Under några enormt regninga och squalliga dygn har vi besökt tre platser i området. Tyvärr har det myckna regnandet bidragit till att vattnet blivit lite grumligt innanför revet. Vi snorklade utanför revet vid ett tillfälle då Axel utropade ”best snorkeling ever”. Extra roligt eftersom jag fått tipset av en Kiwi som vi mötte för några veckor sedan.

Men det som satt störst avtryck är mötena med alla vänliga människor vi mött i olika situationer. Vanligast har varit barn och vuxna som mött oss i sina vackra kanoter. Här i Solomon Islands har man inte utriggare utan vackert uthuggna kanoter som ibland påminner om smäckra kanadensare men med mycket finare linjer. Trädstammarna och kvaliteten gör det möjligt att skapa en ganska tunt skrov. Jag är övertygad om att en svensk förälder som såg barn, från 4 år och uppåt tillbringa lång tid i små kanoter där friborden är bara några cm, skulle säkert slå bakut. Dom sitter i botten på kanoten och öser hela tiden med ena foten eller händer eftersom det kontinuerligt läcker in vatten. Flytväst? Nej, sådant finns inte här utan barnen har byggt upp en stor skicklighet och manövrerar sina farkoster med säker hand.

Vikarna fylls av kanoter och skratten ekar. Under dagarna får vi besök av män som vill sälja carvings. Vi har köpt en hel del carvings som vi tycker om och som berättar om deras kultur och framför allt om seder och bruk som stryde deras liv fram till krisnandet 1914. Fram till dess rådde helt andra villkor här med strider, kannibalism och huvudjagande. Enligt uppgifter förekom dessa inslag ända fram till 60-talet (kanske längre).

I går lirkade vi oss in till en by där en av männen som mött oss i kanot bodde. Han och hans hustru bodde med sina barn på en ö, en liten högre och bevuxen korallö som var några hundra meter i diameter. Ön hade skola och kyrka och huserade en liten by. Vi fick fin kontakt och lärde oss en del kring tidigare riter som nu återkommer i skulpturer/carvings. Allt tillverkat i fina träslag, shells, sten eller valben. Allt tillverkat med de enklaste verktygen.

Det som är sorgligt är de Malaysiska företagen som av land-ägarna här köper upp rätten att avverka värdefull skog. Utöver att värdefulla träslag försvinner börjar jordmassor rinna ut i lagunen vilket i sin tur förändrar villkoren för befolkningen, grundvattnet påverkas samt att när vattendragen rinner ut i lagunen blir det annars kristallklara vattnet grumligare och korallen skadas. Såren i naturen kommer inte att läka tyvärr. Det är bra sorgligt att se och höra hur ledsna alla som bor utmed kusterna är, uppgivna inför sin utsatthet att inte kunna påverka land-ägarnas avtal med hänsynslösa skogsbolag. Lokalbefolkningen får nu leva med effekterna medan Malaysiska skogsbolag drar vidare till nästa plats. Nu är det definitivt slut på att köpa saker tillverkade av ädelträ som inte är odlade och certifierade.

Hälsningar
Per-Erling

Nu har vi lämnat vår första ö i Solomons, Ndendo eller Nendoe, båda namnen finns med på våra sjökort.
Vi kom dit tidigt på morgonen den 7 juni i stilla o fint väder. Motoriserade in från norr i den stora viken. Det finns en passage på västra sidan som vi passerade utanför medan det fortfarande var mörkt så vi valde att gå förbi eftersom det var smalt med korallrev på båda sidor. Sjökorten, de digitala, stämmer väldigt illa och visar inte sällan 0,5-1,5 nm fel. Ni förstår då att vi valde bort den smala leden till förmån för den breda vikens öppning i norr. Några distans längre men säkrare.

