Magnus bloggar

Py och Maria står på akterdäck och utför sitt yogaprogram i den stekande morgonsolen, instruerade av en mild röst och sövande musik på iPaden. Inhale smoothly, gently press your arms. Ibland har de svårt med balansen pga den lätta dyningen.

Andreas ligger på fördäck och läser, han har varit ombord i två veckor nu, och har hunnit få en skyddande solbränna redan. Tomas sitter under biminin och redigerar sina bilder från igår, han tog säkert flera hundra. Per-Erling förbereder dissektion av utombordaren, vars kylvattenstråle han bedömde vare misstänkt svag igår. Det gäller att alltid ha koll på all utrustning. När det verkligen gäller måste allt fungera ombord.

Vi ligger till ankar utanför Ambryn, den kanske mest mytomspunna av Vanuatus 83 öar. Vulkanerna på ön är mycket aktiva, och magin på öarna anses knutna till vulkanernas aktivitet. Igår kväll var det annorlunda på däck. När alla ombord hade lagt sig för kvällen låg jag i hängmattan och blickade upp på den helt klara stjärnhimlen. Samma lätta dyning vaggade mig. Det var beckmörkt, från stranden 200 meter in sågs enstaka flackande ficklampsljus. Kanske någon på väg hem från den lilla kava-baren på stranden. En svag men tydlig röklukt kommer från land, från hyddorna eller kanske tillkommer gaser från vulkanerna mitt på ön? Det är helt magiskt att vi kväll efter kväll, natt efter natt, ser två starka röda eldsken över bergstopparna på ön, avspeglade i rökmoln över vulkankratrarna. Det är alltså ständigt bubblande magma som lyser på natten. Och vi har vandrat upp dit, stått där på kraterns rand och skådat ner i jordens glödande inre. Det är nästan för mycket…

Till råga på allt lyste då Södra Korset, som bara syns här på södra halvklotet, och verkade peka mot vulkanernas sken, för att ytterligare förstärka intrycket.
Jag låg och tänkte på dagen som varit. Vi ligger helt ensamma här i viken. Vi har knappt sett en båt sen vi lämnade Port Vila, vi är första segelbåt för säsongen i alla fall här på Ambryn. Efter frukost på papaya och pomplemousse, (en gigantisk, saftig grapefruktvariant,min favorit) först lite snorkling runt båten, 28° i vattnet. Inga koraller här, bara svart lavasand. Helt underbart att kunna spola av sig med sötvatten sedan, även om vattnet blivit upphettat i slangen som ligger på däck.

På eftermiddagen gjorde vi en utflykt till Fanla, en liten by inåt landet. Det finns otroligt nog ett par Toyota-pic up truckar iland som kan ta sig fram på öns två hjulspår. Ofta superbrant, alltid gropigt, ibland en skymt av havet, alltid djungelliknande växtlighet runt om oss, höga palmer, brödfruktträd, ormbunkar. Vi hade betalat en slant för att få se öns mycket omtalade rituella dans med masker, Rom-dansen.

Det är ibland med blandade känslor man betalar för uppvisningar. Py säger att man vill ju inte betraktas som turist. Men det är ju det vi är, även om vi inte blivit influgna, utan seglat hit. Vi blev visade till en plan skådeplats mellan träden. Den var kantad av ett tiotal träskulpturer påminnande om Påsköns stenstoder, men som visade sig vara gigantiska trummor. Ett 10-tal män dansade sedan en monoton dans, de flesta iförda endast penisfodral, medan 4 såg ut som höstackar med en skräckinjagande mask upptill, vaggande och stampande. The chief, hövdingen, var en äldre, mycket stilig man, och han hade två stora vildsvinsbetar i ett halsband.

Vi var alldeles hänförda. Vi kunde sedan köpa några av deras fantastiska sniderier. Py blev speciellt lycklig för ett litet huvud i lavasten. Andreas träskulptur doftade rök, precis samma rök som letar sig ut till båten från land. Vi blev sen guidade runt i byn av en ung kille, som talade franska. Tomas tog otaliga bilder på leende barn, kvinnor som lagade mat, män som visade sina hus mm. Vi lärde oss säga Sippa Monn, vilket betyder tack så mycket. Jag är intresserad av språk, och då är Vanuatu en utmaning. På 83 öar bor sammanlagt 280.000 människor som talar 130 olika språk. Det innebär att det är det land i världen som har flest språk per innevånare. Papua Nya Guinea har fler språk, men där bor flera miljoner människor. Det svårgenomträngliga bergiga djungellandskapet är gemensamt för länderna, byarna blir isolerade från varandra.

En segling i dessa vatten bjuder på enormt många intryck. Jag blir ibland alldeles matt av alla intryck, och känner att jag måste få stanna upp och bara smälta allt. Ligga ner på däck och bara vara.

Nu händer plötsligt något. Vind! Det börjar fläkta! Wow. De senaste dagarna har varit helt stilla, och vi har suktat efter åtminstone en svalkande fläkt. Nu kommer den, precis som det börjar bli dags att styra mot nästa ö, Isle Pentecoste, Pingstön, som har massor att locka med.

Innan vi lättar ankar tar vi varsin banan från bananstocken som hänger på akterdäck!

Magnus

3 Kommentarer
  1. Carl says:

    Tack Magnus!!
    Blir så glad över skildringar från äventyret. Bloggen är ett tidsdokument som kommer finnas kvar forever till skillnad från oss äventyrare!
    Hälsningar
    Carl

    Svara
  2. Silvija says:

    Så fint och målande du beskriver er verklighet just nu. Sippa Monn Magnus! Önskar er en fortsatt fin segling, många sköna bad och tid till kontemplation! Kramar till Er Alla
    Silvija

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *