Invånare och nybyggare

Galapagos är på sätt och vis tvärt om! Man kommer hit och förundras över att hitta städer med tusentals mäniskor i som gör människosaker hela dagarna. Sen kommer man på att man inte kan göra så många olika saker. Man kan gå gatan upp och ner, äta på restaurang, bada på stranden med djuren och åka med guide till ett par olika utflyktsmål.

Sen när man står på vulkanens topp och tittar ut över de vidsträckta landskapen där djuren bor och där vi inte ens får sätta vår fot, så förstår man att det är vi som är fiskarna i skålen och att djuren är dom som bor i vardagsrummet.

Från Nerthus i hamnen i Santa Cruz tog  Calle och jag båttaxi till den tyska stranden: baja alemagne (eller nåt liknande). Först snorklade vi i ravinen Las Gretas.

Sedan under frukosten på restaurang Angemayer slog vi oss i slang med den sköne ägaren som påminde om en Dudley Moore i hawaiiskjorta.

Han heter Teppie Angemayer och är son till tyske Gus som byggde stället med två tomma händer när Santa Cruz bara bestod av två hus och en massa pingviner. På fritiden bor Teppie i Malmö och jobbar som läkare på Rigshospitalet på andra sidan bron.

Faktum är att några av de första nybyggarna här på Galapagos var ett gäng tyskar samt invånarna i en liten norsk by som blev hitlurade av en PRinriktad diplomat från Equador i början av förra seklet. Norrmännen hamnade först på ön Floreana men de chockades av det primitiva livet bland lavablock och konstiga djur, och eftersom de inte lyckades hitta dricksvatten flyttade de vidare till andra öar i gruppen.

Idag på Floreana bor ett hundratal personer och Calle och jag tog speedboaten för att hälsa på dem.

De har ett kommunalhus med inplastade flaggor och utan personal.

Vi åt en underbar trerätters som enda gäster på den enda restaurangen och hittade en ormgrop av marina iguanor.

För min del börjar resan lida mot sitt slut. Så även för Maria som tog flyget hem igår. Nerthus kärntrupp Calle, Per Erling och Tomas förbereder sig för att korsa Stilla Havet mot världens mest avlägsna boplats: den lilla ön Pitcairn.

Själv har jag tagit in på ett litet hotell i Puerto Villamil på stranden av den största Galapagosön Isabella, där jag lyssnar på vågor och skriver manus.

På stränderna står ödlorna i kö bland lavaklippor som är väldigt pedagogiskt utförda med tydliga vallar från den tid då de fortfarande var flytande.

Stämningen här är lite sovande mexikansk vilda västern. Dammiga breda gator, skjul och halvbyggda hus.

idag ska jag bestiga vulkanen Sierra Negro och sen kommer Nerthus hit och stannar i tre dagar. Då ska vi festa loss i juicebaren på stranden.