Enligt pilotböckerna skulle det gå bra att klarera in till Salomonöarna här. Det står också att det är svårt att ankra eftersom djupen är för stora även nära land. Vi gjorde ett försök men var tvungna att ge upp efter känning av korallhuvuden under kölen. Nu ville vi snabbt få upp ankaret för att gå tvärs över viken, ca 2 nm, till en enligt piloten bättre ankringsplats. Inget hände då jag tryckte på uppknappen för ankarspelet. Jag klättrade fram till ankarspelets batteri medan Tomas med maskinens hjälp höll oss borta från korallen allt medan ankaret fortfarans hade fäste i botten. Det visade vara en vingmutter som släppt på ena batteripolen. Det var bara att samla ihop kablarna och trä på dom på batteriet och fästa med en ny mutter. Nu kunde vi få upp ankaret och komma bort ut från korallkanten.

Det sprakar till på VHF-radion men jag hinner inte svara utan ropar tillbaka till vad jag trodde var Customs eller hamnen. Fel, det var en annan yacht som ropar upp oss och föreslår att vi går till andra sidan den stora viken, den plats vi tidigare läst om. Vi hittar den lite gömda viken och våra nya vänner som var från Australien/NZ. Rod och hans hustru Brenda berättade senare att dom seglat runt i Pacific och Indonesien sedan mitten av 1990. Rod var båtbyggare och arbetade emellanåt som sådan på olika ställen, tex Whangarei i NZ. Han hade givetvis byggt deras vackra 50 fotare. Av Rod fick jag massor av tips inför den fortsatta seglingen samt en guidebok för Salomonöarna. Tyvärr seglade vi åt var sitt håll, de skulle söderut till Vanuatu och Kaledonien för att efter säsongen vara tillbaka till Australien. Vi ska ju norrut som ni vet så våra vägar kommer inte att korsas igen.

Tomas och jag tog under dagen jollen över till hamnstaden för att klarera in. Efter att ha visats runt av en vänlig man hade vi till slut kommit hem till kvinnan som var Customs. Hon satt med ett gäng andra män och kvinnor och tuggade betelnötter.* Det tog en stund innan vi förstod att hon var tullare och kunde hjälpa oss med pappren. I gänget som satt tillsammans fanns en ung kille, kanske femton år, som rökte en cigarett rullad i papper från ett linjerat block.

(*Betelnöten ger ett litet rus, som av alkohol enligt vad dom förklarar. Dessutom blir saliven illrött och hela munnen blir röd liksom tänderna.)

Vi var glada och vandrade nu vidare till Immigration som fanns i ett ruckligt hus tillsammans med banken. Bank… jo det var en bank med lite galler för fönstren och tjänstemän och kvinnor som tuggade betelnötter som alla andra. Jo ”hon som är Immigration skulle nog komma snart”, så vi satt och väntade och pratade med bankfolket mm. Nu kom så småningom den mycket vänliga kvinnan och vi kunde börja fylla i pappren. Tyvärr visade det sig att hon hade glömt stämplarna hemma så det blev ytterligare väntan medan hon vandrade hem efter stämplarna som skulle användas till våra pass.

Hon hade med sig två stämplar, en för inklarering och en för utklarering. Första passet fick en fin stämpel men omedelbart märkte hon att det var fel datum, den 7 april. Så länge sedan var det som någon hade klarerat in här. Till slut var vi färdiga och kunde vinka adjö till Immigration. ”Nu kan ni gå till Health nere i hamnen”, sa hon. Fint, vi vandrade ner till hamnen och letade efter ett hus som kunde tänkas vara Health. Vi frågade till slut en taxi som pekade på en man som gärna visade oss vägen. Nu förstod jag att vi hade åkt på en luring för en så skräpig och ruffig plats kan väl ändå inte husera en så viktig instans som Health. Vi fortsatte bakom en fallfärdig byggnad och presenterades för två killar som satt på en cementplatta och drack öl och tuggade, just det, betelnötter. En av killarna reste sig på svajiga ben och visade oss in i ett ”kontor” som mer såg ut som ett bortglömt lager för papper mm. Efter lite prat om Sweden och fotboll/Zlatan hade vi fått vårt papper men utan stämplar, stämplarna hade han hemma. Vi nöjde oss med hans underskrift på myndighetens papper. Resten av inklareringen får vi göra i Honiara, Quarantine och Biosecurity (miljökontroll) som inte fanns på plats. All betalning får vi göra där också eftersom banken inte kunde växla, ja ingen kunde växla åt oss. Summa summarum en fantastisk upplevelse med alltid vänliga människor och nu var vi så pass klara att vi kunde ta ner Gulflaggen och dagen efter segla vidare till Guadalcanal.

