Några dagars berättelser

Här kommer ett blogginlägg med olika berättelser och iakttagelser från de senaste dagar här i Söderhavet. Tyvärr kan vi inte publicera några bilder då detta skickas via satellit-telefon. Bilderna får vi lägga in när vi får internet… när det nu blir 🙂

11 juli
Innan vi gick in genom passet i revet den 11 juli fick vi vänta några timmar för att träffa rätt med tidvattnet. Kommer man fel kan vattenströmmarna vara för starka och rentav farliga för en båt. Medan vi väntade seglade vi för bara revad fock i ca 1 knop och sökte oss in till revkanten. Eftersom vi nu befann oss på läsidan var havet alldeles platt och vi kom så nära att ungdomarna hoppade i och filmade och spanade på korallen och fiskarna på ca 20-50 meters djup. Ingen får bada på från Nerthus på havet utan att säkra sig med en lina. Kanske kan ni förstå känslan att sväva i vattnet där man ser botten på femtio meters djup. Från revet blir det omedelbart djupt och bara hundra meter ut är det flera hundra meter djupt för att ytterligare lite längre ut bli tusen meter. Gänget jublade eftersom de såg hajar på ganska nära håll. Först lite skraja såklart men efter en bara en stund njöt alla. GoProkamerorna gick för fullt.

Då vi så småningom gick in i lagunen var motströmmen ca två knop och det hela gick galant. Det blåste fortfarande kring 10 ms men det gick knappt någon sjö. Vi följde den prickade leden och gladde oss åt det fina vattnet som skiftade i alla nyanser av blått. Palmerna vajade och sanden var bländande vit. Vi ankrade bakom en koralluppgrundning på 10 m djup. Ankaret satt omedelbart i sanden. Vi försöker alltid leta upp sandbotten för att undvika koraller.

Kajen som supplybåten angör vid sina besök låg kanske två hundra meter bort. Nu tyckte nog alla det var fint att få komma iland efter fyra dygn till havs.
Bemötandet var som vanligt enormt vänligt, alla hälsar och några ungar hängde på då vi vandrade in till byn Ngarumaoa. Vi har fått lite olika uppgifter om hur många som bor här, allt från 180 till 300. Efter någon timme började jag som alltid bli lite orolig för Nerthus. Vi såg henne inte från byn och innan jag verkligen vet att ström och vind inte får Nerthus att dragga är det alltid oroligt. Axel hade dykt på ankaret så jag visse ju att allt var bra, men jag ville som sagt ändå ha koll genom att kunna se Nerthus. Jag lämnade gänget som redan spelade boll med byns ungdomar. Förstår ni vad värdefullt det är med ungar som omedelbart kan ha kul via boll mm.

Så småningom var vi alla samlade vid vår jolle för att tillsammans ta oss förbi kajnocken och ut på lagunens små, men i en liten jolle, blöta vågor. Alla var nu trötta och kvällen blev tidig. Vinden ven i riggen och ankarlarmet ställdes snålt eftersom vi hade korallhuvuden akter om oss. Det blev en lång och fin natt och vi vaknade upp förväntansfulla inför vad den nya dagen skulle bjuda oss.

12 juli
Andra dagen på Raroia blev en mekardag för min del medan resten av besättningen tog jollen in till byn. Jag fick en del gjort av den ganska digra ToDo-listan. Belysningen i verkstan hade lagt av och det visade sig att felet låg i armaturen. Det var en lysrörsanordning där lysröret helt enkel inte fungerade i sitt rätta läge. Eftersom jag inte hade någon på- och avknapp för montering på skottet fick jag konstruera en av en gammal vippbrytare som monterades på en plastdosa samt drog om elen för att få en ny ljusslinga på plats. Allt gick fint och nu lyser det så vackert i verkstaden igen.

Innan jag slängde den trasiga armaturen tog jag ytterligare en titt på elektroniken under huven. Nu såg jag att två lödningar hade släpp och efter att ha lött om fungerade allt perfekt. Typisk att jag hade hunnit dra nytt men också ok att ha en armatur i reserv. Reserv är annars ett ledord ombord. Det är ju lite långt mellan butiker här ute. Att kunna plocka fram en reservpryl är en gåva bara man tänkt på rätt grejor innan vi stack från Visby för ett år sedan. Städning av verkstan var inte heller helt fel. Det fanns ett glapp i elledningen till ankarbelysningen också. Glappet visade sig ligga bakom panelen längst fram i segelstuven, så det blev en tillfällig lagning med hjälp av vår tids mest nyttiga uppfinning, buntband.

Under dagen hade Francoise träffat en pärlfarmare och vi var välkomna att besöka deras arbetsplats dagen efter ‪kl 08.30‬. Killarna hade haft fullt upp att träffa ny kompisar på fotbollsplanen. Tyvärr har Maxine blivit sjuk i feber och ont i leder och rygg. Enligt en till familjen närstående läkare, pappa Carl som är i Sverige för att läka sina revbensbrott han berättat om tidigare på bloggen, sa att det verkade vara Dengifeber. Enligt Carl tar det en vecka att kurera så det återstår tyvärr några dagar. Finns tydligen på Marquesas och sprids via mygg. Riktigt tråkigt för Maxine att behöva ta det lugnt och dessutom avstå från allt umgänge i land. Allt går kanske inte att avstå ifrån så att följa med till pärlfarmen blev ett måste. Efter kvällsmålet blir det lite summering av dagens upplevelser och sedan kryper de flesta i säng. I kväll då jag skriver detta släcktes läslamporna ‪kl 20.00‬!

