Pga det dåliga wifi vi haft under senaste tiden kommer här en samling bilder med några av våra upplevelser från den senaste tiden. Och en film på Adde. Dagarna innan hade vi lyckats se en 1,5 meter stor rocka, I HAMNEN!! Adde var supernojjig och tog sig snabbt upp på brädan varje gång. Väldigt roligt! 😉
// Amanda
Nu är det dags att börja ta ner väder för överfarten. Ligger kvar på Kap Värda några dagar till. Prognosen ser bra ut, se bild.
Bilden visar vindarna i dag den 24 nov.
Wifiet har varit otroligt dåligt på Kap verde så jag har inte kunnat lägga upp mina gamla inlägg. Här kommer därför lite äldre om ni undrar varför det inte är i kronologisk ordning:
Nu har vi kommit fram till Kap Verde och ön Sal efter mer än 5 dygn ute till havs. Denna översegling har verkligen varit fantastisk. Jag är lite mer utav en landkrabba och på tidigare seglingssemestrar har jag njutit mest av att alltid vara vid land. Jag har faktiskt varit ganska orolig för denna överfart och framför allt för Atlant-överseglingen då man är till havs i tre hela veckor. Jag har inte alls vetat vad jag ska förvänta mig och det går inte riktigt att föreställa sig hur det faktiskt är. Men efter dessa dagar har jag verkligen uppskattat själva seglingen vilket jag tycker är jättekul. Det är riktigt speciellt att vara ute till havs sådär. Man kommer in i en speciell lunk och hittar sina rutiner. Man lever i en liten bubbla utan koppling till resten av världen. Det händer inte överdrivet mycket om dagarna samtidigt som det känns som att det händer massor. Dagarna går otroligt snabbt och man är alltid lika trött på kvällen.
Vi fick en hel del sällskap dessa dagar, bland annat av valar, delfiner som lekte vid peket, flygfiskar som till och med flög ombord, och Per-Erling, Tomas och Adde tror till och med att de såg en späckhuggare. Himlen har varit stjärnklar om nätterna och marelden sprakade i vattnet.
Vi fick även napp två gånger under resan med vår välarbetade fiskeutrustning. Första gången var det resans första fisk, en stor och vacker dorado som var supergod. Andra gången var det tyvärr oss själva vi fick på kroken då våra fiskelinor trasslade ihop sig. Annars består dagarna av segling, solning, läsning, fixande på båten och eventuella sysslor.
Nu ska det bli spännande att upptäcka Sal vilket ska vara en ö full av långa fina stränder, vilket jag älskar.
Nakenhäng 😉
Man kunde nästan sträcka ut handen och klappa dom.
Vardagslyx när Amanda bakar chokladbollar!
Vi kom fram till Mindelo på Sao Vicente vid 17-tiden i går. Nu i en marina full av seglare som ska segla över Atlanten. Enorm skillnad på öarna vi besökt under vecka och den här. Helt plötsligt storstad med biltrafik och stadsbrus. Här stannar vi några dagar och fyller förråden med färskmat. Lär finnas bra supermercados inte långt från marinan.
Från i dag är vi en färre ombord. Francoise, som seglat med Nerthus i två månader och ca 2400 Nm, flyger hem till Sverige i dag. Nu får vi andra fylla på med roliga kommentarer och glada skratt. Välkommen tillbaka, då med resten av Tevellarna. Bilderna är från Tarrafal på Sao Nicolau.
Hälsningar Per-Erling
Lämnade Tarrafal på Sao Nicolau vid 10.00 i dag. Trevligt att gå de dryga 30 Nm i dagsljus för att se öarna på vägen mot Mindelo på Sao Vicente.
Natten till i dag fick vi erfara hur vindarna går från 0-20 ms på nolltid. Bergen mot norr skapar kraftiga fallvindar som träffar oss ankarliggare med stor kraft. Bara någon distans ut från oss var det alldeles stilla. Det blev extra tydligt då vi såg svenska Gladan ligga där ute utan vind. Vi anropade på VHF och fick veta att vi kommer att träffas i Mindelo.
Allt på vårt däck är täckt med ett tunnt lager ljusröd sand. Vi ställer vår förhoppning till ordentligt regn så småningom, även om vi försöker spola med eget sötvatten. De vita skoten är inte vita längre.
Just nu blåser det ca 10 ms och vi seglar med liten genua/klyvare och full fock. Fin segelsättning i den höga sjön som kommer in tvärs tillsammans med vinden.
