Närmare värmen

Gijón på Spanska nordkusten. Åter på Nerthus efter ett kort besök hemma för min brorsdotters bröllop i högsommarvärme på Vikbolandet. En hjärtevärmande omväxling från det lite kulna väder som dominerat vår första etapp till England.

Återföreningen med båtgänget skedde på Scilly Islands- en liten pittoresk arkipelag straxt väster om Land´s End. Resan gick via mellanlandningar på Gatwick och i Newquay. Avresan från Newquay blev tyvärr 3 timmar försenad så det anslutande flyget ut till öarna missades. Träffade dock ett lika modstulet par från Tyskland och tillsammans chansade vi på en taxiresa ner till Land´s End med förhoppningen att hinna med det sista kvällsflyget därifrån. Ett fåfängt företag såg det länge ut som – att kappköra mot tiden på små slingrande landsvägar fulla av jordbruksmaskiner och sädtransporter.

Med andan i halsen stormade vi ändå ca tio minuter sena in i den lilla flygterminalen där British airways rullade fram en Twin Otter, ett litet propellerplan, enkom för oss tre. Mycket flott -undrar hur SAS hade gjort?

Ännu tio minuter senare satt vi i den bullriga kabinen och dinglade ut över det silvriga havet som skiljer öarna från fastlandet. En fantastiskt vacker syn, under oss ett flertal segelbåtar i Fasthet Race på väg mot vändmärket vid Irlands sydspets och vid horisonten – 125 minuter bort – den lilla ögruppen. Ett fint slut på en lång dags färd. Scilly-öarna blev en kort bekantskap för min del.

Väderrapporterna för de närmaste dagarna såg ogynnsamma ut med ett massivt lågtryck med vindar på 20-25m/s instormande västerifrån. Att ligga för ankars i sådana vindar utan väldigt bra sjölä är ingen drömsits. Vårt val blev istället att segla undan lågtrycket och ta oss över Biscayabukten innan det värsta brakade in även där. Ibland får man vara beredd att ta snabba beslut.

Det blev en dags vandring i ett vackert hedlandskap med åkerlappar kantade av vildvuxna blå afrikanska liljor och enstaka fikonträd. Längst ut på fyrudden fantastiska raukar av granit, stenstoder slipade i mjuka runda former värdiga värdiga Picasso eller Charles Moore.

Valet att så snabbt ge oss ut på Biscaya fick Birthe att bestämma sig för att lämna Nerthus lite i förtid för att få se lite mer av Scilly-öarna. Maria som väntat länge nog på värmen beslöt sig också för att kliva av för att slippa ännu en lång överfart och stället ansluta i Spanien. Så det blev gubbsegling för Per-Erling, Leif och mig över Biscaya.

Fyra omväxlade dygn med nyckfullt väder. Solig stiltje varvat med nattliga regnbyar i kulingar mellan 12 -16m/s. Det kan vara jobbigt med de hårdare vindarna, särkilt om man är sen med att minska segel. Men- med rätt segelsättning är det en tjusning att storma fram i natten och se bogsvallet fräsa förbi glödande av mareld. Spännande också att röra sig i farvatten med mycket fartyg runt om. Vi kör tre-timmars pass vilket gör att man får fem till sex timmars vila mellan passen.

Att Biscaya kan vara lynnigt förstår man efter att ha tittat lite närmare i sjökorten. En kontinentalsockel med ett djup på ca 60-80m följer parallellt med den franska och spanska kusten. Ca 30-40NM ut är det sedan ett hisnande stup ner till 4-5000 meter. Inte undra på att havet börjar koka när den höga dyningen från atlanten skall trängas in över den hyllan.

Nu efter 4 dygn i sällskap av lekfulla delfiner har vi förnöjsamt förtöjt vid en solig pontonbrygga i den Asturiska staden Gijón. Mitt i en sprittande ciderfestival!

/Tomas