Oväntade besök

Kanarieöarna

Först Lanzarote, en bit av västsahara som brutit sig loss från den afrikanska kontinenten och drivit ut till havs. Öken och vulkaner. Storslaget ogästvänligt, det bergiga inre som ett rymdäventyr. Så här måste det vara på månen tänker man. Fast varmare och med svalkande stränder och en kall öl till kvällen. Här alltså. ”Sea of tranquillity” har inga svalkande stränder.  Och nätterna – arabiska nätter – med vintergatan som ett sprakande stjärndamm över hela himlen. Som i Tranströmers fantastiska rader från Runmarö – ”Storm”- kan man föreställa sig ”stjärnbilderna stampa i sina spillror”.  Nästan höra dem…

Efter korta strandhugg på Gran Canaria och Teneriffa ligger vi nu på en av de mindre öarna  – La Gomera. Då har vi kommit loss får de stora armadorna av båtar som deltar i den s.k. ARC-en – en sorts kappseglingseskader från Kanarieöarna till Västindien. Drygt 300 båtar lär delta och hamnarna här nere vimlar av båtar med deras blå standarder. I Las Palmas där vi planerat att bunkra för den kommande överseglingen höll vi så när på att inte få plats. Men det fixade sig och när vi väl fått plats visar det sig att vi med en båts mellanrum hamnar bredvid vännen Lars- Birthes svåger. Som seglar med amerikanska vänner. Med tvättmaskin och AC. Sådan är yacht-världen idag. Mega yachts och komfort. Vår närmaste granne, dvs mellan Lars och oss, var en riktig Atlant-räv. Om nu sådana finns. Han hade ett helt flaggspel av ARC-standarer från 1998 och framåt. Han och frun hade pensionerat sig med en pampig 60-fotare.- ingen liten båt för två pensionärer. Om än pigga. Den späda hustrun imponerade stort på vår Francoise när maken skulle upp i masten i båtmansstol. Iklädd en inte alldeles sjömansmässsig, blommig sommarklänning hissade hon med lätta armtag upp sin äkta hälft på dryga åttio kilo 25m upp i luften. Svisch- som vore han en kinesisk därgmops. (Jag skvallrade inte om att de hade tysta elwinschar till genuaskoten).

Men vi har våra egna akrobater att skryta med. Amanda gör vacker yoga på paddleboard och Adde klättrar vigt som en silkesapa upp i masten och byter lampor i lanternorna. Per-Erling har inte en chans att hänga med, med winschen till säkerhetslinan alltså. (Den är o-elektrifierad!)

Här på Gomera har vi hamnat i illustert sällskap. Valle Gran Rey- en vallfärdsort för hippies på 70-talet. Silvija och jag såg rester av den kulturen när vi var här och vandrade på 80-talet. Den frodas än verkar det som. Lite mer etablerat i den äldre övervintrande kategorien. En hel del tyska senior-hippies driver små yoga-institut eller säljer smycken. Den mer revolutionära andan frodas i den yngre generationen. Barnbarn eller kanske ny-hippies. de mest radikala exemplaren lever i grottor vid små otillgängliga strandremsor nedanför majestätiska bergsmassiv som reser sig med lodräta stup drygt 100 meter rakt ur havet. Vi var ute och avlade en oväntad visit (för båda parter) hos ”grottfolket” med vår jolle vid en sådan strand. När vi väl klev i land för ett kvällsdopp kom en spritt språngande naken grottman, krypande som en eremitkräfta ur sitt skal. Kopparbrun i skinnet och med ett svart hårburr som dinglade över axlarna vankade han sävligt och frånvarande ut i den brytande atlantdyningen- till synes utan att ta notis om oss tre som naturligtvis stog förstenade och bara gapade av förvåning. Efter en stunds makligt bad kom han lika frånvarande lunkande upp ur havet -som näcken- och satte sig i Lotusställning- vänd mot den nedgående solen-  bland de vassa stenarna och stirrade mot fjärran horisonter. Yttre eller inre, det var svårt att säga. Bakom honom skymtade en  surfingbräda. Det hade vatt nått- inte minst för den kvinnliga delen i jollen- att se denne kopparbrune Adonis komma brännande på en neongrön bräda  genom den brusande surfen. Med snorren i helikoptersväng som Jonas Gardell berättar om sin  farsa!

Åter ombord -tillbaka till vår lilla trygga svenska gemenskap- samlas vi till gemensam kvällsmat. Ikväll är det lock lite fransk spets på det hela. Francoise och Maxine bjuder på Confit de Canard  med risotto och ett väl kylt lokalt vitt vin. Till efterrätt en ”Tarte de Key”. Middag intages i sittbrunnen. Vi ligger vid kaj och får leva med att tidvattnet spelar oss sina spratt. Ibland suger sjön till och båten gungar fram och åter. Plötsligt daskar det till och det skvalpar mot kajen. Det är stjärnnatt och vi sitter samlade vid lampan under bomtältet och registrerar bara skvalpet undermedvetet. Men så daskar det plötsligt till igen på ett märkligt ihärdigt sätt och vi spetsar öronen. Från grannbåten lyser strålkastare i vattnet mellan oss. Febril aktivitet – alla på fötter. Vinglasen vinglar till. En oväntad middagsgäst har anlänt ur havsdjupen. En jätterocka med ett vingspann på halvannan meter närmast klättrar på kajen och daskar otåligt med sina stora vingflak mot betongen.  Det  tudelade huvudet sticker väl upp ett par decimeter ur det mörka  vattnet. Den vita buken glänser vackert i lampskenet från våra smartphones. Slask, plask, skvätt och stänk. Sjöborrar frodas här runt kajen och grannbåten tror att det är dem är ute efter. Vi som just avnjutit vår griljerade konserverade anka anar att en annan meny lockat och pockat. Bra kockat!

/tomas