Olyckan på Tatakoto

(Bilder finns längst ner i detta blogginlägg)
PE och jag på väg in vid 14-tiden för att angöra och besöka Tatakoto dess södra hamn in till kaj via korallkanalen som finns uthuggen. Plötsligt en oerhört plötslig och stark våg som slet tag i jollen, kastade den upp i luften. Tänk er en luftfylld PET-flaska som man släpper under vatten och den far rätt upp ur vattnet.

Jag satt i fören och PE satt i aktern och körde och vi båda kastades ur båten och det hela skedde blixtsnabbt. Hela ekipaget som väger drygt 300 kg landade på min högra bröstkorg med motorkåpan först. Det var en våldsam smäll och jollen låg upp och ner. På ett fantastiskt sätt räddade PE situationen att på jollevis vända båten på rätt köl. Jag kunde inte ta mig ur vattnet utan PE lyckades släpa mig över kanten in på durken under våldsam smärta. PE lyckades rädda den vattentäta bagen med hans laptop och telefon i. Därefter såg PE årorna flyta runt, hoppade i och räddade även dessa.

Snabbt åter till Nerthus där de fick ombord mig samt full aktivitet för att mecka och rädda motorn efter sitt saltvattensbad. Plötsligt kommer en av PE:s skor samt mina solglasögon flytande intill båten som också räddas i strömmen. Jag var oerhört tagen av smärta och rädsla men med ett enormt adrenalinpåslag. Min fasta övertygelse var nog att jag inte skulle klara detta pga ev organskador som t ex rupturerad lever och multipla revbensskador med punktion av lungor eller lever.

Våldsamt ont i ryggen dessutom och tanken gick till njurarna. Långt från all civilisation blev jag min egen doktor och jag insåg stundens allvar och t o m funderade hur PE och Tomas skulle härbärgera mitt lik. Konstiga tankar men detta var på riktigt! Hade slaget träffat huvudet hade jag helt enkelt inte överlevt. Långsegling är egentligen en ganska ofarlig företeelse oavsett vad folk tror då man mest ligger för ankar eller seglar med passadvindar då de finns på klotet säsongsmässigt. Sällan att man ger sig ut i farliga väder men ibland är olyckan framme.

Jag satt sedan ca 36 timmar och mumsade starka värktabletter uppbäddad med kuddar utan att egentligen få en blund i ögonen soffhörnet i salongen. Jag var kvar ombord 2 nätter men sedan stod jag inte ut längre och vi hade täckning telefon och visste att det fanns en mindre flygplats på ön. Smärtorna blev alltmer outhärdliga, ingen sömn, tilltagande andningssvårigheter, plötsligt illamående kallsvettig och yrsel, varje rörelse i båten utlöste attacker av smärta, fem dygns segling till Papeete (närmaste sjukhus) så gav jag upp och bad Tomas kontakta SOS Alarm och försäkringsbolaget Gouda där jag var försäkrad för att be om råd.

Själv kunde jag inte prata pga andnöd och smärta. Vinden vände och enorma havssjöar som bröt mot revet tvingade oss också att ta upp ankaret och komma till beslut. Ön är en atoll som inte kund förtöjas vid men vi rundade västra udden till lugnare sjö och tuffade runt intill den norra hamnen. Att ankra var inte att tänka på pga tilltagande vind in mot land. Djupet var drygt en km intill land bara en sockel 20-40 meter djup med koraller och havssjö.

Tomas talade med SOS Alarm och beskrev läget för dem och de var verkligen rådvilla hur att göra men gav konkret besked att det var viktigt att jag omgående kom av båten och till akut sjukvård. De visste inte hur att fixa detta men uppdrog åt Tomas att ringa 112 (”lätt att slå”) franska räddningstjänsten och att Gouda och gendarmeriet tog beslut om hur att undsätta mig. På alla bebodda öar finns en borgmästare och en polisansvarig. På Tatakoto finns ca 180 invånare och Papeete-polisen ringde dem och beordrade hämtning.

Tre polynesier oerhört vänliga och sjödugliga sjösatte en aluminiumbåt och fick ner mig i hög sjö. Man surfade in till brygganläggningen, körde fram en frontlastare och lyfte sedan upp hela båten på land med oss alla ombord. Nerthus med herr Olsson, PE och Tomas stävade vidare mot Marquises för att möta upp min familj där om en vecka och efter ca 6 dygns segling. Därefter med en minibuss till särskilt avsatt sjukstuga som finns på alla bebodda atoller med en sjukvårdsansvarig person som skötte om mig under dagen inför det att räddningsplanet skulle komma från Papeete efter 6 timmar.

Utsikten från mitt rum var byns oerhört vackra kyrkogård med alla vitkalkade enkla kors. Kan annars sägas att det på ön finns ett ca 2000 år gammalt världsarvsmonument, en kyrka som kallas för Calvaire de Tatakoto som kan googlas. Många från byn samlades och var så oerhört vänliga och välkomnande. Nästa reguljära flyg var inte att tänka på då det var först tre veckor senare. Räddningstjänsten skickade ut ett räddningsteam med den absolut vackraste sjuksköterska jag någonsin sett, om man nu hade varit på det humöret!

Flygplatsen hade öppnats upp med brandbil och allt samt många av öns innevånare var där. Ett arrangemang hade gjorts där några säten förvandlades till en hjälplig brits där jag spändes fast med bälten över hela kroppen inkl mina stackars revben. Vid detta lag hade min underbara sköterska satt en kanyl och givit mig morfin så allt kändes ok och tryggt omhändertagen trots att jag knappt kunde andas liggande.

Det var ett ca 10-sitsigt dubbelmotorigt turboproplan. Drygt 4 timmar sedan landade planet Papeete där en ambulans stod och väntade. Normalt tar flyget 2,5 timmar men man var tvungen att mellanlanda på en kobbe för att fylla på mer flygfotogen för att komma ända fram. Pinknödig på rygg blev jag och liggande på rygg var inte detta så lätt. Hon hittade en tom Coke petflaska med sig själv som adapter. Min annars så stolta skumbanan var nu en liten oformlig seg råtta och det tog tid att få upp flödet med allt morfin i kroppen. Inte så sexigt. Cirka en timma innan framkomsten fick jag plötsligt en ohygglig ångest möjligen eftersom morfineffekten började släppa och att hon inte fick ge mer. Upplevelsen var som att vara fastspänd i ett handskfack mitt i natten och det var fruktansvärt obekvämt och obehagligt. Det var riktig ångest och oerhört obehagliga känslor och svårt att andas.

Väl i Papeete så väntade en ambulans och förde mig till akuten och sedan till deras intensivvårdsavdelning för behandling med morfin och andningshjälp samt diagnostik. Inom några timmar efter prover och CT samt röntgen så stod det klart att det handlade om ett flertal brutna revben med allvarlig lungsäcksinflammation pga lungkontusioner med blödningar.

Sjukhuset är ett ”top of the line” franskt sjukhus med Europeisk standard och det fattades ingenting. Personalen var fantastisk och i huvudsak franska specialistläkare. Blev kvar på intensiven 4-5 dygn och sedan skrevs jag ut till ett hotell vid havet alldeles intill sjukhuset där jag mest sov och hade ont. Hopp om livet infann sig och jag är oerhört tacksam mot alla som så fantastiskt har hjälpt mig.

Dilemmat var att försäkringsbolaget beordrade hem mig till Sverige och det var bara att gilla läget trots att min familj satt på planet till Polynesien. Jag hann träffa dem på hotellet några timmar innan de fortsatte till Nerthus med flyg till Marquises. Vi hade inte setts på drygt tre månader och nu skulle det ta två månader till innan vi skulle ses. En resa tillsammans som vi planerat så länge och enorm besvikelse men tacksamhet att det inte var värre ändå för detta kunde ha slutat hur illa som helst. Ett fantastiskt omhändertagande av alla och inte minst mina fantastiska seglarkompisar PE och Tomas som räddade livet på mig. Visserligen stod mest Tomas och fotograferade ombord men skötte kommunikationen med räddningsstyrkan..

Särskilt skall nämnas personalen på försäkringsbolaget Gouda som verkligen var fantastiska och proffsiga. Det var Francoise som just innan avresan hemma fixat denna tilläggsreseförsäkring. Otroligt proffsig kontakt med läkare i Köpenhamn i akutskedet, snabba och tydliga beslut och sedan en fantastisk logistikpersonal som dagligen höll telefonkontakt med mig och sjukhuspersonalen och fixade allt i kulisserna. Detta är så oerhört viktigt då man som sjuk är totalt utlämnad. Man skickade sedan ut en specialiserad narkosläkare vid namn Hans från Köpenhamn för att följa mig hem till Ekorrvägen 4 i Bromma.

Visserligen insjuknade han på planet mellan Papeete till Los Angeles i en allvarlig virushjärninflammation, troligen Denguefeber. Hög feber, oerhört trött, våldsam huvudvärk och ljuskänslig kom han och jag fram till LA. Rullstolen som inför transfer var menad för mig fick han ta och sedan ett par nätter på hotell i LA innan han kvicknade till och vi kunde fortsätta resan. Ombytta roller och vem kunde tro det. Hans var en oerhört cool proffsig narkosläkare som tog de rätta besluten. Nu har alla ombord försäkringar på Gouda och kan rekommenderas. Då det skiter sig så kan det annars bli hur tokigt och dyrt som helst.

Grounded en månads karens i ett ödsligt Stockholm utan egentliga planer med familjen på andra sidan jordklotet så är jag ändå helt slut efter denna intensiva upplevelse som på totalen slutat bra

Upplevelserna av Söderhavet på egen köl var ändå så fantastiska och kan egentligen inte beskrivas så det försöker jag mig inte på. Las Perlas, Galapagos, Ducie, Pitcairn, Gambier Island Mangareva och inte minst Reao och till slut Tahiti med utsikt från sjukhusets och hotellets fönster.

Sveriges sommarskrud är dessutom så underbar den kan bli.

Tack till allihop och framför allt min underbara familj med alla samtal, uppmuntranden och inte minst att det var så fint hemma och frysen full av frysta portionsförpackningar med mat i er frånvaro under min konvalescens. Midsommaraftonen var nog den lugnaste jag någonsin varit med om i ett tyst Bromma men hemma är ändå hemma!

/Carl