I skrivande stund är vi inne på andra dygnet på vår segling de 300 nm till sydligaste udden av Guadalcanal. Ser ut som vi kommer fram i morgon före lunch. Det har börjat bli riktigt varmt och jag vaknade i morse alldeles genomsvettig. Förstå vad underbart det är att kunna ställa sig på aktern och njuta av en färkvattendusch. Tack vare vår watermaker. Fräschheten sitter i ett tag i alla fall innan solen och den varma vinden åter får oss alla att svettas ymnigt.

Dagen har präglats av fin segling och vi gör bra fart, 7-8 knop rakt mot mål. Snart kväll och förhoppningsvis ytterligare en natt i fullmånens sken.

Hälsingar
Per-Erling

Dagarna är fyllda av nya intryck och upplevelser. Var ska jag börja? Att summera i skrift känns nästan ogörligt men jag ska göra ett försök.

Börjar med att backa tillbaka till Luganville där vi låg för knappt en vecka sedan. Då vi kom innanför några öar såg jag för första gången på länge ett AIS-mål på skärmen. Vi har ju varit i princip ensamma under vår segling bland Vanuatus öar, med undantag för ett kort möte med Benny på Kairos. Döm om min förvåning då jag ser att det är en svensk båt med ett namn jag tycker mig känna igen. Jo det var en katamaran, Bay Dreamer en Lagoon 38/40 med en ung familj med ett lite barn och fyra betalande gäster. Senast vi träffade på dom var i Fiji. Vi ankrade nära varandra och och fick en pratstund.

Efter ett kort stop på ön Vanua Lava och byn Sola, vi stannade bara en eftermiddag och en natt innan vi fortsatte norrut efter att ha klarerat ut från Vanuatu. Vi hade hört från Lasse Ljung att vi bara måste gå till Ureparapara. Vi sa till Customs att vi ville gå in till Ureparapara på vår segling upp till Solomons. Tullaren tittade på oss med glad min och sa att man kanske avvisar oss eftersom vi redan klarerat ut från Vanuatu. Han visste nog att så inte skulle bli fallet.

Ureparapara är en slocknad vulkan som är öppen mot norr så att det bildats en stor vik/lagun med branta bergsidor runt om utom vid passagen in. Vi blev mötta av flera kanoter, de flesta barn och en glad man i sin vackra farkost visade oss till bästa ankringsplatsen med gott fäste. Vi bjöd ombord John som han kallade sig och över en kopp kaffe började vi få information om byn mm. Nu hade flera utriggarkanoter anslutit och runt oss hade vi massor med nyfikna ungar i sina vackra kanoter. Här har man lagt sig vinn om att hugga sina kanoter så att de fick skarpa slag mm.

Helt plötsligt kommer en kanot ut med en blond flicka tillsammans med en svart man. Det var Katrine från Norge som bott i byn under snart sex månader för att göra sina fältstudier i socialantropologi. Mannen som paddlade ut henne till oss var byns hövding, Nicholson, och numera Katrins pappa. Hövdingens familj har helt enkelt adopterat Katrin helt enligt lokala traditioner. Det blev som ni förstår en intressant stund i sittbrunnen där Katrin fick smaka lite på det liv vi lever med svenska ingredienser som marmelad och färskt bröd mm.

Senare samma dag tog vi jollen in till byn och Katrin visade oss runt samt i det lilla hus hövdingen byggt åt henne. Ett vackert litet hus av flätade blad, bambu och ”agtak”. På golvet fin korallsand.

