Tidvattnet

Tidvatten….en helt ny dimension för oss Östersjöseglare. Efter 3 veckors kustnära segling i Portugal har vi fått många intressanta erfarenheter av detta fenomen. Inte minst under veckan då vi låg i en lagun utanför städerna Faro och Olhao. Vad som väntade oss innanför det smala inloppet mellan pirarmar och strandrevlar var höljt i dunkel- i dubbel bemärkelse. Dels var det nattsvart när vi seglade in till lagunen men också sjökortet var svårtolkat – vad var egentligen land och vad var seglingsbart vatten i detta innanhav? För säkerhets skull lät vi ankaret gå så gott som direkt efter att vi kommit in i hamninloppet för att invänta bättre överblick i gryningen.

I natten runt om oss anade vi två andra segelbåtar – dock utan ankarlanternor (eller ”taklampor” som Francoise uttrycker saken på sin mycket personliga sjömansfranska). Nåväl gryningen kom – och till vår skräckblandade förtjusning hade nästan allt vatten runt om oss försvunnit och ersatts av ett lerigt stäpplandskap fullt av strosande hägrar, ägretter och storkar.. Själva hade vi fortfarande vatten under kölen men en stackars belgare låg på sniskan i leran. ”Stuck in the mud” som han konstaterade med ett snett leende. Sex timmar senare var högvattnet tillbaka, gräsängarna var borta, storkarna hade flugit tillbaka till sina kyrktorn och lagunen var nu ett stort innanhav. Fullt av små fiskebåtar på söndagsutflykt. Tala om scenbyte….

Här i lagunen blev vi liggande några dagar i väntan på gynnsam vind. Behagfullt guppande på svaj innanför en av fiskebyarna på sandbarriären mot stora havet. Några andra seglare föreföll ha slutat vänta och helt sonika slagit ner sina bopålar för gott i sanden. I en av lagunerna låg en hel koloni med såna övervintrande nomader. En båt hade rent av växt fast i ett snårigt buskage. Lite som en scen ur Pirates of the Caribbean.

Efter ett par dagar återvände vinden och förhoppningsfulla gav vi oss av i en frisk bris. Men vi hade missräknat oss på tidvattnet som var på väg in och gav oss större motström inberäknat och det tog närmare en timme innan vi kom fram till det smala utloppet från lagunen. Ju närmare utloppet vi kom desto starkare blev också motströmmen och med bara några hundra meter kvar till havet blev vi ytterligt tveksamma. Vågade vi verkligen ge oss ut på den sjudande malströmmen i inloppet? Det inströmmande vattnet höll säkert 3-5 knop och med både segel och motor gjorde vi bara 2 knop över grund. En inkommande fiskebåt (som alltså hade medström) nästan studsade in på strömvirvlarna och det verkade som att de vinkade avvärjande åt oss att vända. Inget utrymme för tvekan kvar, snabba beslut krävdes, vi fick gippa och följa med strömmen in igen. I giren förde den forsande strömmen ​oss nästan på en stor ljusboj som markerar farleden in. Med hjärtat i halsgropen lyckades vi ändå med en hårsmån lova upp på rätt sida om den och fortsätta tillbaka till vår ankringsplats. Puh, nära ögat.

Det är enorma krafter i tidvattnet. Jag läser just nu Max Tegmarks spännande bok om ”vårt matematiska universum”. Där berättar han bl.a om just tidvattnet och hur det bromsar upp jordens rotation. Så pass att dygnet om 200 miljoner år kommer att vara 25 timmar. Dit är det ju ett tag men även i ett kortare perspektiv kan det ju tydligen få tiden att stanna upp.

Till slut släppte tidvattnet oss ur sina klor och vi har nu kapat navelsträngen till Europa.

Efter tre dygn i sällskap med valar och delfiner framtonade i förrgår Marockos bergiga västkust ur ett dallrande värmedis. Afrikas berg- som på denna kant alls inte är gröna.  Och vi ligger nu i Rabat – tryggt förtöjda vid kungens marina. Marocko ligger lite off-track och det är inte så mycket fritidsbåtar som beger sig hit. Seglingsbeskrivningarna är knapphändiga och hamnarna få. Lite av en chansning var det därför att gå hit men välkomnandet kunde dock inte ha varit bättre. Efter vårt anrop på VHF:en kom en pilotbåt studsande ut och förde oss snabbt i hamn. Att segelbåtar inte är en alldaglig syn förstod vi av alla glada tillrop från fiskare och flanörer längs flodbankarna.

Nu har vi haft ett par fantastiska dagar i de tidlösa gamla stadsdelarna – Medinorna- i Sale, Rabat och Casablanca. Ett fullständigt förtrollande myller av färger och dofter. En värmande mänsklig mångfald utan motstycke. Vi långa och lättklädda nordeuropéer är ju ett spännande inslag i Medinan, inte minst för alla nyfikna barn. Det blir många glada tillrop. En och annan kritiskt granskande blick möter vi förstås, inte minst mot våra ibland kanske lite väl närgångna kameror, men överlag en mycket glädjande vänlighet.

Det fick mig att minnas en sån där obligatorisk julklapp – årets nobelpristagare. Den gången överträffandes alla tänkbara förväntningar. ”Middaq-gränden” av egyptiern Naguib Maffouz – som handlade om livet i en gränd i Kairos gamla stad – är nog en av mina härligaste läsupplevelser.

Här var det som en tidsresa till den världen. En resa med tidvattnet.

/tomas

delfiner En vän i båten Fyrudde Hål i väggen Medina sjörövare valrygg

2 Kommentarer
  1. Marlene
    Marlene says:

    Hej på havet… Varje dag verkar vara en ny erfarenhet. Spännande att följa med i cybervärlden. Hälsa till övrig besättning.

    Svara
  2. Tommy Andersson
    Tommy Andersson says:

    Du berättar fantastiskt bra. Nu är man sugen att höra mera. Fina bilder. Här i Visby 9 grader no 9m/sek. Dagarna blir kortare. Hälsa PE och Maria.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *