Framme på Devils Island

Nu är vi framme på Devils Island, eller Iles Du Salut som är samlingsnamnet på de tre öarna. Alla tre var fängelseöar varav den ena, Ile Du Diable, är den som fått namnet Djävulsön.

Vi kom hit mitt på dagen efter att ha forsat fram i 7-10 knop de senaste dygnen i bra vind och medström. Senaste dygnet samlade vi ihop 215 nm på 24 timmar. Den toppnoteringen slås bara av sträcka ner från Richards Bay till Port Elisabeth i Sydafrika, där vi hade en dygnsdistans på 241 nm som mest.

Nu ska vi utforska öarna och ta del av den ruggiga tid som avslutades först år 1953. Återkommer.

Hälsningar
Per-Erling

Reflektioner från havet

Dagarna flyter på och går i varandra. Nerthus har nu tagit sig igenom Doldrums, området med svaga och oroliga vindar, och vi gläds åt en stadig nordostlig vind på 7-8 ms som får oss att i en brant slör och ca 2 m vågor gå rakt mot mål i god fart. Senaste dygnsdistansen blev en bit över 170 nm.

Innanför oss om babord ligger Amazonas med sitt enorma flodlandskap. Vi märker inget av detta eftersom vi ligger ca 200 nm ut från kusten. Här ute är havet inte påverkat av Amazonas floder som för med sig jord och sand ut och färgar havet. Det är en mäktig känsla att sitta i brunnen och spana ut över vattenlandskapet och försöka förstå att vi har Brasilien västerut, Afrika österut och Europa nordost om oss. Havet är en fantastisk plats som ständigt bjuder på nya ”bilder” och förbinder våra kontinenter. Då jag zoomar ut på vårt digitala sjökort på datorn och ser vårt spår från Sydafrika känns det mäktigt.

Havet förbinder människor och länder samtidigt som det isolerar om man inte utmanas och av nyfikenhet ger sig ut på upptäcktsfärd. Vi talar ibland ombord om de modiga sjöfarare som gav sig ut i världen för att söka nya ”världar”, medan de flesta trodde jorden var platt! De utmanade verkligen elementen och dåtidens uppfattningar kring vår värld.

Häromdagen, samma dag som vi krockade med valen, märkte vi att det inte gick att rulla genuan inför natten. Det gick inte att rulla in eller ut seglet. Revlinan som rullas up på rullen hade kinkat och satt bergfast inne i Furlextrumman. Tursamt nog var vinden svag just då så vi kunde släppa skoten och manuellt dra seglet runt förstaget de varv som redan var upprullade och sedan ta ner seglet inför natten. Vi fick nöja oss med revad stor och focken fram till nästa morgon helt enkelt. Att meka i mörkret och sjögången var ingen bra idé, vi skulle riskera tappa muttrar och lösa delar i havet.

Nästa morgon satt jag på peket för att ta itu med problemet medan fören hävde i vågorna och en och annan våg gav mig en dusch av ljummet atlantvatten. I dagsljuset kunde jag konstatera att det såg trassligt ut inne i trumman, linan hade lagt sig i en kink och satt verkligen hårt. Med hjälp av mejslar och tänger fick jag efter ca trettio minuter upp kinken och kunde med stor glädje notera att problemet var löst. Nu återstod bara att hissa vår stora genua igen. Det hade börjat blåsa och sjön gick ganska hög så vi fundera kring hur vi bäst skulle ”lägga” Nerthus i vinden och vågorna för att lättast få in förliket i förstagsprofilens ränna utan att riskera skada seglet eller att det fladdrande seglet skulle träffa oss med skotet som for vilt i vinden.

Med Leif vid rodret, Tomas vid förstaget för att föra in seglet i rännan och jag vid mastens vinsch föll vi av för att i vindskydd av fock och storsegel hissa genuan. Allt gick bra även om vi vid ett tillfälle höll på att få timglas i den oroliga vinden. Allt slutade väl och vi kunde fortsätta med god fart i den nu stadiga passadvinden.

Nerthus passerade Ekvatorn den 25 januari vid 22 tiden. För skojs skull gick vi fram och åter över ekvatorn några gånger och passade dessutom på att bada, väl fastbundna i ett rep. Efter nästan två år på södra halvklotet är Nerthus tillbaka på norra sidan. Södra korset kommer sakta att lämna oss och en mer känd stjärnhimmel blir vårt sällskap på nattvakten ju mer norrut vi kommer.

Klockan är 01.00 den 28 jan och natten är varm, ca 30 grader under däck, och månen lyser svagt upp natten i det lite disiga vädret. Det har varit mest molnigt den senaste tiden med bara korta solglimtar mellan moln och regnskurar. Ett och annat fartyg har vi sett nu när vi närmat oss kusten. Senast ett sydgående danskt tankfartyg som vi hade 8 nm om babord.

Per-Erling

Krock med val!

