Tomas om Jungfruöarna

”The master of all seas” – Christoffer Columbus – lär ha namngivit dessa öar, överväldigad över deras frodiga grönska. Och visst är det fortfarande frodigt grönt och oftast ett vackert skimrande blåturkos vatten men jungfrudomen har länge sedan gått förlorad. Men härligt är det, 28 grader i vattnet, ungefär samma i luften och en ständig, svalkande ostlig bris på 5-10 sekundmeter. Några dagliga, välkomna korta regnskurar rensar luften och däcket från salt. På håll paradisiskt och i realiteten ett eldorado för båtfolk. Och vilka båtar sen. Främst katamaraner, charterbåtar med eller utan besättning. Och de blir bara allt större. De flesta är mellan 40 och 50 fot men ända upp till 70 fot är ingen ovanlig syn. Och då är de stoora i alla avseenden, inte minst i höjdled. Styrman och skeppare flyger högt över fjärden på en egen brygga på tredje våningen (med tak men ännu ingen hiss). Förmodligen behöver man kommunikationsradio till däcksgastarna. Även motorbåtarna är allt oftare katamaraner. De ser lite märkligt stympade ut utan rigg, som vilsedrivna verandor. 

Men nog är de väldigt ändamålsenliga i dessa farvatten.


Och så alla extrema fiskebåtar, inte sällan med fyra utombordare på upp till 350hk var för sig. 
 Alltså över 1200hk. Hur fort kan man åka egentligen? Och hur kul är det? (efter de första minuternas hisnande ax förstås). Och trots alla fiskespön ser man inte ett spår av fisk. Annat än djupfrysta filéer till fantasipriser i bunkringshamnarna.

Nej skall man se fisk får man snorkla och det är ju ett av de riktigt stora glädjeämnena här. Alla dessa färggranna fiskar med sina målande för att inte säga talande namn: Angelfish, Damselfish, Surgeonfish, Scorpionfish etc. Ibland kan man få ihop en hel undervattensorkester med Trumpet- fishes, Kornetfishes and Guitarfishes. Saknas bara en juste rytm sektion. Fast Sea Bass finns ju förstås. Harpunfiske är numera förbjudet så matfisk kan man inte längre ordna själv. Annat var det med Alma på sjuttiotalet då vi i hög grad levde på egen fångst,från haj till hummer. (Gissa vad som är godast…).
Några nya bekantskaper vi gjort är bl.a. stora Havssköldpaddor och Eagle Rays. Sköldpaddorna är ganska skygga och svåra att komma nära när man är i vattnet. Däremot kan de överraska med att sticka upp huvudet över vattnet alldeles intill båten, sträcka lite på halsen för att slippa en kallsup, ta några djupa andetag och sedan åter försvinna till djupare jaktmarker.

Rockan däremot är lika nyfiken som vi. Den lever vid sandiga sjögräsbottnar och kan ibland skymta som en förbiilande skugga i vattnet runt båten. Att mötas under vattnet är en andäktig upplevelse, inte minst om det sker på grunt vatten. Den kan plötsligt dyka upp som en mörk skugga framför en. I majestästiskt lugn svävar den förbi makligt släpande på sin 2m långa svans. Vid svansroten finns en gifttagg som man vill akta sig för. Med mjuka vingslag glider den ett varv och granskar en med sina stora ögon för att sedan med ett par hårda vingslag försvinna som en raket i ett moln av sand. Allt i fullständig tystnad.

Hajar är ju annars ett lite spännande orosmoment för orutinerade dykare. En dag när vi slängde ut lite köksavfall (organiskt förstås) hördes ett ljudligt plaskande och i skymningsljuset anade vi ett par slanka hajliknande kroppar som snirklade runt båten. De var en dryg halvmeter långa och därmed tillräckligt små för att inte avskräcka helt från ett möte under vattnet- så på med snorkel och fram med kameran. Efter konsulterande av fiskboken kunde dock senare konstateras att det inte var några hajar utan ”Sharksuckers”. En fisk som suger sig fast mot hajar och snyltgästar på deras måltider alltså. Vår mattsvarta undervattenskropp har tydligen likheter med en haj och köksavfallet är uppenbarligen ”worth waiting for”. Två veckor senare upptäckte jag nämligen efter ett dyk att de i maklig ro sugit sig tt fast på skrovet och tagit sig en tupplur. Såna latmaskar. Kanske sitter de där än?!

Men åter till ytan. Bortsett från charterseglarna och pensionärspalatsen längs bergsbranterna så saknar man ett egentligt vardagsliv. Till skillnad från öarna längre söderut där man så fort man ankrat uppvaktas från svärmar av kanoter och småbåtar med allt till salu från hummer och fisk till papaya och mango. Här ligger maten importerad och färdigfryst i plastförpackningar i immande kyldiskar. På sjuttiotalet -åter igen- uppvaktades vi så envist och ettrigt en gång av en kanotdriven bananförsäljare att KG till slut- för att bli av med honom- lite buttert räckte över en dollar. ”Här har du då, bara du lovar att ge dig av sen” – liksom. Varpå mannen lastar av bananstock efter bananstock och en säck med lime! Fast det visade sig att större delen av den bananlasten var kokbananer!


Allt verkar kretsa kring turismen i denna lite upp-och-ned vända värld där bananer är dyrare än i Hornstull. På de engelska öarna betalar man med dollar och kör på vänster sida lav vägen på de amerikanska.
Återstår att se om ordningen blir återställd på Cuba!

/tomas