13 juli
Vad fick vi då uppleva den tredje dagen på Raroia? Jo det blev en intressant dag där vi fick en fascinerande inblick i pärlfarmarnas liv och arbete. Den farm vi besökte drevs av en familj, eller rättare sagt en släkt. Det var farfar, far och söner som arbetade med allt från att odla fram snäckorna från små till stora nog att ”ladda” för pärlproduktionen. Vi kom precis rätt för att se hur en man plockade ut färdiga pärlor samtidigt som han, likt en tandläkare med sina instrument, lirkade en liten kula på plats inne i musslan, en kula som skulle få en hinna av pärlemor under 1,5 år.
När vi efter säkert tre timmar var på väg att lämna farmen fick vi fantastiska musselskal och en liten påse med pärlor i olika storlekar. Det var givetvis pärlor som inte uppfyllde kvalitetsmåtten men likväl fina. Vi blev verkligen överrumplade av deras enorma vänlighet och funderade på vad vi kunde ge tillbaka. På frågan vad de önskade mest fick vi veta att det var idrottskläder och gympaskor. Väl ombord samlade vi ihop vad vi kunde avvara och fick med oss en påse med skor, mina Adidas som jag aldrig skulle använda, kepsar, uppblåsbar jordglob plus lite annat kul. Det blev faktiskt uppskattat och vi fick ytterligare en trevlig stund med familjen.

När en av killarna visade sitt hem gav han mig en träningströja varför jag krängde av mig min tröja som hade en logga med SY Gotland på som jag gav honom. Att byta saker, byteshandel, med varandra är något som förkommer på alla öar vi varit på i Polynesien. Två av männen från farmen skulle till Tahiti dagen därpå för att träffa pärluppköpare. Då vi vinkade av dem såg vi att pappan i familjen hade de nya skorna på sig. Kul!

14 juli
Fjärde dagen på Raroia och fyra dagar av upplevelser. Återigen njuter jag av att ha fransktalande seglarkamrater ombord. Vilken dörröppnare det är att familjen Tevell talar franska och vinner respekt och vänner per omgående. Det är bara för mig att hänga på. För er som inte känner Francoise kan jag berätta att hon är en mästare på att skapa kontakt med alla vi möter. Vi hann inte mer än lägga till med jollen första dagen förrän det var en svärm av flickor runt Francoise. Flickorna var kring tolv år och hade kanske spanat in Hugo som också är tolv. En pärlodlare kom samtidigt in med sin båt från sin farm ute i lagunen och var genast med i samtalen.

Borgmästaren här är en stor kraftfull kvinna på en bra bit över hundra kg. Francoise hade träffat henne redan första dagen här för att ställa frågor kring byn, ön, fisken och Kon Tiki. Det visade sig senare att en av kvinnorna som hörde till farmarfamiljen jobbade på kommunhuset och ville nu att Francoise skulle fotografera festligheterna den 14 juli, Frankrikes nationaldag. Öns fotograf var bortrest och nu hade man sett att Francoise hade fotograferat mycket sedan vi kom hit. Stort uppdrag eftersom Frankrike hade sänt Främlingslegionen med trettio soldater till Rarioa för att delta i festligheterna med bland annat militärparad men också för att delta i olika byggprojekt.

Halv åtta på morgonen skulle allt starta så det var bara för oss all ombord att göra oss färdig för jollefärd redan vid 07.15. Alla var på hugget och nyfikna på vad dagen skulle bjuda. Vi klarade inte riktigt tiden utan kom till kommunhuset och festligheterna femton minuter för sent. Gjorde nog inte så mycket eftersom allt startade just då vi anlände.

Det var fascinerande att se hur dessa tuffa militärer ödmjukt bjöd på sig själva och lät barnen klättra på dem. De deltog med öppet sinne i allt som skedde, som att dansa eller spela på trummorna. Som ni förstår blev det småskaligt eftersom det inte finns så många som bor här, men det var hjärtligt och älskvärt på alla vis. Mat dukades upp efter att militärerna genomfört en parad där barn och några vuxna följde efter i paraden. På återvägen till kommunhuset leddes karnevalen av en sliten lastbil som drog en nybyggd röd racerbåt, i vilken några av ortens unga tjejer fint skrudade vinkade åt oss andra. Båten var klädd i vackert flätade palmblad, till och med propellern på utombordaren hade klätts med vackra blad och band.

Rytmiska trummor och sång höjde stämningen och vi besökande ”yachties”, militärerna och lokalbefolkningen hade tillsammans en gemytlig och glad förmiddag. Höjdpunkten var när kvinnorna bjöd upp militärerna till dans och inte minst när öns ”Miss Raroia” hamnade i en solodans med vår egen Axel. Tufft av Axel och det blev jubel från alla!

Vid dagens slut lämnade vi över bilderna Francoise tagit under dagen och när det stod klart att vi skulle gå vidare till en annan del av atollen tidigt dagen därpå blev det nästan en lite upprörd stämning. Skulle vi lämna våra ny vänner utan att komma tillbaka! Vi lovade att komma tillbaka för att säga hej innan vi lämnade Raroia för gott. Vad jag förstår är det en hel del unga tjejer som med glädje spanat in de unga killarna. Vart vi än gick hördes ropen på Hugo, Axel och Simon.

En rolig fråga som kom från killarna på fotbollsplan var om det fanns något knep för att bli så där lång. Dagen avslutades med en god middag ombord och i morgon vi seglar tvärs över lagunen till den plats där Kon Tiki strandade 1947.

Idag träffade vi förresten den man som var tio år då Kon Tiki kom hit. Han hade just skadat sig allvarligt i huvudet och Bengt Danielsson räddade livet på honom. Så säger historien och jag återkommer kring hans egen berättelse kring vad som hände då 1947 och därefter…

PE