Tomas blogg

Hej hemma!
Skickar en liten hälsning från Porto i norra Portugal. Vi kom hit igår eftermiddag efter en fin dagstur från en liten fiskehamn längre norrut – Varzime- som var vår första anhalt i Portugal.
Vi var dock tvungna att lämna den igår då väderrapporterna skvallrade om ett annalkandet oväder ifrån sydväst som skulle gjort livet surt för oss i den lilla hamnen med kraftiga svall.
Istället tog vi en dagsetapp ner till storstaden Porto där vi hoppades på bättre sjölä från de kraftiga vågor som var att vänta. Färden hit skedde i soligt vackert väder. Glömde dock där den obligatoriska kepsen och fick som straff en ”pannbiff” som Per-Erling säger, dvs en riktig bränna på flinten. Redan igår upplevde vi en majestätiskt gammal, rullande dyning från väst-nordväst. Hela atlanten ligger ju öppen här -all the way from America- det är uppåt 100-200meter mellan vågtopparna och en våghöjd på 4-5m. I en sådan dyning försvinner omvärlden helt ur sikte när man dyker ner i dalarna. En betydligt angenämare upplevelse i soligt väder och lätt öppen vind än med 16m/s i nosen och sikten nedsatt av regnbyar, det kan jag försäkra.
Vi seglar ju kustnära här och ser mycket fiskebåtar. Det är många garn att hålla uppsikt över så fisk måste ju finnas men vår egen fiskelycka har dock hitintills uteblivit. Snarare hade vi en olycka häromdagen då en stor flock stormfåglar (eller liror) bråkade om vårt fagra agn. Men idag vände turen och på en oemotståndligt neonrosa gummibläckfisk fick vi vår första makrill . Ingenting att skryta om vid en brasa med Hemmingway eller Guillou men gott nog för oss tre.

Inseglingen till Porto var spännande. Den höga dyningen bröt med havets obevekliga kraft in mot vågbrytarna som omger hamnen och enorma vattenkaskader på uppåt tio meter slungades upp i luften som briserande bomber. Ett fascinerande skådespel. Långt innan dess kunde vi redan på stort avstånd också skönja en märklig kontur bryta horisonten. Den påminde om ett stort cyklop -spejande mot fjärran. Ju närmre vi kom desto mer förbryllande tedde den sig. Den började efter hand anta konturerna av ett lokalt Guggenheim-museum, men i miniformat och malplacerat mitt i en containerhamn. När vi väl rundat den stora vågbrytaren och dansat in i lugnare vatten klarnade bilden – en färjeterminal !?. Som en stiliserad storögd bläckfisk sträckte den ut sina välkomnande fångstarmar mot nyanlända turister. En fascinerande gest.

Guggenheim i Port?

Färjeterminal!

Nu -morgonen efter – har solen stannat på andra breddgrader och ett oväder dånar in över oss med piskande regn och vindbyar på 16 m/s. Båtarna runt m oss guppar som pingisbollar i sjön.
Nerthus gungar och rycker rejält i förtöjningarna även i den här hamnen. Båten väger 25 ton och får stor rörelseenergi i dyningen. Men vi ligger mycket bättre här och när vinden framåt nästa natt vrider på nordväst så kan vi hoppas på lugnare sjö i hamnen. Dock räcker det inte med att vi som flitiga spindlar måste lägga förtöjningstampar kors och tvärs mot sjöhävningen. Vi har också 5m tidvattensskillnad att bevaka. Vi ligger ju i en marina så vi har förtöjt vid en ponton (som förstås följer tidvattnet) men i den här sjön måste vi säkra oss även mot kajen.

Planen var att ta en arbetsdag här i Porto. Maria har tagit tåget till Lissabon för att möta Francoise.
PerErling och jag har dock haft fullt sjå med förtöjningarna så mellan varven blir det istället skriva och läsa. Läsa hinner man ju med en hel del. Just nu läser jag Keith Richards memoarer – Livet. Långa tradiga passager om allt strul med narkotika men ändå en högst fängslande läsning. Stones tillhör ju ”the soundtrack of our lives” – både på och utanför scenen. Fram tonar en komplex bild av en ensam mobbad pojke med en stark överlevnadsinstinkt och där kärleken till musiken hela tiden varit hans enda stadiga ledstång och räddning i livet.
Sen kan man på nattvakterna lyssna på nedladdade program. Hörde häromkvällen Bea Uusmas sommarprogram (2013?) där hon pratade om sin besatthet i Andrées misslyckade ballongfärd mot Nordpolen.- fantastisk bok för övrigt. Mina öron spetsades till ordentligt när hon började tala om hur hon ibland kan sitta sena nätter och surfa på youtube och lyssna på ensamhetens ljud. Ett exempel var valljud. Valarna kommunicerar ju med sång och det på enorma avstånd över oceanerna. Inbitna forskare har placerat ut mikrofoner över världshaven och spelar in sången. Valarna har typiska parningssånger och de enskida individerna går att identifiera med individuella ljudspektra. Och så upptäcks där ute i den tysta oändligheten en alldeles egenartad val som möjligen kan ha någon defekt vilket gör att hans parningssång inte liknar någon annan. Varje år under 25 års tid har hans sång noterats, obesvarad klinga genom Stilla Havets mörka djup.
Gripande – eller hur.

Så ensamma är inte vi, även om dis, dimma och ösregn effektivt kan skapa en illusion av total ensamhet med havet. Vi har noterat en stor förändring sedan åren med Alma på 70-talet.
Många svenska båtar och numera ännu fler norska. Båtarna är mångfalt fler och avsevärt större. Bavaria, Jeanneau, Beneteau, Najad, HallbergRassy och några till dominerar stort. Så- liksom en gång Alma – sticker Nerthus ut i mängden. En båt med en stark, egen karaktär. Eller ”attitude” som vi säger numer.

Dyning

Under veckan så har vi också för första gången korsat vårt eget spår från Almaäventret på 70-talet.
Inte bara i rummet – när vi nu för förtöjde i Bayona utanför Vigo- utan även i tiden. När vi tittade i vår loggbok från 1977 – som Maria kommit ihåg att kopiera- kunde vi konstatera att vi på dagen 38 år tidigare angjorde samma hamn. Inte mycket är sig likt från den tiden. ”Bara vi själva” – som Lennu sa – men förhoppningsvis lite klokare.

Inte minns vi detta myllrande kvällsliv i den gamla stadsdelen där hela gaturummet aktiveras i familjelivet. Inte minns jag heller att Bayona-borna var de första européerna som mottog nyheterna om upptäckten av den nya världen. Men det var ju också ännu lite längre sedan – 1493- när det första fartyget – La Pinta- i Christoffer Columbus flotta återvände från andra sidan havet.
I Bayonas hamn ligger en liten replik av den för uppgiften mycket blygsamma farkosten.
Man ryser vid tanken på det mod som måste ha krävts för att ge sig ut mot den förmodade kanten där jorden och havet tog slut…

Och här sitter vi och hör vinden piska i flaggan, regnet smattra på däck, dyningen rycka i förtöjningarna – och laddar för kvällsbio i försalongen. En liten svart låda något större än en tändsticksask rymmer en skatt av filmer. Leviathan står på listan.

Bästa hälsningar.
May the force be with you !

Tomas

San Vincente vid Cabo Finisterre

Surfparad i Gijón

Vilda västern i Vanzime