Kap Verde

Ligger för ankar i ett riktigt blåshål på norra Sal. Runt omkring oss ett trettiotal seglare och mängder av färggranna, lokala små fiskebåtar. Alldeles uppenbart är att vi nu gjort en avstickare från ”E4:an” och tagit oss in på de mindre trafikerade stråken. Lika uppenbart har vi lämnat de stora ”Megayachternas” farvatten. Ovanligt många av båtarna här verkar vara s.k. långliggare – vagabonder- som av en eller annan anledning blivit fast. Kanske pengarna tagit slut, kanske har någon mött den stora kärleken eller har kanske lusten eller orken helt enkelt tagit slut. En del uppenbart övergivna – ödesmättade och fantasieggande spökskepp. Finns i nästan alla hamnar, men här i flertal.

Just nu går jag ankarvakt och resten av besättningen ligger och sover -tryggt hoppas man. Det blåser frisk frånlandsvind och alla vill vi få så mycket sjölä som möjligt från den rejäla dyningen ute till havs. Det innebär att vi ligger tätt som i en måskoloni -alla med näbben mot vinden. En vindkantring på 90 grader skulle kunna ställa till det rejält. Då är det välgörande med åtminstone ett vakande öka med koll på läget. En vaken och frivakten kan sova lugnt istället för att alla halvsover.

Anlände i skymningen häromkvällen efter en väldigt fin seglats från Kanarieöarna. En varm, disig och dammig ökenvind från Sahara svepte oss fram -750 sjömil på drygt fem dygn.
Nästan exakt 6 knop i snitt är ”årsbästa” för en längre etapp. Bitvis ren drömsegling, långa stunder loggade vi runt 9 knop i snitt. ”Harmattan” kallas den, sandvinden från Afrika.

Efterhand växte sjön och vi fick en rejäl lång dyning som jagade oss på låringen. Främst påverkas vi förstås av vågor alstrade av den rådande vinden, men ovanpå det kommer ofta en superlång dyning skapad i andra vädersystem på större avstånd. Den långa dyningen är som ett mäktigt böljande landskap. Inbland överlagras de båda vågsystemen, det långa och det korta, med riktiga rövarvågor (eller dalar) som resultat. Då och då får båten en rejäl skjuts i baken eller smäll i sidan och allt som inte surrats ordentligt dånar iväg med väldig kraft. Ibland är det man själv som inte har ordentligt fotfäste….därom vittnar ett och annat blåmärke.
Lite jobbigt om nätterna kan det bli, svårt att få sammanhängande sömn. Alla har förstås slingerkojer men när båten skruvar sig fram i sjön rullar man ändå hit och än dit. Som i en torktumlare. Det vet vi ju alla hur det känns:-)

Dygnen till havs rullar annars på i behaglig lunk. Med den rådande passadvinden från nordost blir det inte så mycket segelexcercis. Större delen av tiden har vi ett rev i storseglet och använder rullrevet i genuan som ”gaspedal”. Tretimmars vakter till rors. Emellanåt spännande möten med havets innevånare. Flera valar, en riktigt stor på avstånd. En mindre seglade vi nästan omkull, den låg nog och tog sig en middagslur. Plötsligt rullade en svartvit buk makligt runt i de brytande sjöarna alldeles intill oss. Ett snabbt försvinnande ögonblick som ändå biter sig kvar länge i tankarna. Vart var den på väg och varifrån kom den?

Om nätterna en mäktig mareld. Normalt brukar det vara vårt eget svall som agiterar de fosforescerande plankton som skapar mareld. Men i de kraftiga sjöar som nu omgav oss nu kunde det blixtra till ordentligt långt ut i natten omkring oss. I den kraftiga rullningen kunde man nästan förväxla mareldsblossen med badande stjärnor. Castor och Pollux tar ett nattdopp.

Och långt ute till havs 300 sjömil från närmaste land, just när jag skall på mitt nattpass, dansar ett förbryllande, blixtrande blågrönt ljus fram och åter vid horisonten. Per-Erling som just skall gå av gissar att det är ett avlägset åskväder. Men avstånd är svåra att bedöma i nattens mörker och plötsligt är blixtrandet tvärs, alldeles intill och straxt helt förbi. Vad tusan var det??? En ljusboj??, men inte finns det väl bojar här ute mitt i atlanten? Enligt sjökortet är det mellan tre och femtusen(!) meter djupt. Vem skulle lägga en boj här och isf i vilket syfte? Fast vid närmare granskning finns det faktiskt en märklig beteckning i sjökortet- ”submarine buoy”. Vad det nu skulle vara? Dock inte där vi är, eller rättare, alldeles nyss var. Det går ju fort nu, vi studsar fram i 8-9 knop. Frågan blev kvar, hängande i mörkret bakom oss. Men pulsen slog några extra hårda slag när jag tre timmar senare avrapporterar till avlösande Adde. Han gnuggar sig i ögonen och säger något sömndrucket:
-” Jaa, bara det inte var en livflotte…” en ytterst obehaglig tanke, om än inte så sannolik.

Äntligen har faktiskt vårt idoga fiskande gett resultat. En oemotståndligt neongrön silikonbläckfisk har i veckor virvlat förföriskt i vårt kölvatten. Hittills utan resultat, men så häromdagen högg det till och ett rungande NAAAPPPP!!! tjöt över däck. Och se – en präktig Dorado eller guldmakrill på ett par tre kilo kunde till slut triumferande bärgas. En väldigt vacker fisk som sannerligen gör skäl för namnet. Guldglänsande skinn och en rejäl ryggfena i metalliskt skimrande djupblå ton översållad med djuplila fläckar. Alldeles särskilt glöder färgerna när fisken kämpar emot. Ett mycket välkommet tillskott i det sinande förrådet av färskvaror ombord. Vågar man hoppas på ett trendbrott inför den kommande atlantpassagen?

Apropå färger så verkar har vi kommit till ett rent eldorado för målarbranschen. Här skulle man öppna en färgkedja. Det verkar som att man vill kompensera det tämligen färglösa stäpplandskapet med en färgsprakande bebyggelse. Här går man ”all in” minst sagt.

Fullständigt oemotståndligt, man bara ler över denna gränslösa färgglädje. En i alla avseenden bjärt kontrast mot de väldigt europeiska Kanarieöarna. Det här är Afrika. Det blir en spännande vecka framöver!

/Tomas