Det var värst vad tiden rinner på fort. Vi kom till Opua den 4 november 2016 och nu är det redan den 16 februari 2017. Massor har blivit åtgärdat ombord men vi har också hunnit med mkt annat.
För en tid sedan bestämde vi oss för att göra ett besök i Sverige för att hälsa på familj och vänner. Det är över 1,5 år sedan jag var hemma senast så det ska bli både roligt och spännande att sätta sig på planet i kväll den 16 feb för en flygning på ca 30 timmar hem till Arlanda. Så även om det känns roligt att resa vidare är det lite ångestladdat att lämna Nerthus ensam kvar i NZ. Hon är ju vår fina vän och vi har en nära relation som känns tuff att lämna. Men jag är ju tillbaka redan den 19 mars:-) Nerthus har dessutom många ögon som ser efter henne där hon ligger väl förtöjd bland andra långseglare i Whangarei.

Klara för bussresan ner till Cam och Brenda i Auckland. Dagen efter flyg till Sverige

Under tiden Maria och jag är i Sverige kommer sannolikt bloggen att ta en paus för att sätta högsta fart igen då vi är tillbaka för att förbereda seglingen norrut, till öarna upp i Pacific och rutten ut mot Indiska Oceanen. Tomas anländer i slutet av mars inför jobbet med bottenmålning mm.

Vi planerar lämna Nya Zeeland efter att Nerthus har fått ny  bottenfärg samt lite annat jobb utfört på skrovet. Från och med andra halvan av april håller vi koll på vädret för att vid bästa tillfälle då ”väderfönstret” öppnas för fin passage under de ca 1000 Nm som väntar.

Hälsningar
Per-Erling

PS. Är det någon som minns historien med Laura Dekker, den holländska flickan som seglade jorden runt ensam som fjortonåring? Det blev rättegång kring om hon skulle tillåtas segla iväg så ung. Jo det fick hon till slut. Nu bor hon i NZ och hennes båt ligger nära Nerthus.

Guppy, Laura Dekkers ketch. En röd 40-fotare.

DS.