Per-Erling
Vi fick en fin segling i natt. Under min vakt fick jag styra rätt in i mångatan medan sjön byggde upp i den ostliga vinden. Underbart att få slingra fram i åtta knop med den varma vinden in akter ifrån. De 86 Nm mellan Sal och Tarrafal på Sao Nicolau klarade vi an mellan 20.00 i går kväll och ankrade och klara 08.30 i dag fredag. Bergen runt oss är upp till 1200 m och vattnet enormt klart. Just nu på en bar för lite mat och vätska, samt wifi såklart. Allt i väntan på att Hamnkapten ska öppna. Hälsningar Per-Erling
Ligger för ankar i ett riktigt blåshål på norra Sal. Runt omkring oss ett trettiotal seglare och mängder av färggranna, lokala små fiskebåtar. Alldeles uppenbart är att vi nu gjort en avstickare från ”E4:an” och tagit oss in på de mindre trafikerade stråken. Lika uppenbart har vi lämnat de stora ”Megayachternas” farvatten. Ovanligt många av båtarna här verkar vara s.k. långliggare – vagabonder- som av en eller annan anledning blivit fast. Kanske pengarna tagit slut, kanske har någon mött den stora kärleken eller har kanske lusten eller orken helt enkelt tagit slut. En del uppenbart övergivna – ödesmättade och fantasieggande spökskepp. Finns i nästan alla hamnar, men här i flertal.
Just nu går jag ankarvakt och resten av besättningen ligger och sover -tryggt hoppas man. Det blåser frisk frånlandsvind och alla vill vi få så mycket sjölä som möjligt från den rejäla dyningen ute till havs. Det innebär att vi ligger tätt som i en måskoloni -alla med näbben mot vinden. En vindkantring på 90 grader skulle kunna ställa till det rejält. Då är det välgörande med åtminstone ett vakande öka med koll på läget. En vaken och frivakten kan sova lugnt istället för att alla halvsover.
Anlände i skymningen häromkvällen efter en väldigt fin seglats från Kanarieöarna. En varm, disig och dammig ökenvind från Sahara svepte oss fram -750 sjömil på drygt fem dygn.
Nästan exakt 6 knop i snitt är ”årsbästa” för en längre etapp. Bitvis ren drömsegling, långa stunder loggade vi runt 9 knop i snitt. ”Harmattan” kallas den, sandvinden från Afrika.
Efterhand växte sjön och vi fick en rejäl lång dyning som jagade oss på låringen. Främst påverkas vi förstås av vågor alstrade av den rådande vinden, men ovanpå det kommer ofta en superlång dyning skapad i andra vädersystem på större avstånd. Den långa dyningen är som ett mäktigt böljande landskap. Inbland överlagras de båda vågsystemen, det långa och det korta, med riktiga rövarvågor (eller dalar) som resultat. Då och då får båten en rejäl skjuts i baken eller smäll i sidan och allt som inte surrats ordentligt dånar iväg med väldig kraft. Ibland är det man själv som inte har ordentligt fotfäste….därom vittnar ett och annat blåmärke.
Lite jobbigt om nätterna kan det bli, svårt att få sammanhängande sömn. Alla har förstås slingerkojer men när båten skruvar sig fram i sjön rullar man ändå hit och än dit. Som i en torktumlare. Det vet vi ju alla hur det känns:-)
Dygnen till havs rullar annars på i behaglig lunk. Med den rådande passadvinden från nordost blir det inte så mycket segelexcercis. Större delen av tiden har vi ett rev i storseglet och använder rullrevet i genuan som ”gaspedal”. Tretimmars vakter till rors. Emellanåt spännande möten med havets innevånare. Flera valar, en riktigt stor på avstånd. En mindre seglade vi nästan omkull, den låg nog och tog sig en middagslur. Plötsligt rullade en svartvit buk makligt runt i de brytande sjöarna alldeles intill oss. Ett snabbt försvinnande ögonblick som ändå biter sig kvar länge i tankarna. Vart var den på väg och varifrån kom den?
Om nätterna en mäktig mareld. Normalt brukar det vara vårt eget svall som agiterar de fosforescerande plankton som skapar mareld. Men i de kraftiga sjöar som nu omgav oss nu kunde det blixtra till ordentligt långt ut i natten omkring oss. I den kraftiga rullningen kunde man nästan förväxla mareldsblossen med badande stjärnor. Castor och Pollux tar ett nattdopp.
Och långt ute till havs 300 sjömil från närmaste land, just när jag skall på mitt nattpass, dansar ett förbryllande, blixtrande blågrönt ljus fram och åter vid horisonten. Per-Erling som just skall gå av gissar att det är ett avlägset åskväder. Men avstånd är svåra att bedöma i nattens mörker och plötsligt är blixtrandet tvärs, alldeles intill och straxt helt förbi. Vad tusan var det??? En ljusboj??, men inte finns det väl bojar här ute mitt i atlanten? Enligt sjökortet är det mellan tre och femtusen(!) meter djupt. Vem skulle lägga en boj här och isf i vilket syfte? Fast vid närmare granskning finns det faktiskt en märklig beteckning i sjökortet- ”submarine buoy”. Vad det nu skulle vara? Dock inte där vi är, eller rättare, alldeles nyss var. Det går ju fort nu, vi studsar fram i 8-9 knop. Frågan blev kvar, hängande i mörkret bakom oss. Men pulsen slog några extra hårda slag när jag tre timmar senare avrapporterar till avlösande Adde. Han gnuggar sig i ögonen och säger något sömndrucket:
-” Jaa, bara det inte var en livflotte…” en ytterst obehaglig tanke, om än inte så sannolik.
