Reseberättelse Maupihaa

Tuff nattsegling med rejäl överhalning. Jag hade hunnit sova två timmar och P-E hade just lämnat över vakten till Maria och Staffan. En rejäl duns och det påföljande plaskande ljudet av en väldig vattenkaskad väckte alla sovande. Hela sittbrunnen hade fyllts av skummande vatten och stora delar av salongen o akterkajutan låg nu dränkta i salt vatten. En ren och skär mardröm med allt salt nere i båten. Alle man på durken för att sanera i förödelsen.

Bråkig sjö på låringen och lite mer vind än prognosen antytt (12-16m/s) ställde till det för oss. ”Avoid” lydde rådet igår från den ”router ” på New Zealand som det svenska paret på s/y Randivåg anlitar för sin ruttplanering. Kanske låg det trots allt något i rådet men vi har en ”leverans” att klara av. När ryktet väl kommit i svang på Maupiti att vi ämnade oss till den isolerade grannön Maupihaa blev vi ombedda att ta med oss lite förnödenheter till några av de kopraodlande familjerna som bor där. Det kändes förstås som ett ärofyllt uppdrag som man inte gärna kan avböja. Men det innebar också ett ansvar att faktiskt ta oss dit och de senaste dagarna har det varit ogynnsamt väder för att ta sig ut genom revet. Men imorse öppnades ett ”fönster” för utpassage och då gällde att passa på. Sjön hade ju hunnit bygga upp under ett par dagar så det var lite ovisst om det skulle fungera för oss ”nybörjare”. Vi kände alla de övriga yachties-arnas ögon i nacken när vi stävade ut mot passet, men vi tog chansen och det gick vägen.

Nästa ”hinder” skulle bli att inte komma fram för tidigt till Maupihaa dit det bara är ca100NM. Man kan inte gärna angöra en atoll i mörker. Följdfråga, hur sakta kan vi segla? Det visade sig dock bli ett mindre bekymmer. Efter en timmes frisk vind mojnade det och vi skvalpade fram ett par timmar i ett par, tre knop. Sen vidtog dock prognosens hårdare vind och vi angjorde Maupihaa just i gryningen. Ön är en renodlad atoll dvs ingen bergskägla som reste sig högt över horisonten. Det mulna vädret övergick i en vacker morgon när vi första gången prövade oss sakta fram mot det smala passet – ca 20m brett. Vi kunde dock snabbt konstatera en kraftig motström på minst 4-5 knop och beslöt att avvakta. Istället anropade vi vår kontakt på ön via vhf:en. På en knastrande handradio hörde vi Marcello förklara att tiden för inpassage var perfekt, det var bara att ”styra in mitt i rännan och hålla åtta knop”. Gott så, men vi gör bara 6 på maxvarv förklarade vi lite modstulet. Nåja, det skall nog går bra det oxå svarade han men lovade komma ut och guida oss in. Och den strategin blev rikligt belönad.

Under en avvaktande lov ut från revet skymtade plötsligt en kraftig vattenkaskad i ögonvrån. Bara ett hundratal meter bort längs revet roade sig två stora knölvalar, kanske en parningsdans i ottan? En andäktig syn, stjärtfenorna bändes upp i en vid droppande båge, kropparna rullade runt och de tre meter långa vita sidofenorna lyftes mot som glänsande sköldar mot skyn. Föreställningen avslutades i ett crescendo med att hela överkroppen sköt upp i ett överväldigande brak – som ett sjunkande skepps sista suck – för att slutligen återvända till de mörka djupen.
Under tiden hade våra kontakter på ön tagit sig ut i en flatbottnad liten speedboat för att lotsa oss in genom revet. Pappa Marcello hade med sig två matroser (två vuxna döttrar) och på deras uppsluppna utrop förstod vi att valarnas parningslek (för det var det väl?) inte tillhör vardagsupplevelserna ens för dem.

