Staffans bloggpremiär

Vaknar och går rakt upp och ut för att känna in morgonen. Lyssnar in ljuden och hör bruset från motorvägen långt där borta. Men nu är det ju inte motorvägen vi hör, det är havet som bryter över revet som omger det turkos-blå paradis vi angjort kvällen innan. Den nu uppåtgående solen lägger sitt mjuka släpljus över bukten som lyfter fram hela spektrat av färg – från mörkare blått till ljusare till rent turkost och nästan vitt vatten över sandrevets korallsand.

Ombord på Nerthus sedan någon vecka tillsammans med Otto efter att ha fått en fantastisk möjlighet att delta i en drömseglats i Söderhavet (bara en sån sak), från BoraBora till Tonga via öar med närmast magiska och drömska namn som Maupiti, Mahupiaa, Aitutaki och Niue.

Att få vara ombord igen på en långseglare och uppleva känslan att ”på egen” köl närma sig nya kuster, öar och nya länder är inget annat än, helt, enastående. Det torde inte finnas ett bättre sätt att resa och upptäcka nya platser på än med en segelbåt. Det handlar om att resa mjukt och långsamt. Om att stå på däck och bedöma en ny kust, om att gå i land och sakta ta in det nya, bit för bit. Det handlar om att resa i ett värdigt tempo. Jämfört med komma med en flygmaskin, droppa ner på en flygplats, ta bussen in till den stora staden.

Vi kommer i stället till Maupiti med vindarna över Det Stora Blå tillsammans med våra nya seglarkamrater och båtägare Per Erling, skillad skipper, Maria och Thomas.

Tillsammans med dem har vi redan, och i praktiken, lärt oss förstå hur Söderhavets vulkanöar med de fantastiska omgivande korallreven fungerar och så väl skyddar mot havet. Vi har lärt oss att det inte är motorvägarna som brusar här ute. Och vi har mycket kvar att upptäcka tillsammans.

Tack också till Calle Tevell som initierade möjligheten för oss att få tal av en liten bit av Nerthus jordenruntseglats.

Hälsningar
Staffan