Innan vi nådde Hebriderna och var ett dygn söderut seglade vi in i ett näringsrikt område för nu befann vi oss bland valar, över hundra delfiner och stora fåglar som störtdök efter fisk från hög höj. Havet kokade av aktivitet. Jag har inte upplevt likande under de tre år Nerthus seglat jorden runt. Se bilder nedan.
Yttre Hebriderna, ja hela området med Irland, Skottland och Hebriderna vill jag återkomma till och säkert spendera två månader med att bara segla från plans till plats. Så innehållsrikt och oerhört vackert.
Första platsen vi gick till blev Castlebay på ön Barra som ligger i södra Hebriderna. En liten by med färjeläge, flytbrygga för privatbåtar, två räddningsbåtar och en liten borg. Vi stannade bara över dagen för att komma vidare norrut. Andra strandhugget blev en helt isolerad och öde vik på South Uist. Här gick vi aldrig iland utan tillbringade bara natten i ett sund med ganska sak ström. Ankaret tog fint så vi fick en lugn och trygg natt.
Varje morgon de senaste dagarna har vattnet legat precis spegelblankt. Vi tuffade ut med motor men kunde senare sätta segel och och segla i stort sett hela sträckan upp till Stornoway på Island of Lewis. De sista 12 nm blev det maskingång i den ljusa natten och mot slutet utmed branta klippor. Mäktigt att gå in bakom näset i fyrljus för att söka upp vår ankringsplats. Innan vi anktrade tog vi en lov in i hamnen för att kolla läget. Vi valde som sagt att ankra en bit från färjeklacken och fiskekajerna.
Stornoway är en fin liten stad som som byggts runt hamnen. Vikingarna, the Norse, invaderade området 878 och lämnade först 1265. En lång period som tydligt påverkat öarna vilket inte minst märks på vissa ortnamn. Efter ”the Nors” blev fisket den viktigaste näringen och är nog så fortfarande.
Adde och jag tog en lokalbuss runt Lewis och stannade till vid de magiska stenformationerna, Galanais Standing Stones, som restes för 5000 år sedan. Bussfärden bjöd på ett landskap utan träd, bara hedar, kullar och torvtäkter. Många av de traditionella små husen är lämnade och bara ruinerna återstår. Nu står det ofta ett större och lite moderna hus vid sidan av de övergivna stenhusen.
I morse vid kl 09 tog vi upp ankaret föra att gå in till bunkerkajen för att fylla diesel. Vattnet spegelblankt och bådade inte gott inför dagens segling norrut. Med ankaret följde det med ett stort knippe kelp som Adde fick bort efter lite jobb med båtshaken. Efter tankningen motoriserade vi ut från viken och Stornoway. Nu kom dimman tillsammans med vind. Eftersom havet låg så platt kunde vi kryssa norrut utan att seglen slog. Alltså en fin dag och efter att dimman lättade har vi njutit av en värmande sol. I kväll hoppas vi på vindvrid så att vi kan slå över till styrbord och följa den skotska kusten vidare norrut. Risken är dock stor att vinden avtar som den gjort varje natt hittills.
Orkney nästa!
Per-Erling och Adde

Nerthus ligger vid pontonbryggan i Castlebay

Castlebay o färjeläge

Lite fin borg som en gång bevakade inloppet till Castlebay

Vems tår?

Jo Addes!

Intill vår ankringsplats i Stornoway

Stornoways innre hamn

De första stenarna restes för 5000 år sedan. Fanns fler men mindre likande platser i området runt den djupa viken på öns västkust.

Kelp då vi tog upp ankaret

Fyller diesel innan vi går till Orkney. Tvåtungade bytt till vanlig flagg inför segling på öppet vatten. Spar på den fina flaggen till ankringar o inte minst inseglingen till Visby så småningom.

