Nu och då

Just nu reser jag, Maria, Anna och Karol i bil ner mot sydön. Övernattade i Napier som ligger halvvägs mellan Auckland och Wellington som ligget på södra spetsen av nordön. Det är en fin känsla att resa samma sträcka som vi, Maria och jag, färdades för 38 år sedan. Vägarna är bättre men naturen lika ”breath taking” nu som då.

Snart framme i Napier. Omväxlande raka och slingrande vägar.

Sträcker på benen efter ett pass i bilen. Karol, Maria och Anna.

Utsikt från vårt vandrarhem. Eget rum.

Vad gjorde vi här för 38 år sedan kanske någon undrar. Jo vi hamnade på NZ och i Auckland efter att vi förlorade vår Alma Mater på revet på Niue, vilket jag skrivit om tidigare. På Niue träffade vi en kille, Leith Jackson, som som var från Auckland och just då installerade en röntgen på sjukhuset. Han reste tillbaka medan vi fortfarande dök på Alma för att plocka upp våra tillhörighets mm, men bad oss kontakta honom då vi så småningom skulle komma till hans hemstad. Maria och jag hade beslutat oss för att resa till NZ för att jobba under en tid innan vi skulle fortsätta vår resa hem mot Sverige. Hur vi skulle resa var skrivet i stjärnorna och var föremål för senare beslut.

Vi landade i Auckland i månadsskiftet november/december efter att ha rest med flyg från Niue, som hade en avgång i veckan, via lite längre stopp på Tonga och Fiji. Väl framme kontaktade vi Leith som nu var tillbaka efter jobbet på Niue. Han mötte oss och vi fick följa med hem till hans hus som låg i norra Auckland, ett hus han delade med sin bror Cam och hans flickvän Brenda. Redan andra dagen i NZ for vi runt bland segelmakerierna för att söka jobb. Jag hade ju jobbat på ett segelmakeri i Stockholm innan vi lämnade för långseglingen med Alma Mater. Nu hoppades jag få jobb och lyckades ganska snart få napp på Lidgard and Rudling. Det fina var att loftet hade fått uppdraget att sy alla Lasersegel till VM som skulle gå i Australien vilket innebar att det fanns jobb även till Maria.

Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog, men snart hade vi hittat egen bostad, köpt en Morris Minor årsmodell 1952, två cyklar samt fått arbetstillstånd. Bostaden var en liten lägenhet i en större villa med vidsträckt utsikt över Aucklands vackra kullar med ”One Tree Hill” i centrum. Helt plötsligt bodde vi i NZ med arbete och en vardag som alla andra.

Vi hyrde lägenheten i undervåningen, med cykeln utanför.

One tree hill.

Hemresan låg långt bort och vi började leta efter en segelbåt som vi kunde segla hem med. Precis som nu var april/maj den tid då man kan segla norrut igen. På den tiden gick det också bra att gå via Suezkanalen då piratverksamheten inte hade kommit igång ännu. Den vägen var också betydligt närmare än att gå vi Sydafrika och Atlanten som i dag är den naturliga rutten för långseglare. Efter en tid köpte vi Vanita, en 25 fots robust träbåt som just hade kommit åter från en segling från Fiji och på så vis var väl förberedd för långsegling. Det vi behövde göra var att måla om och byta vissa trädetaljer.

Vanita

Del av salongen samt förpiken ombord på Vanita.

Mannen som jag talar med hade seglat stora segelskepp runt Kap Horn.

Seglen fixade vi lätt på loftet efter arbetstid. Upp med båten på land och nu var vi fullt upptagna med renovering av Vanita, som stod på backen i Royal Acarana Yacht Club, samtidigt som vi arbetade på segelmakeriet.

Efter sjösättning ska prylarna ombord igen

Innan vi sålde vår upprustade Vanita låg vi i hamnområdet nere vid Sea Front i Auckland. I dag helt ombyggt till ett modernt restaurang- och shoppingområde.

Vi kunde ju inte bara jobba utan bestämde oss för att ta vår Morris Minor på en tur till sydön, semester alltså. Nu var bilen rätt gammal och gjorde inte så hög fart.

Omkörningar fick planeras noga.

Tyvärr hade motorn en förmåga att tröttna efter långa uppförsbackar vilket medförde att jag måste byta topplockspackning rätt ofta. Köpte ett antal packningar och en momentnyckel under resan så att vi kunde byta så fort det behövdes.

Seglarbyxorna fick bli mekarbrallor.

Ibland bytte jag packning medan Maria reste det lilla tältet vi fått låna av en av våra vänner på segelmakeriet.

Vi kom ända ner till Bluff på den sydligaste udden av Sydön. Att den bilen klarade resan är fantastiskt. Från Auckland till sydspetsen är det 150 mil!

Här vände vi åter norrut.

Vägvisare längst ner på Sydön.

Nu samma resa men 38 år senare och i en modern bil på fina vägar. Det ska bli riktigt spännande att återse sydön under 10 dagar. Att trippen blir lite kort har att göra med att Maria och jag vill vara tillbaka till Nerthus kring den 20 dec för att fira jul.

Hälsningar
Per-Erling