett problem och det var svårt att ta sig fram bland alla biler, vad nu dom hade där att göra, utöver att parkera på trottoarerna. Kul ändå att se platsen vi besökte i i slutet av februari 1978, då Gustavia var en mer slumrande liten trevlig stad. Jag hittade bilder från den tiden som kan jämföras med de jag tagit nu.
Sista dygnet valde vi att lägga oss i en vik lite mer avsides inför segling till St Marten den 12 april.

St Martin
Vi lämnade St Barth vid 10-tiden för att i ca 8 ms slöra i god fart de 23 nm till vår planerade ankring i Marigot på St Martin, den franska sidan av ön. Holland har den södra sidan och Frankrike den norra och lite större delen. Tyvärr har ön drabbats enormt hårt av den senaste orkanen Irma vilket syns tydligt i stadsbilden. Nästan varje hus är sargat och ser näst intill obebott ut. Vinden har varit så stark att betongsektioner brutits loss från konstruktionerna och stålstaket slitits loss eller krökts. Viken där vi ankrat har blivit djupare enligt killar vi talat med. Jag frågade om djupet eftersom i sjökortet anges det djup som ligger på 2,5-3,5 m vilket är lite i lägsta laget för Nerthus. Svaret jag får är att nu är det garanterat 3 m. Ett resultat av orkanen sägs det.
Det är sorgligt och vemodigt att ta del av förstörelsen. Det är lätt att se hur blomstrande det var före orkanen med butiker och restauranger utmed seafront. Nu ligger allt i ruiner med få undantag där man med enkla medel serverar mat eller dryck. Trots allt utstrålar befolkningen styrka i att ha överlevt och nu gäller det att bygga upp igen.
Vi lämnade Marigot för att ankra närmare den flygplats som Maria kommer att flyga ifrån för att resa tillbaka till Sverige. Den fina lilla staden Grande-Case ligger alldeles på stranden och var före orkanen ett blomstrande samhälle med erkänt bra restauranger och stort utbud för besökare. Nu finns nästan inget av detta kvar. Stranden är dock fortfarande fin och jag är övertygad om att inom kort kommer befolkningens anamma att vinna över orkanens verkningar.
Glömde berätta att vi fick napp under seglingen till St Martin. Det skrek i rullen och vi vevade in en 75 cm stor Barracuda. Vi valde att släppa tillbaka den i havet. Det är en benig och lite träig fisk som påminner en del om gädda. Den blev glad och försvann snabbt ner i djupet.

Det visar sig att flygplatsen, från vilken Maria nu flyger till Martinique för vidare resa hem till Sverige. ligger på promenadavstånd från jollebryggan. Verkligen trevligt att kunna vandra tillsammans och inte behöva ta taxi.

Det har verkligen varit en fin och innehållsrik segling upp genom den Karibiska övärlden. Vi har som ni läst varvat besättningar och efter att Karol och Anna lämnade anslöt Amanda för nästan två veckors segling, upp till Guadeloupe. Maria och jag fortsatte sedan upp till St Martin där vi är nu. Tack fina besättningar för trevliga upplevelser mellan Tobago och St Martin.

Jag kommer nu att jobba en del med Nerthus och förbereda seglingen upp till Bermuda där Adde (seglade med Nerthus över Atlanten 2015) ansluter för seglingen tillbaka mot Europa via Azorerna, dit jag beräknar anlända första veckan i juni. Jag ligger nog kvar här på St Marin då det trots orkanen Irmas härjningar finns en hel del utbud som kan komma till pass för oss yachties.

Bilder nedan!

Per-Erling

Montserrat

St Barthelemy

St Martin