//PE

Igår den 19 juni på eftermiddagen hade vi kommit i ett läge där allt stämmer för en bra angöring till Kilronan på Aran Islands, Irland. Efter en del funderande kring tidvatten och strömmar runt öarna liksom vindriktning och vågor ser vi ett bra läge för at gå igenom ett av sunden mellan öarna, runda udden för att få sjölä, ta ner seglen och för maskin gå in till hamnen. Det blev en fascinerande segling i plattläns på 10-14 ms in mot Aran Islands samt riktigt disigt och kyligt väder. Vågorna som Nerthus surfade utför hade vuxit till 4-5 m och gav oss extra skjuts in i sundet. Vi hade surfar på 14 knop vilket nog kan anses bra för 30 ton båt. Vi byttes av vid rodret för att inte fresta på autopiloten för mycket då aktern lyftes och pressades åt endera sidan. Vi ville heller inte få en ofrivillig gipp. Allt gick utmärkt och den motström som vi ville hinna före hade inte startat vilket innebar att den ingående sjön inte reste sig ytterligare, som den annars gör då den möter ström på några knop. Det var alltså med stor glädje vi gick genom det breda sundet, rundade ön och kom snart in i stilla vatten, även om vinden fortfarande var stark.
Efter att ha tagit ner spirbommen och stora förseglet seglade vi en bit för revad stor och fock tills vi var framme vid den gröna bojen som markerade farleden in till hamnen och vår tänkta ankring. Väl framme ser vi fyra andra yachts som ligger vid moorings/bojar så vi letar i diset och hittar en till oss också. Väl framme vid bojen ser vi att den inte har någon tross eller rep som vi kan plocka upp. Vi måste med andra ord komma ner till bojen, som bara når ngn dm ovanför vattenytan, för att få dit vårt eget förtöjningsgods. Jag vid rodret och Adde i fören funderar på hur vi ska lösa situationen, kanske backa upp mot bojen och via vår plattform nå ringen på bojen. Adde löste det hela genom att klättra ner på vår avbärarlist/hammarband och med ena handed uppe på relingen och med den andra föra repet genom ringen och åter ombord. Nu hade vi säkrat oss i den hårde vinden och kunde lugnt jobba vidare med förtöjningen, dubbla förtöjningar förstås. Framme kl 17.00 (16.00 UTC), härligt och high five! Åtta dygn och 1232 Nm.
Efter en öl i sittbrunnen och en stor portion pasta slocknade vi tidigt och vaknade inte förrän sent på förmiddagen i dag den 20 juni. Långsam morgon där vi plockade iordning samt fick jollen i vattnet. Vi behövde pumpa jollen eftersom den tappat spänsten i det kalla klimatet. Stor skillnad mot tropiska värme och sommar på Irland, ca 15 gr i skuggan.
Nästa blogginlägg får beskriva ön och Kilronan.

bilder nedan….
Per-Erling o Adde

Vy över Horta då vi lämnar Azorerna

Så här ser det ut på på skärmen då vi har fartyg i närheten. Vi är den runda symbolen.

Bild med mobilen. Teleobjektiv hade varit bra:-)

Nu har vi kommit mer norrut och solen har försvunnit. Påväg nerför en lång fin våg.

Mot Irland i god fart.

En genommulen dag med duggregn och ganska dålig sikt. Dessbättre blåser det en 20-15 knop (10-13 ms) stark SSW-vind som ger oss bra speed. Den redan höga dyningen har byggts på och vågorna har vuxit till 3-5 meter.

Det är en härlig upplevelse att styra Nerthus då hon surfar nerför en våg i 10-12 knop. Stort att 30 ton båt kan kännas som en jolle då hon samlar kraft och med en liten krängning släppar loss och skjuter iväg.

Vi var riktigt oroliga i morse då vinden avtog medan dyning och vågor från sidan gjorde att Nerthus levde rullan och det blev omöjligt att segla. Lyckligtvis kom snart vinden tillbaka och vi kunde spira och gå mot Irland i god fart.

Vi ligger i höjd med Biscaya och sydost om Irland. Vårt mål på Irland är Aran Island utanför Galway. I dag den 16 juni återstår det knappt 500 nm och vi tror vi kan vara framme den 20 juni.

Det väntar ett område med svaga vindar om två dagar som kan ställa till det lite men med lite tur kommer vi igenom ganska snabbt och får bra vind igen på norrsidan.

Att vi närmar oss nordligare breddgrader och de engelska öarna märks på temperaturen i luften och i vattnet. Det är  tex bara 15 gr i havet vilket kyler ner luften framför allt på nätterna. Tjocktäcke i sängen och varma kläder på dagarna. För en tid sedan var det varmt att gå barfota på det soluppvärmda däcket och nu är det stövlar eller skor på för att inte frysa.

PE & Adde