Äntligen har faktiskt vårt idoga fiskande gett resultat. En oemotståndligt neongrön silikonbläckfisk har i veckor virvlat förföriskt i vårt kölvatten. Hittills utan resultat, men så häromdagen högg det till och ett rungande NAAAPPPP!!! tjöt över däck. Och se – en präktig Dorado eller guldmakrill på ett par tre kilo kunde till slut triumferande bärgas. En väldigt vacker fisk som sannerligen gör skäl för namnet. Guldglänsande skinn och en rejäl ryggfena i metalliskt skimrande djupblå ton översållad med djuplila fläckar. Alldeles särskilt glöder färgerna när fisken kämpar emot. Ett mycket välkommet tillskott i det sinande förrådet av färskvaror ombord. Vågar man hoppas på ett trendbrott inför den kommande atlantpassagen?
Apropå färger så verkar har vi kommit till ett rent eldorado för målarbranschen. Här skulle man öppna en färgkedja. Det verkar som att man vill kompensera det tämligen färglösa stäpplandskapet med en färgsprakande bebyggelse. Här går man ”all in” minst sagt.
Fullständigt oemotståndligt, man bara ler över denna gränslösa färgglädje. En i alla avseenden bjärt kontrast mot de väldigt europeiska Kanarieöarna. Det här är Afrika. Det blir en spännande vecka framöver!
/Tomas
Här sitter jag och pappa tillsammans på ett litet café och har precis ätit en väldigt fin tonfiskfilé till lunch. Solen går knappt att vara i och vi har idag kommit fram till varför alla går så långsamt, en blir helt enkelt för trött om en har bråttom. Vi är helt ok med att behöva anpassa oss till det!
Vi har nu varit här på Sal i några dagar och börjar verkligen komma in i livet och kulturen i land. Byn som vi ankrar intill är en liten by men med mycket personlighet. Männen lämnar varje morgon vid ca 07 för fiskelyckan och kommer under dagen in med fångst av olika slag. Igår lyckades vi få tag på sista fångsten för dagen, vid ca 19-tiden, och männen hjälpte oss med att fjälla och rensa fisken som vi uppfattar vara en papegojfisk (papagajo) som blev helt underbar med vitlöksmarinad och citron. Männen bjöd glatt med mig (som får agera tolk på spanska, då dem förstår mig och jag någorlunda dem) på morgonfiske dagen efter och blev förvånade när jag exalterad sa ”si, si, si, claaaro!!!!”. Under min morgon-ankarvakt höll jag stenkoll på gubbarna som for ut men kunde inte känna igen någon. Vid kl. 11 kom dem förbi och frågade vart jag hållit hus imorse och skrattade när de förstod att jag faktiskt menat allvar. De bjöd med oss på söndag istället, då vi tyvärr inte är kvar längre.
Jag älskar när en har varit på en plats tillräckligt länge för att kunna heja på människor och dem känner igen mig. Palmeira har fallit mig helt i smaken och folket gör mig grön av avundsjuka med sin karisma. Jag, Adde och Maxine har utforskat surfplatserna och gårdagen bjöd på några goa vågor. Addes bräda har tyvärr gett sig men vi hoppas kunna laga den, vi delar på min under tiden. Vi har även träffat på några trevliga svenskar som ligger för ankar bredvid oss. Vi tog oss in på den lokala baren under kvällen och fick som alltid uppleva en teater av kulturkrockar. Biljardmatcher avslutas med kroppsspråk á la grande och höga röster om vem som egentligen gjorde så de förlorade. Vi sitter glatt och bara suger åt oss alla upplevelser.
Nu beger vi oss som sagt under kvällen till Sao Nicolau och hoppas på mera av detta! Jag postar några bilder från dagarna som gått, ni kanske blir lite förvirrade om vart som är var.
Kul med alla som är så engagerade i vår resa, det uppskattar vi verkligen!
Besos, ciao!
Skönt att doppa fötterna i det 27gradiga vattnet!
Nu har vi beslutat gå vidare till Sao Nicolau, ca 80 nm väster ut. Beskrivningen är att det är en vänlig och fin ö med det klaraste vattnet i Kap Verde. Lämnar Palmeira på Sal i kväll för att komma fram på förmiddagen i morgon. Vindarna lovar NO ca 8 ms. Perfekt.
Per-Erling
Vi ankrade i Palmeira på Sal i Kap Verde i går måndag kl 18. Seglingen hit tog 5 dygn o fyra tim:-) Nu en ny kultur att ta del av. Besättningen väntar ombord medan jag o Tomas klarerar in. Går fint. Hälsningar Per-Erling
