På väg mot Guadalcanal

Nu har vi lämnat vår första ö i Solomons, Ndendo eller Nendoe, båda namnen finns med på våra sjökort.
Vi kom dit tidigt på morgonen den 7 juni i stilla o fint väder. Motoriserade in från norr i den stora viken. Det finns en passage på västra sidan som vi passerade utanför medan det fortfarande var mörkt så vi valde att gå förbi eftersom det var smalt med korallrev på båda sidor. Sjökorten, de digitala, stämmer väldigt illa och visar inte sällan 0,5-1,5 nm fel. Ni förstår då att vi valde bort den smala leden till förmån för den breda vikens öppning i norr. Några distans längre men säkrare.

Enligt pilotböckerna skulle det gå bra att klarera in till Salomonöarna här. Det står också att det är svårt att ankra eftersom djupen är för stora även nära land. Vi gjorde ett försök men var tvungna att ge upp efter känning av korallhuvuden under kölen. Nu ville vi snabbt få upp ankaret för att gå tvärs över viken, ca 2 nm, till en enligt piloten bättre ankringsplats. Inget hände då jag tryckte på uppknappen för ankarspelet. Jag klättrade fram till ankarspelets batteri medan Tomas med maskinens hjälp höll oss borta från korallen allt medan ankaret fortfarans hade fäste i botten. Det visade vara en vingmutter som släppt på ena batteripolen. Det var bara att samla ihop kablarna och trä på dom på batteriet och fästa med en ny mutter. Nu kunde vi få upp ankaret och komma bort ut från korallkanten.

Det sprakar till på VHF-radion men jag hinner inte svara utan ropar tillbaka till vad jag trodde var Customs eller hamnen. Fel, det var en annan yacht som ropar upp oss och föreslår att vi går till andra sidan den stora viken, den plats vi tidigare läst om. Vi hittar den lite gömda viken och våra nya vänner som var från Australien/NZ. Rod och hans hustru Brenda berättade senare att dom seglat runt i Pacific och Indonesien sedan mitten av 1990. Rod var båtbyggare och arbetade emellanåt som sådan på olika ställen, tex Whangarei i NZ. Han hade givetvis byggt deras vackra 50 fotare. Av Rod fick jag massor av tips inför den fortsatta seglingen samt en guidebok för Salomonöarna. Tyvärr seglade vi åt var sitt håll, de skulle söderut till Vanuatu och Kaledonien för att efter säsongen vara tillbaka till Australien. Vi ska ju norrut som ni vet så våra vägar kommer inte att korsas igen.

Tomas och jag tog under dagen jollen över till hamnstaden för att klarera in. Efter att ha visats runt av en vänlig man hade vi till slut kommit hem till kvinnan som var Customs. Hon satt med ett gäng andra män och kvinnor och tuggade betelnötter.* Det tog en stund innan vi förstod att hon var tullare och kunde hjälpa oss med pappren. I gänget som satt tillsammans fanns en ung kille, kanske femton år, som rökte en cigarett rullad i papper från ett linjerat block.

(*Betelnöten ger ett litet rus, som av alkohol enligt vad dom förklarar. Dessutom blir saliven illrött och hela munnen blir röd liksom tänderna.)

Vi var glada och vandrade nu vidare till Immigration som fanns i ett ruckligt hus tillsammans med banken. Bank… jo det var en bank med lite galler för fönstren och tjänstemän och kvinnor som tuggade betelnötter som alla andra. Jo ”hon som är Immigration skulle nog komma snart”, så vi satt och väntade och pratade med bankfolket mm. Nu kom så småningom den mycket vänliga kvinnan och vi kunde börja fylla i pappren. Tyvärr visade det sig att hon hade glömt stämplarna hemma så det blev ytterligare väntan medan hon vandrade hem efter stämplarna som skulle användas till våra pass.

Hon hade med sig två stämplar, en för inklarering och en för utklarering. Första passet fick en fin stämpel men omedelbart märkte hon att det var fel datum, den 7 april. Så länge sedan var det som någon hade klarerat in här. Till slut var vi färdiga och kunde vinka adjö till Immigration. ”Nu kan ni gå till Health nere i hamnen”, sa hon. Fint, vi vandrade ner till hamnen och letade efter ett hus som kunde tänkas vara Health. Vi frågade till slut en taxi som pekade på en man som gärna visade oss vägen. Nu förstod jag att vi hade åkt på en luring för en så skräpig och ruffig plats kan väl ändå inte husera en så viktig instans som Health. Vi fortsatte bakom en fallfärdig byggnad och presenterades för två killar som satt på en cementplatta och drack öl och tuggade, just det, betelnötter. En av killarna reste sig på svajiga ben och visade oss in i ett ”kontor” som mer såg ut som ett bortglömt lager för papper mm. Efter lite prat om Sweden och fotboll/Zlatan hade vi fått vårt papper men utan stämplar, stämplarna hade han hemma. Vi nöjde oss med hans underskrift på myndighetens papper. Resten av inklareringen får vi göra i Honiara, Quarantine och Biosecurity (miljökontroll) som inte fanns på plats. All betalning får vi göra där också eftersom banken inte kunde växla, ja ingen kunde växla åt oss. Summa summarum en fantastisk upplevelse med alltid vänliga människor och nu var vi så pass klara att vi kunde ta ner Gulflaggen och dagen efter segla vidare till Guadalcanal.

I skrivande stund är vi inne på andra dygnet på vår segling de 300 nm till sydligaste udden av Guadalcanal. Ser ut som vi kommer fram i morgon före lunch. Det har börjat bli riktigt varmt och jag vaknade i morse alldeles genomsvettig. Förstå vad underbart det är att kunna ställa sig på aktern och njuta av en färkvattendusch. Tack vare vår watermaker. Fräschheten sitter i ett tag i alla fall innan solen och den varma vinden åter får oss alla att svettas ymnigt.

Dagen har präglats av fin segling och vi gör bra fart, 7-8 knop rakt mot mål. Snart kväll och förhoppningsvis ytterligare en natt i fullmånens sken.

Hälsingar
Per-Erling