Fisk i paradiset!

En ny dag i en fantastisk övärld. Vi har sedan sist dragit oss sakta österut och bort från de mest besökta öarna, de som ligger närmast inklareringen vid Porvenir. Många amerikanska båtar men också tyskar, belgare och fransmän. Har så här långt inte stött på någon svenskbåt.

Just nu ligger vi i en egen lagun men ser ca femton båtar utmed en angränsande ö. Det har tagit några dagar att ställa in ögonen och förmågan att tolka omgivningen utifrån vad vi ser i sjökortet. Det som ser ut att vara en stor ö, utmärkt som gult i kortet, är i verkligheten ett rev som ligger just under vattenytan. Mitt i ett gult fält finns ibland ett brunt litet fält som är en ö. Öarna är låga och täckta av kokospalmer, otroligt vackert. För att komma till den ankringsplats vi nu sett ut har vi rundat ett stort rev och mejslat oss in till den plats vi nu ligger vid, med bra fäste för ankaret. Det är ca 80 meter till revkanterna och en drömlik liten sandö med palmer som växer nästan ner till stranden. Ön kanske reser sig en meter ovan vattenytan.

Bilden som jag tar med telefonen kunde platsa i vilken resekatalog till paradiset som helst.

Vi har skaffat en alldeles utsökt guide/pilot för Panama och San Blas skriven av Eric Bauhaus som bor i Panama och under en lång tid utforskat regionen och sedan sammanställt allt i en bibel för oss seglare. Han har dessutom tagit fram sjökort som stämmer. Navionics kort ligger ca 100 m fel vilket ju inte är bra med tanke på de knepiga passagerna in bland reven. Boken innehåller rättade och detaljrika kort vilket storligen hjälper oss.

I dag lämnade vi vår ankringsplats vid 10-tiden för att gå de 9 nm till den plats vi nu ligger vid, intill Green Island. Det som vi hade slutat hoppas på skedde nu, vi fick fisk. En riktigt fin variant av Tonfisk som vi tror heter King Mackerel. Den var 80 cm lång och skimrande i blått och silver.

Amanda rensade och filéade på akterdäck medan vi med Maria vid rodret manövrerade oss fram till entrén vid revet. Vad hade vi för drag undrar nu den fiskeintresserade, och kanske vilken lina? Efter att vi haft en orange och vitaktigt och vackert drag under en månads tid föreslog Adde att vi byter till en annan färg. Vi valde ett drag som skilde sig från det tidigare men hade en rostig krok. Att kroken var rostig spelade tydligen ingen roll och snart efter att vi släppt ut ca 60 m grov lina, kanske två mm i diameter, skrek det i den skotvinsch vi lindar linan runt motsols så att när det blir tryck i linan tickar det ordentligt.
Alla regerar instinktivt då det sker och allt fokus riktas akteröver för att få bekräftat att det är fisk och ingen plastpåse som det tyvärr har varit ibland, även mitt på Atlanten.

Då vi låg invid en svensk båt på Kanarieöarna fick vi höra att bästa sättet att ta död på en nyfångad fisk var att hälla rom i gapet på den. Fram till nu hade vi missat eller bara glömt att prova detta. En flaska med billig rom har legat i fiskelådan och bara väntat på att bli använd för ändamålet. Nu kom vi ihåg och Adde hällde en rejäl skvätt rakt ner i gapet på den nyfångade fisken som fortfarande kämpade och levde om i Amandas grepp. Fisken stannade direkt upp med sina rörelser och blev helt stilla. Det fungerade!

Det har blivit kväll och jag sitter i sittbrunnen för att avsluta blogginlägget. Amanda o Adde har tagit jollen in till den lilla ön och det är kolsvart runt oss. Det ljus som syns är ankarlanternorna från båtarna som ankrat i området. Ljudet från revet som gränsar mot havet dånar och vinden skänker lite svalka nu på kvällskvisten. Under dagarna hart vi ca 30-32 grader under däck och förmodligen samma ute. Solen är stark och vi värjer från att bränna oss. Ett soltak täcker sittbrunnen så att vi kan äta i skugga.

Gissa vad vi åt förresten, jo alldeles rätt. Smörstekt fisk med ris och romsås.

Hälsningar
Per-Erling