24 jan 2018
Tredje dagen ut från brasilianska Fernando de Noronha, för att segla de 1350 nm till Franska Guyana. Så här långt har vi haft svaga akterliga vindar på 4-6 ms samt en välkommen medström på över en knop. När vinden kommer rakt akterifrån och vågorna från sidan blir det lätt rulligt. Ibland upplever vi att vågorna kommer från tre håll samtidigt.
Just som jag satt mig för att skriva blogginlägg kom ett kraftigt regn med blixtar och mullrande åska. Vinden vred dessutom 90 gr så det var bara att ta av sig på överkroppen och gå ut i mörkret och regnet för att justera kurs och segel. Efter vridet försvann dessutom vinden så nu går vi för maskin ett tag, men förhoppningsvis inte så länge. Att vädret är nyckfullt med sol och regn om vartannat och svaga vindar är precis vad som kan förväntas här. Vi kommer snart att passera ekvatorn och området som kallas doldrums, ett område som påverkas av att vädersystemen möts här. Ett system som dominerar söder om ekvatorn och ett annat norr om ekvatorn. Gränslandet, där vi snart befinner oss, mellan syd och nord, präglas av svaga och växlande vindar, regnbyar med medföljande vindökning.

Ankringen i Fernando var tuff. Vi viste att det kunde komma in jobbiga vågor vid nordostliga vindar men det visade sig komma in en stor dyning från nord trots att vinden var sydostlig. Det var bara vi och en tysk båt som ankrat utanför piren förutom ett myller av lokala tur- och fiskebåtar som låg vid moorings. Nerthus krängde och rullade i den nyckfulla dyningen, nästan mer än under segling i hög sjö. Det blev en utmaning att sjösätta jollen och inte minst att fira ner utombordaren medan vattenytan dansade utmed Nerthus. Allt gick till slut bra efter att vi i en rullning träffat rätt på jollens akterspegel och i en våg knäppt bort lyftanordningen från motorn så att den inte for upp från jollens akterspegel igen då Nerthus reling och däck reste sig några meter från jollens nivå. Om sjön bara hade varit lite högre hade vi inte kunnat gå in med jollen bakom piren eftersom vågorna då hade brutit och omöjliggjort passage.

Vi hittade efter lite letande en någorlunda bra plats för jollen vid en flytbrygga, bland alla lokala små jollar, och vandrade upp till hamnkapten för att klarera in. Efter lite letande hittade vi honom i ett brunt litet hus i backen upp från hamnen. Huset saknade alla tecken på att vare ett kontor och saknade skylt som informerade om hamnkontor. Innanför dörren möttes vi av en vänlig och tillmötesgående man i trettioårsåldern som inte kunde ett ord engelska. Eftersom vår portugisiska är lika dålig som hans engelska blev det en intressant dialog via Google Translate. Fernando är till stora delar en nationalpark och avgifterna för ankring och landstigning ganska höga. Efter att vi fyllt i ett antal papper kontaktade han polisen som också är ”immigration”. I en pickup hämtades jag upp av två trevliga officerare som körde mig upp till deras kontor ca två km från hamnen. Polismannen, som tog hand om våra pass, kunde lite engelska och han berättade att ön har ca 3000 invånare och 15000 besökare under jul o nyår.

Fernando de Noronha är en tidigare fängelseö samt historiskt militärt viktig. I dag är turismen den dominerande näringen utan att det finns stora hotell eller shoppingcenters. Allt boende sker småskaligt i privata hotell med några rum. Vägarna är knappt farbara förutom på de två asfalterade vägarna som korsar ön, bl.a. till flygplatsen som upptar en stor del av centrala ön. Jag förstår att beach-bugyn, en öppen bil med störtbåge som i grunden bygger på en VW-bubbla, är perfekt i det varma klimatet och med sina stora däck tar den sig fram över de stenlagda vägarna. Vi hyrde en sådan under en dag och fick se och uppleva den vackra ön med sina fantastiska stränder, belägna mellan höga berg och en dramatisk natur. Det märks att myndigheterna bestämt att bevara den fina miljön och inte smälla upp stora hotell och restauranger. Allt är enkelt och småskaligt vilket tycks uppskattas av besökarna från Brasilianska fastlandet.

25 jan 2018
Vädret har så här långt svarat upp mot förväntningarna. Ideliga regnskurar, växlande vindar som mest varit svaga men ibland ökat till 7-8 ms. Sjön skvalpig.
I dag på morgonen siktade Lief val föröver. Vi tror det var Pilotval utifrån vad vi kunde bedöma av ryggfenan och dess placering på kroppen. Pilotvalen väger upp till 3-4 ton.
Vi såg sedan fler och vi sa till varandra att vi sannolikt skulle sikta fler. Några minuter senare smällde det till i skrovet, en tung grov duns (smäll) som om vi hade gått på grund. (Här är det 3500 m djupt). Vi gjorde ca fem knop och efter att unisont ha ropat, vad var det, blev vi varse att vi krockat med en val. Virvlar i vattnet som färjades rött av blod bekräftade det sorgsna faktumet att vi seglat på en kanske sovande val. Vi såg kroppen men den försvann snabbt akterut. Efter ytterligare några minuter såg vi flera valar på distans, kanske 5-7 st, som simmade i riktning med den skadade valen. Nu hoppas vi att den klarade sig även om krocken blev kraftig och den började blöda.
Vi tror den träffade Nerthus köl. Alla har vi hört om liknande incidenter som dessutom ibland slutat med med skador på båten. Nerthus med sin extremt kraftiga och solida konstruktion klarade sig utan skador och som tur i oturen träffades inte rodret.
Dagen lunchmåltid blev dyster då vi påverkades av vad vi varit med om.