Passagen genom det smala (men djupa) passet förlöpte utan missöden. PE styrde med trygg hand och vi andra höll andan. Vattnet forsade i strid ström mellan oss och revet. Den kraftiga passad-vinden piskar in oceaner av vatten över revet. Allt detta vatten skall ju sedan rinna ut genom den enda öppningen i revet, härav den kraftiga motströmmen. Men efter ca 10min stånkande i en dryg knop kom vi väl in på den vidsträckta lagunens lugnare vatten. Här upphörde lotsningen, pappa och döttrar anvisade oss till ankring på andra sidan lagunen där de ansåg oss få bättre sjölä. Våra sjökort anger att lagunen inte är uppmätt men ljuset och det klara vattnets lysande färger avslöjade tydligt var vi måste hålla undan för grunda korallflak. Lagunen är så stor att vi knappt såg över till andra sidan. En besynnerlig känsla, här bor 18 personer som i ett eget litet universum. Några enstaka gånger om året kommer en supplybåt med förnödenheter och endast ngn gång om året lämnar öborna sina hem för att besöka vänner och släkt- närmast på grannön Maupiti som vi just lämnat.

Pappa Marcello och dotter Karina kom senare över till vår ankringsplats för att hämta upp våra medhavda dyrbarheter- ett bildäck, 40 mjölpaket, ett skottkärrehjul, kläder och en frysbox!
De är mycket vänliga och tacksamma. Kommer lite blygt över på en kaffe (en cola för K) och berättar lite trevande om livet på ön. Vi har stor glädje över Marias uppfräschade kunskaper i franska även om Marcello faktiskt verkar kunna en hel del basic english. Vi undrar över snorkling mm och våra värdar lovar att senare under dagen ta oss med ut på en fisketur på insidan av revet.

I mellantiden tar jag en snabbtur i vattnet runt oss för att kolla ankaret och eventuella risker för att fastna i koraller. Bums möts jag av en flock nyfikna men också lite skygga reef sharks på 1.2 – 1,5m. Vackra djur. Vattnet är djupblått men dock inte på långa vägar så kristallkart som det ser ut från ytan. På djupet -en tio, femton meter ner- anas svagt en mystisk burkonstruktion. En mjärde av jätteformat. Ca fem meter hög och kanske tio ggr tio meter i plan. Rena turen att vi inte släppte ankaret rätt ner i den. Det hade blivit bra knepigt. En mjärde för odling av pärlmusslor får vi senare veta.
På eftermiddagen återvände Marcello som utlovat med sin lilla plywoodlåda och tog oss ut till revet för snorkling och fiske. Lobster hade utmålats som en möjlighet. Fiskafänget blev dock ingen särskild succé för ngn av oss. Däremot fick vi uppleva en riktigt levande och oförstörd ”coral garden”. I det 2-3m grunda vattnet kunde vi urskilja revet i hela dess praktfulla spektrum av sprakande färger. Djupare ner tonar annars allt över i olika nyanser av blått. Över revet dånade fortfarande dyningen in från långt sydligare breddgrader och det inkommande vattnet sköljde över oss där vi låg som drivved och gungade fram och åter mellan korallhuvudena. En och annan revhaj smög spionerande förbi oss men matfisk var det ont om. Kanske hajarna hunnit äta upp dem allihop? Mätta och belåtna låter de oss kanske vara ifred. Konstigt ändå att vi aldrig ser dem jaga.

Alla får vi små blessyrer av korallerna när vi simmar på så grunt och strömt vatten. Otto drabbades dessutom av ett smärtsamt sting över ena vaden och oroades över hur smärtan steg upp mot ljumsken. Marcello gissade att han råkat i luven med en ”un meduse”, dvs en brännmanet. Det förklarade smärtan och var dessbättre inget vådligt.
I upphetsningen över alla intryck glömde vi att ett 28-gradigt vatten i längden faktiskt innebär en rejäl nedkylning, så det var ett rejält huttrande och tandhackande gäng som i skymningsregnet skjutsades hem till Nerthus´ dusch och värme.

