Den fruktade och efterlängtade sista dagen ombord

Vi skulle ju bara segla från Marocko till Brasilien, med fokus på den där överseglingen över Atlanten. Sen skulle ju vi självklart hoppa av och resa själva med våra ryggsäckar in i Amazonas och lära oss spanska. Vem vet var vi hamnar?

Nästan 7 månader har gått sen vi klev ombord den där natten i Marocko med välkomstnudlar på bordet och allt det där framför oss. Såhär på finaldagen är vi rätt nöjda ändå. Med ett oändligt gäng nya erfarenheter att smälta, som att segla en träkanot, hantera 9 personer i en båt, löda fläktar som går sönder i 40 gradig hetta, sugga genuan för att få bort fladdret i toppen, säga mottagarnamnet FÖRST när vi anropar på VHFen, erfara salmonella, vara på fest med kvarhängande 70-tals hippies, vakna av saltvattenstänk genom ventilerna, få flygfisk i ansiktet…. m.m.
Men djupt rotat i mig kommer trots allt vara hur jag ska leva för att göra mindre påverkan på denna fin jord vi lever av, för att jag och kommande generationer kanske kan få segla på fantastiska platser igen. Utan konservburkar när vi snorklar, klorinflaskor att kliva över på stränderna, plastpåsar intrasslade i mangroveträsken eller svart rök som bolmar från lastfartygen vi möter till havs. Jag har insett att det har varit bråttom ett tag nu och att vi inte kan fortsätta leva våra vardagsliv som vi gör längre. Jag är glad för erfarenheten och exalterad över att få införa mina förändringar. Med det lämnar jag Nerthus för 3 veckor av ännu mera solcellsförsörjd el i Costa Ricas bevarade djungel för solhälsningar till aporna.

Vi syns till juni, i allas underbara Sverige och efterlängtade Åre.

Skepp ohoj och namasté!
Amanda