3639 sjömil senare

Äventyret lider mot sitt slut och det är dags att åka hem. Från Kanarieöarna, till Kap Verde, Surinam och till sist Västindien har jag färdats tillsammans med Nerthus och crewet. Jag kommer ihåg i början av resan då jag var väldigt tveksam på hur min tid ombord skulle bli. Jag var lite mer av en landkrabba som inte var särskilt seglingsintresserad utan lockades med mer av bilder på turkost vatten, palmer och vita stränder. Jag kände mig klumpig och i vägen ombord och visste inte hur jag skulle bidra. Mina seglingskunskaper var i princip obefintliga och jag kunde inte ens babord och styrbord. För två månader sedan skulle jag aldrig kunna gissa att det skulle bli så bra som det blev. Här om dagen hade Adde och Amanda en frågesport med mig och de konstaterade att jag var fullärd, rätt på varenda fråga(YEAH). Nu har jag ett helt nytt självförtroende ombord och kunskaper jag kommer ha med mig för resten av livet för hoppningsvis.

Det finns så mycket jag kommer sakna och minnas från tiden ombord. Framför allt den fantastiska seglingen som jag har börjat uppskatta så mycket. Och det tropiska vädret såklart. Men också allt annat omkring seglingen, det lilla som gjorde resan till det den blev. Konservburksmaten, det faktum att vi hade vitlök och soja på ALLT, fika pauserna med Oreo kakor, saltvatten överallt, den otroliga stjärnhimlen och marelden om natten, delfinerna och den fantastiska naturen på alla ställen vi besökte, värvet och såklart upplevelsen att ta in en massa vatten mitt ute på Atlanten. Men mest av allt kommer jag sakna de fantastiska människorna som har varit min familj de senaste två månaderna. Det har varit så kul att lära känna er alla bättre och att få ha detta minne med er. Vi har varit med om mycket tillsammans som jag kommer ha med mig resten av livet.

Nu stannar jag i Sverige i tre dagar innan nästa äventyr börjar. Nämligen en skidsäsong i Verbier, Schweiz. Lite kontraster från Väst Indien… 😉 Men vem vet när jag hoppar på Nerthus igen?

Puss och kram
// Maxine