Följande dag fick vi lots över till familjen Riaohos kokosplantage i norra delen av lagunen. Pappa Marcello får äran att ta rodret. Han kan förstås sin lagun och har dessutom skepparutbildning berättar Katrin stolt. Han hör också till den gamla skolans polynesier som navigerar ”eyeball” på stjärnorna. Under eftermiddagen får vi ett nytt dykäventyr i deras del av lagunen. Sikten var betydligt sämre där då vi hade hela lagunens vidsträckta vatten i lovart och rätt kraftig vind. Men fisklivet var betydligt rikare och familjens döttrar – Katrin och Faimano- visade sig vara flinka med harpungevären. För att inte locka till sig hungriga hajar släpade de med sig en flytande balja där fångsten samlades. Dock ingen hummer idag heller men väl ett försvarligt antal vackra röda matfiskar. Och jag fick några fina bilder på hajar simmandes framför våra egna jägare – Per Erling och Staffan.

På kvällen var vi inbjuda till kvällsmat men i mörkret och den ihållande vinden kändes det fel att helt lämna båten. Då det var min matdag stod det på min lott att hålla vakt ombord. I ärlighetens namn ingen jätteuppoffring. Jag var rejält nedkyld efter dagens långa dyk och att åter ge sig ut i en skumpande blöt jollefärd över den regniga och nattsvarta lagunen var lagom lockande. Men när folket återvände några timmar senare och livfullt berättade om sina upplevelser kändes ett styng av avundsjuka. Även om vi håller hög standard ombord är det är ju inte varje dag som coconut crab, palmhjärtan och sköldpaddstek står på menyn. Sköldpaddan är förvisso fredad men för lokalbefolkningen råder särbestämmelser så länge man håller sig till jakt för husbehov. Men omtänksamma Maria hade iaf med sig en kasse med tre stora krabbor som tröst.

Följande dag var planerad för avfärd men våra gästvänliga värdar ville visa oss sitt paradis. Vi bjuds in att dela frukost med dem. Vi har nämligen skroderat om vårt eget surdegsbageri ombord (med anor från PE:s segling i antarktis) och nu vankas det nygräddat kokosbröd iland. Minsann.

Deras boställe kan bara beskrivas som paradisiskt primitivt. Det är nog inte många av oss som skulle klara en så här isolerad tillvaro under längre tid. Hur vackert det än ter sig vid en första anblick. Familjen är f.ö. en sorts nybyggare på ön. Pappan är eg från grannön Maupiti och mamma Adrienne är fån Tahiti. De är nu delägare i ett kopra-kooperativ som förvaltar hela atollen och de har rätt att odla så mycket mark de förmår att sköta. Bostället består av en röjning vid lagunens strand. Under kokospalmernas skuggande plymer ligger hemmets alla olika funktioner utspridda. Huvudbyggnaden i två våningar är byggd av enkla brädor och turkosblå masonit. Här sover man, döttrarna en trappa upp och mor och far i markplanet (bland däck och allsköns ovärderlig bråte). Huset har inga traditionella fönster utan ventilationen sker via stora vägghål med nedfällbara masonitluckor.

En vacker dag som denna blåser en frisk bris genom hela huset och gardiner av karakteristiskt färggranna tyger med hibiscusmotiv fladdrar lojt i vinden. Köket är ett uterum under plåttak och här gräddas just nu morgonens kokosbröd i en gjutjärnsgryta över öppen eld i en kamin byggd av gammal oljetunna. Några kacklande höns springer om varandra i köket och pickar kokos ur utspridda nötter. Ett kylskåp står och surrar i ett hörn med ström från några räddade solcellspaneler. Ett ilanddrivet fönster, mirakulöst nog med hela glas, står lutat mot en trave brasved av kokosnötskal. Fönstret är en gåva från en avlägsen orkan och det skall så småningom lyfta boendestandarden ett snäpp. Oklart var.

Toaletten är ett sinnrikt utedass av målad korrugerad plåt- utan tak. Lustigt nog har de en wc-stol av porslin stående på en betongplint. Spolning sker med vatten från ytterligare en oljetunna. Skopan är en avdankad hjälm från pappans tidigare liv som anläggare. Man tager vad man haver!

Mitt på gårdstunet står en Suzuki Samurai som ser ut att med nöd och näppe ha överlevt båda världskrigen. Det är den som skall skakas liv i igen med vårt medförda däck!

