Hola!

Vi är utan internet, det är svårt att vara utan uppkoppling men så är det nu medan vi seglar i San Blas/ Norra Panama. Den kontakt vi har med er, ut/in går via vår SSB, Singel Side Band, kortvågsradion. Just i skrivande stund gör vi den vackraste segling hittills. En variant av skärgårdssegling. Navigerar mellan koraller och öar i turkosgrönt vatten. Vi har en utkik i masten varje gång vi söker ny ankarplats. Adde /Amanda turas om att sitta på spridaren. De klättrar upp i handgjorda fotsteg av rep + en säkerhetsvajer i selen. Bilder får vi skicka senare. Tryggt för navigationen med bra utkik, häftigt för oss alla.

Vi stannar här minst en vecka till, passar på att uppleva något vi tidigare aldrig varit med om. Att segla mellan öar som tillhör indianer. Förfäderna levde i fastlandets bergsområden men drog sig långsamt ut mot öarna för att hitta en bättre boende miljö pga översvämningar, mygg, malaria mm.

Ca år 1750 gjorde de uppror mot de spanska myndigheterna vilka regerade i dåtidens Colombia/Panama. I början av seklet, 1913, bildades republiken Panama. Kokosodlingar blev en viktig näring. Panama ville införliva indianerna i sitt rike. I en politiskt het konflikt, då US Navy gick in för att medla, tecknades ett avtal och år 1925 godkände Gunaindianerna avtalet att bli en del av republiken Panama under förutsättning att Panama behandlar Gunas med RESPEKT, för deras stamlagar, språk, en egen kultur med färgstarka, mönstrade kläder och tyger och egen nationsflagg samt självbestämmande Congreso.

Deras nya självständiga rike heter Guna Yala. Här i öriket slipper de mygg och malaria, har tillgång till fisket. Men som vi ser det har de få möjligheter att odla. På öarna växer enbart kokosnötter, vilka de kan sälja för 5 kr/st. Vi får besök då o då av indianer i kanoter. De paddlar mellan oss seglare som vistas i deras örike. Med vänlig stämning erbjuder de oss att köpa fisk, hummer, king crabs, musslor, frukt (från land, Panama) men också tyger med deras tradition av handsydda färgrika mönster. Både män o kvinnor handarbetar. Det som fascinerar oss mest är deras lågt liggande kanoter vilka är uthuggna ur stockar, formade efter deras kroppsstorlek. Dessa människor är smidiga och korta i jämförelse med oss stora nordbor. (Nu känner jag mig som om jag läser ur boken ”Gullivers Resor” av Jonathan Swift.)
När det blåser hissar de ett enkelt sprisegel, vips har de en snabbare farkost. De har sitt eget språk, som sagt men alla kan spanska, ibland även engelska, så det är lätt för oss att förstå varandra.

När en man med sin lilla dotter kom paddlande till Nerthus kunde jag inte motstå hans erbjudande, frukt. Ja, gärna ananas och bananer, svarade jag. Men då får du hoppa i kanoten och komma med oss till frukthandlaren inne på ön, fick jag veta. Jag tvekade. Kanoten såg rank ut. Som ni förstår så antog Amanda och Adde den utmaningen. Mannen gav Adde en paddel för nu blev ju båten tung att paddla. En timme senare när de återvände kom de utan dotter, för segel, med både ananas och bananer. Vilka glada ansikten. Och vilken stor, fint mogen ananas och de finaste bananer vi sett på länge.

Amanda & Adde berättade att de personer på ön som var nere vid havet när kanoten skulle återvända till Nerthus pratade intensivt med mannen när de såg att han riggade sin kanot. De ifrågasatte om A & A verkligen skulle klara att segla i den lilla ranka kanoten tillsammans med vännen Nestor. Glada skratt. Jo minsann, det gick finfint. Ett minne för livet. Bilder får ni se senare när vi har internet.

Idag, måndag 14/3, har vi haft en riktig arbetsdag, kroppsarbete. Hela däcket behöver skuras, 17 meter långt! Salt och rostfläckar ligger och stör både material och trivsel. Skura, spola med eget sötvatten ur tankarna (från watermakern). Inte ge sig, det ska bort! Till lunchpaus fick vi Addes energirika Pasta Carbonara. Precis innan lunchen serverades hann vi till och med skura hela sittbrunnen + spola trätrallen från alla smulor vi tappat där den senaste tiden. Varifrån kom all smuts? En båt ska väl tåla att man bor 5-8 pers ombord, natt o dag…

Dagens eftermiddagsseglats gick ifrån vår egen lilla palmö, nära Green Island, till ett närliggande samhälle, Rio Diablo. Vi har ankrat bland åtta andra seglare, alla med egen jolle. Vi har sett oss omkring med vår gummibåt Caribé och sakta kört runt ön för att se vad som väntar imorgon. Vi såg en brygga med seglarnas jollar, där brukar alltid finnas någon form av café/bar, kanske också internet och folk som kan dela med sig av sina erfarenheter, skolungdomar i skoluniform, basketmatch på skolgården, två utomhusrestauranger, ett stort elverk som är igång dygnet runt, dvs elektricitet finns, massor av enkla hus av korrugerad plåt/bambupinnar/cementväggar i glada färger/ och mellan husen plats för en strandremsa och kanoter eller andra båtar av plast med utombordare.

Hela ön är tätbebyggd ända ner till vattnet. Det tog oss 15 min att åka runt ön…inte särskilt stort samhälle med andra ord. Ni förstår nog att vi blir nyfikna.

Adios!
// Maria

8 Kommentarer
  1. Torbjörn Fält
    Torbjörn Fält says:

    Härligt att läsa din beskrivning av dessa öar och ert liv där. Självklart är det ungdomarna som ska hoppa i träkanoten!

    Svara
  2. Carina Nordlund
    Carina Nordlund says:

    Det känns som du gör det obeskrivliga beskrivligt, Maria.
    Tack för en mysig stund vid Nerthusbloggen!
    /Carina

    Svara
  3. Kicki
    Kicki says:

    Härligt att läsa din beskrivning. Tänk att få vistas på en sådan plats. Undrar hur man firar födelsedag i Guna Yala.
    Ett stort GRATTIS till Per-Erling som fyller idag!
    Från Kicki o Tomas

    Svara
  4. Helén Beviz-Nordin
    Helén Beviz-Nordin says:

    Trevlig läsning igen. Tack, snälla! Jag hör, liksom, din röst när jag läser, Maria./Kram Helén

    Svara
  5. Sven Ullman
    Sven Ullman says:

    Mycket intressant läsning Maria. Nu har jag åter ”läst ikapp” i stort sett alla inlägg och det är verkligen spännande att få följa er. Vi hade storasyster din här på fika häromsistens och det var ett kärt återseende, vi bor ju faktiskt väldigt nära varandra numera. När detta skrivs har ni nått ända fram till Panama City. Ta en sväng upp mot San Francisco så kommer vi ner till hamnen och hälsar på. / Sven

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *