Intryck från Surinam

Att segla som vi gör innebär ju ett helt nytt sätt att resa. Det fungerar att bara några timmar innan ta reda på info om var vi vill och hur länge vi vill stanna. Därför visste vi faktiskt inte så mycket om Surinam, läs ”ingenting” från min sida. Hade en åkt från Sverige hade en varit förberedd i flera veckor innan och sedan landat med flyget och fattat till iaf 90% var en faktiskt hamnat. När en reser som vi gör så bidrar det till att jag faktiskt inte alls har fattat. Vadå, är jag ute och seglar i turkosa vatten? Har jag seglat över Atlanten nu? Är jag i Sydamerika? I en djungel!? Jag vet inte hur jag ska tänka för att min, iaf vanligtvis, utvecklade hjärna ska förstå!

Men Surinam var verkligen en överraskning! Med det djurlivet och den fantastiska regnskogen som de tar så väl hand om blev vi alla glatt överraskade. Adde har under resan blivit en fenomenal minglare, då han pratar med alla han kommer över och får fram lärorik information av de lokala. Vi fick lära oss om mängden apor, sengångare, ormar, fåglar, en och annan panter och gorillor. John som var nattvakt över området där vi bodde berättade drömlikt och dramatiskt om när han som militär vaktade gränsen mellan Brasilien och Surinam, i den djupaste djungeln. Han lärde oss om hur de tog anacondans huvud och svansspets, eldade och drack askan tillsammans med vätska för att själva vara skyddade mot den enorma ormen som istället dödade sig sjäv vid bett. Vi lärde oss om vrålapan (den som låter som en kör från djungeln) som har en sån stark svans att den i alla lägen hänger kvar, förutom ett: genom att ta ett gift från en groda, som får sitt offer förlamat, på sin pil så förlamar det apans alla muskler, inklusive hjärta och den starka svansen. Detta gör endast urbefolkningen som bor djungeln, vilket vi fick veta av den guide som vi besökte djungeln med, som själv vuxit upp i den djupa skogen. Han var helt fantastisk med sitt rörelsemönster som passade så bra mellan träden, han kände lukterna, han visste ljuden och kunde immitera allt vi frågade om. Han älskade sin skog och var noggrann med att tala om att ”you should treat the forest with respect, and it will respect you!”. Sorgen vi såg i hans ögon när frågor kom om de fina trädslagen som exporteras till ex europa, var så stark att han knappt ville prata om det: ”Don’t buy it”. Och det ska jag aldrig göra från och med nu!

Annars är Surinam ett land som lever otroligt fint med olika etniciteter sida vid sida. Det är generationerna efter ursprungsindianer, afrikaner som kommit med slavhandeln, holländare som bosatt sig i ”deras” Surinam under kolonitiden, asiater och indier som kommit för handel och nu driver de mesta affärerna och restaurangerna. Det är fint att se och på någit sätt härligt att uppleva deras reaktion när vi berättar om den växande rasismen i Sverige.

Nu är vi ute till havs igen och siktar mot Trinidad. Äntligen har vi blått, djupt vatten om Nerthus igen Vi snittar 8knop och vind på 10-12 m/s. Seglingen är så fin! Jag längtar till att få komma fram, eftersom vi har hela familjen Tevell och mi madre som väntar där. Sen blir det julafton!!!

Känslorna efter incidenten ute på Atlanten har inte gjort någon oroad över Nerthus eller seglingen, tvärt emot har vi alla blivit tryggare och lärt oss en livslång lära. Segling är ju trots allt väldigt härligt och det vill vi alla fortsätta med, helst tillsammans med fina Nerthus.

God turkos jul på er!
Kram, Amanda