Vi ombads att sätta oss med hövdingen i hyddan som var deras matrum mm. Jag frågade Nicholson om han träffade Lasse Ljung för snart ett år sedan. Hövdingen sken upp och berättade att Lasse hade skänkt och installerat en solpanel med tillhörande regulator, inverter och ett stort batteri. Med hjälp av den utrustningen hade man sedan kunnat ladda byns telefoner mm. Lasse hade även satt upp lampor. Tyvärr är underhåll och rätt hantering inte byinvånarnas starkaste sida. Man är ju inte alls van vid den nya tekniken och känsliga elektronik. Det stod tydligt skrivet med Lasses handstil att man inte fick använda invertera om laddningen var under 12,5 V. Invertern var nu trasig och hövdingen bad mig titta på den. Tyvärr inget jag kunder hjälpa till med.
Hövdingen tog mig i armen och visade mig vägen till en bensingenerator som stor på ett bord. Startsnöret med tillhörande mekanik var isärtagen och nu fick man inte ihop det igen. Startsnöret var också av och nedslitet. Tråkigt för dom nu när inte 230 V från vare sig solpanelen eller generatorn fungerade. Jag lovade att ta med mig ett startsnöre och verktyg nästa gång jag kommer in till byn.

Dagen därpå, som var en söndag, gick vi som vi ofta gör i kyrkan. En lång ceremoni som varade i 2,5 timmar. Den här gången inte alls lika glädjefyllt som jag tycker det varit vid tidigare besök under resan i Pacific. Efter kyrkan blev vi välkomnade till byn hemma hos hövdingen, blommor runt halsen och en liten trevlig ceremoni med hälsningsfraser från hövdingen och tack från vår sida.

Nu stod generatorn där och väntade på mig. Jag hade tagit med mig startsnöre, en liten hylsnyckelsats, kniv och en skruvmejsel. Efter att ha rättat till fjädern och böjt den rätt var det bara att montera tillbaka startanordningen och sonen i familjen fick dra i startsnöret varvid motorn startade och byn hade åter 230 V. Tänk vad roligt det är att kunna hjälpa till!
Katrine följde med oss ombord och vi åt luncher och middagar tillsammans medan hon berättade om livet i byn. Hon hade rest till just den här ön och byn helt på vinst och förlust. Hon stod bara där på stranden en dag och hoppades allt skulle ordna sig, vilket det bevisligen gjorde. Byn är verkligen avsides och mobiltäckning saknas. Jo det fanns en plats där det ev gick att få signal stark nog för att ringa. Det var längs ut på en bänk i ett av samlingshusen. La man telefonen på rätt planka kunde det bli tre pluppar i mottagning.

John som tog emot oss då vi ankrade har vi också haft löpande kontakt med. På måndagen hjälpte jag honom montera en krok på hans fiskelina. Han fick också några extra krokar och drag samt fyra AA-batterier så att han kunde göra mörkerdyk framöver. På eftermiddagen tog han och jag jollen för att tillsammans och med varsin lina försöka fånga Barracuda eller Tonfisk i den vackra viken. Vi drog våra drag i ca 8 knop och jag fick faktiskt en Barracuda som han fick ta med sig hem till middag. Vi höll dessutom på att köra över två ganska stora Mantor som simmade i vattenytan.

Efter en trevlig middag i sittbrunnen tillsammans med Katrine lättade vi ankar vid 20.30 den 5 juni och satte kurs mot Salomonöarna och Ndendo. Finns flera stavningsvarianter, t ex Nendo.

Nu i kväll när Py skulle krypa till kojs upptäckte hon att det låg något i lakanet. Det var en flygfisk som kommit in via den öppna skylighten.

Vi gör just nu fin fart i en behaglig undanvind på 7-8 ms. Vattentemperaturen nära 29 gr och luften är så där saltfet och varm. Håller vinden i sig är vi framme i morgon bitti.

Hälsningar
Per-Erling