Bakom ett annat plåtskjul, kanske verkstad, står ytterligare ett bilvrak. Var tusann kommer dom ifrån? Flyter dom också iland efter orkaner? Den här har iaf kört sin sista km och är nu konverterad till biodling. Endast fantasin utgör nog livets begränsning här på ön.

Men i vår fantasi rörde sig några frågor som aldrig ställdes och alltså heller inte fick några svar. Hur står de båda unga döttrarna (25 och 28 år) ut i detta ensamma liv med föräldrarna och bara den vilda men vackra naturen? Och sonen Hio som bor i ”granngården” i storslagen ensamhet. Har de ingen längtan till ett eget liv med egen familj? det får vi inte veta. Men tydligt är att Hio strålar av hälsa och säger att han är lycklig över att bestämma över sitt eget liv. Han har ingen boss som kör med honom och han har byggt sitt eget hem – i en upprustad ruin från en tidigare affär från tiden långt tillbaka då nära hundra personer bodde på ön. I sanningens namn ser det fortfarande ut som resterna av en ruin. Men där han stolt poserar intill en nedsliten surfbräda, i gula surfshorts, snitsig grå turban över huvudet, kopparblänkande torso med stiligt tatuerad sköldpadda på ena överarmen och ett bländande leende ser han ut som kungen av sitt eget rike. Stolt över sin papayaodling, sina vinrankor, mangoträdet och odlingen av passionsfrukt. Och stolt över sin -än så länge- enda (om än olydige) undersåte – i form av en svart liten grymtande griskulting.

Dagen avslutas med en utflykt till vraket av ett ökänt tyskt ”piratfartyg” under befäl av en kapten Luckner som sjönk under första världskriget på revets utsida. Här i sjölä är vattnet kristallklart och havet sjuder av liv. Korallfiskar av alla slag och storlekar. I långa djupfåror i själva revet ligger utspridda rester från det stora fartyget. Rostiga ankare, vevstakar och kolvstänger, allting i megaformat. Den fantastiska historien om fartyget och dess skeppare berättas av en annan svensk långseglare och för den intresserade återkommer vi med en länk till deras hemsida

Nu är vi åter på väg, imorse lämnade vi Maupihaa sjunkande bakom horisonten. Sannolikt kommer vi aldrig att återses men minnena från dagarna med den vänliga familjen Riaoho kommer vi alla att hålla högst levande.

Hälsningar
Tomas

4 Kommentarer
  1. Mikael Willdal
    Mikael Willdal says:

    Hej Tomas
    Fick webbsidan via Mark
    Härligt äventyr och som vanligt välformulerat av dig
    Tänker följa er nu – inspirerande
    Seglarhälsningar
    Micke

    Svara
  2. Kaj Liljebladh
    Kaj Liljebladh says:

    Hej
    Roligt att ni kom in. Det är inte varje dag man kan gå in i lagunen på Maupihaa! Likaså är det inte alltid så lät att segla ut från Maupiti. När vi var där 2014, var det 4 svenskar som chartrat en katamaran och vek av innan det kommit ut riktigt genom utloppet. Fick till följd att en motor slets av och ett stort håll uppstod. Båten sjönk men de klarade sig. Senare lyckades man bogsera den till Bora-Bora. Finns en del bilder på min Facebook sida.

    Givetvis får när gärna dela med er av berättelsen om Frans von Luckner! Den är helt fantastisk. Ännu mer förvånad blev jag när mina efterforskningar visade sig att Lucker gift sig med en Malmö flicka och bode i Malmö, min hemstad, de sista 20 åren av sitt liv! Här är länken! http://www.amelit.se/?s=luckner

    Svara
  3. Svenn
    Svenn says:

    Hej Tomas
    Læste just nu om saltvatten i Nerthus. Var det en sø som brækkede øver Nerthus, eller var det en nock down med mastetoppen i vandet ??
    Hvor hurtigt løb vatnet ud af sittbrunnen gennem afløbene ??
    Hvad blev forstørt af vatten ??

    Med venlig hilsen Svenn (Nerthus pappa) Jag byggde Nerthus

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *