Många intryck hela tiden

Dagarna är fyllda av nya intryck och upplevelser. Var ska jag börja? Att summera i skrift känns nästan ogörligt men jag ska göra ett försök.

Börjar med att backa tillbaka till Luganville där vi låg för knappt en vecka sedan. Då vi kom innanför några öar såg jag för första gången på länge ett AIS-mål på skärmen. Vi har ju varit i princip ensamma under vår segling bland Vanuatus öar, med undantag för ett kort möte med Benny på Kairos. Döm om min förvåning då jag ser att det är en svensk båt med ett namn jag tycker mig känna igen. Jo det var en katamaran, Bay Dreamer en Lagoon 38/40 med en ung familj med ett lite barn och fyra betalande gäster. Senast vi träffade på dom var i Fiji. Vi ankrade nära varandra och och fick en pratstund.

Efter ett kort stop på ön Vanua Lava och byn Sola, vi stannade bara en eftermiddag och en natt innan vi fortsatte norrut efter att ha klarerat ut från Vanuatu. Vi hade hört från Lasse Ljung att vi bara måste gå till Ureparapara. Vi sa till Customs att vi ville gå in till Ureparapara på vår segling upp till Solomons. Tullaren tittade på oss med glad min och sa att man kanske avvisar oss eftersom vi redan klarerat ut från Vanuatu. Han visste nog att så inte skulle bli fallet.

Ureparapara är en slocknad vulkan som är öppen mot norr så att det bildats en stor vik/lagun med branta bergsidor runt om utom vid passagen in. Vi blev mötta av flera kanoter, de flesta barn och en glad man i sin vackra farkost visade oss till bästa ankringsplatsen med gott fäste. Vi bjöd ombord John som han kallade sig och över en kopp kaffe började vi få information om byn mm. Nu hade flera utriggarkanoter anslutit och runt oss hade vi massor med nyfikna ungar i sina vackra kanoter. Här har man lagt sig vinn om att hugga sina kanoter så att de fick skarpa slag mm.

Helt plötsligt kommer en kanot ut med en blond flicka tillsammans med en svart man. Det var Katrine från Norge som bott i byn under snart sex månader för att göra sina fältstudier i socialantropologi. Mannen som paddlade ut henne till oss var byns hövding, Nicholson, och numera Katrins pappa. Hövdingens familj har helt enkelt adopterat Katrin helt enligt lokala traditioner. Det blev som ni förstår en intressant stund i sittbrunnen där Katrin fick smaka lite på det liv vi lever med svenska ingredienser som marmelad och färskt bröd mm.

Senare samma dag tog vi jollen in till byn och Katrin visade oss runt samt i det lilla hus hövdingen byggt åt henne. Ett vackert litet hus av flätade blad, bambu och ”agtak”. På golvet fin korallsand.

Vi ombads att sätta oss med hövdingen i hyddan som var deras matrum mm. Jag frågade Nicholson om han träffade Lasse Ljung för snart ett år sedan. Hövdingen sken upp och berättade att Lasse hade skänkt och installerat en solpanel med tillhörande regulator, inverter och ett stort batteri. Med hjälp av den utrustningen hade man sedan kunnat ladda byns telefoner mm. Lasse hade även satt upp lampor. Tyvärr är underhåll och rätt hantering inte byinvånarnas starkaste sida. Man är ju inte alls van vid den nya tekniken och känsliga elektronik. Det stod tydligt skrivet med Lasses handstil att man inte fick använda invertera om laddningen var under 12,5 V. Invertern var nu trasig och hövdingen bad mig titta på den. Tyvärr inget jag kunder hjälpa till med.
Hövdingen tog mig i armen och visade mig vägen till en bensingenerator som stor på ett bord. Startsnöret med tillhörande mekanik var isärtagen och nu fick man inte ihop det igen. Startsnöret var också av och nedslitet. Tråkigt för dom nu när inte 230 V från vare sig solpanelen eller generatorn fungerade. Jag lovade att ta med mig ett startsnöre och verktyg nästa gång jag kommer in till byn.

Dagen därpå, som var en söndag, gick vi som vi ofta gör i kyrkan. En lång ceremoni som varade i 2,5 timmar. Den här gången inte alls lika glädjefyllt som jag tycker det varit vid tidigare besök under resan i Pacific. Efter kyrkan blev vi välkomnade till byn hemma hos hövdingen, blommor runt halsen och en liten trevlig ceremoni med hälsningsfraser från hövdingen och tack från vår sida.

Nu stod generatorn där och väntade på mig. Jag hade tagit med mig startsnöre, en liten hylsnyckelsats, kniv och en skruvmejsel. Efter att ha rättat till fjädern och böjt den rätt var det bara att montera tillbaka startanordningen och sonen i familjen fick dra i startsnöret varvid motorn startade och byn hade åter 230 V. Tänk vad roligt det är att kunna hjälpa till!
Katrine följde med oss ombord och vi åt luncher och middagar tillsammans medan hon berättade om livet i byn. Hon hade rest till just den här ön och byn helt på vinst och förlust. Hon stod bara där på stranden en dag och hoppades allt skulle ordna sig, vilket det bevisligen gjorde. Byn är verkligen avsides och mobiltäckning saknas. Jo det fanns en plats där det ev gick att få signal stark nog för att ringa. Det var längs ut på en bänk i ett av samlingshusen. La man telefonen på rätt planka kunde det bli tre pluppar i mottagning.

John som tog emot oss då vi ankrade har vi också haft löpande kontakt med. På måndagen hjälpte jag honom montera en krok på hans fiskelina. Han fick också några extra krokar och drag samt fyra AA-batterier så att han kunde göra mörkerdyk framöver. På eftermiddagen tog han och jag jollen för att tillsammans och med varsin lina försöka fånga Barracuda eller Tonfisk i den vackra viken. Vi drog våra drag i ca 8 knop och jag fick faktiskt en Barracuda som han fick ta med sig hem till middag. Vi höll dessutom på att köra över två ganska stora Mantor som simmade i vattenytan.

Efter en trevlig middag i sittbrunnen tillsammans med Katrine lättade vi ankar vid 20.30 den 5 juni och satte kurs mot Salomonöarna och Ndendo. Finns flera stavningsvarianter, t ex Nendo.

Nu i kväll när Py skulle krypa till kojs upptäckte hon att det låg något i lakanet. Det var en flygfisk som kommit in via den öppna skylighten.

Vi gör just nu fin fart i en behaglig undanvind på 7-8 ms. Vattentemperaturen nära 29 gr och luften är så där saltfet och varm. Håller vinden i sig är vi framme i morgon bitti.

Hälsningar
Per-Erling