I dag vid 16.00 UTC har vi 45 nm till ekvatorn. Vår position just nu är 00 19S. 039 44W. Just precis, det är bara 20 nm till ekvatorn rakt norrut.

Framme!

Efter 1830 nm är vi framme på Fernando De Noronha, 200 Nm utanför kusten i norra Brasilien. Trots att vi kom fram efter mörkrets inbrott valde vi an angöra bukten som anvisas för ankring.

Vi hade läst att det fanns många lokala båtar vid bojar som vi måste hållas koll på. Allt gick fint och med hjälp av GPS, strålkastare och radar hittade vi runt alla båtarna och kunde ankra på 18 meter med gott om plats runt oss.

Det har tagit oss tolv dygn att segla de 1830 nm från St Helena i mest svaga vindar, 4-7 ms. Den 16 december lämnade vi Kapstaden och gick via Namibia till St Helena och nu är vi framme på Fernando De Noronha.

Från början hade vi planerat gå till Ascension men ändrade oss i sista minuten och valde Fernando i stället. I morgon får vi se om vi är glada över beslutet, jag tror verkligen det.

I morgon blir det inklarering, efter att vi sjösatt jollen och tagit oss in till stranden för att söka upp myndigheterna. Det ska bli riktigt spännande att se vad ön bjuder då det ljusnar efter en hel natts sömn.

Hälsningar
PE

Fina varma vindar

Nu har vi haft några fina dagar med bra vind och skönt väder. Värmen har verkligen slagit till nu när vi börjar närma oss ekvatorn söder ifrån. Det har gått tio dagar sedan vi lämnade St Helena och vi har två dagar kvar innan vi når Fernando. Tiden får verkligen en annan innebörd då vi ligger på långa passager. Dagarna flyter i varandra och vi har fullt spätt att hålla reda på vilken dag det är och hur länge vi varit ute.

Nu hoppas vi på att få sikta några fartyg, det ger lite extra innehåll att få följa ljuset från lanternorna nattetid, att veta att det är ett litet samhälle som vi möter, våra grannar för en tid. Annars har ISS rymdstation som passerar ovanför oss varit våra närmaste kompisar… Havet är stort!

I dag kom ett gäng delfiner och hälsade på. Lekte runt Nerthus och gjorde några hopp för att vinka åt oss. I dag fisk till middag för femte dagen i följd. Den tonfisk vi lyckades bärga kommer att räcka länge om vi håller kylen riktigt kall. I dag tärningar stekta och serverade med soja och wasabi, stekt lök och kål tillsammans med hackad broccoli (inköpt färdigpackad på St Helena) och indonesiskt ris.

Efter några deckare har jag börja läsa Joshua Slocums bok ”Ensamseglare jorden runt” och hans seglats med Spray 1895-1898. Vi fick boken av Amandas tjejkompisar Wilma, Fannie och Isabella den dagen vi lämnade Visby den 18 juli 2015. Joshua Slocum är nog den person som satt det största fotavtrycket och inspirerat många att våga ta steget och tänka långsegling för egen del. Han och hans båt Spray är ”kult”.

Spray hade ingen autopilot eller vindroder, ingen GPS, ingen kronometer utan bara en vanlig klocka med trasig urtavla. På St Helena hittade Tomas en tavla i en fin liten trädgård nere vi hamnen som berättade att just Joshua Slocum hade hållit föredrag på den platsen. Känns fint att vi trampat samma gator och ankrat i samma vik som han och hans Spray. Det står i bokan att han åt den flygfisken som landat på Sprays däck under natten. Det har inte vi gjort ännu, kanske något vi ska testa till frukost:-) Ofta ligger det 5-20 stycken i varierande storlek på Nerthus däck då ljuset och solen tar vid efter nattens mörker.

Nerthus position den 16 jan kl 23.00 UTC: 05 35S 028 28W
Temperaturen i havet: 27,5 gr
Per-Erling

Halvvägs till Fernando de Noronha

”What exactly is the ocean?

You have to see it for yourself.
You have to hear it.
And taste it.
You have to feel its power.

To really know the ocean. You have to live it. You have to see it for yourself.”

Så inleder speakern i Disneynature’s film ”Oceans”, När jag hör formuleringarna vad som är havet inser jag vad vi får uppleva då vi seglar Nerthus över haven och gör våra stopp bland öar och korallrev, som bara nås via båt. Det finns så mycket att uppleva och vi har bara skrapat på ytan.

Det är spännande att segla över ett hav som är över 5000 meter djupt och tänka på allt liv vi passerar över och vad lite människan vet om djupens hemligheter.

Just nu är vi halvvägs till Fernando de Noronha utanför norra Brasilien och det återstår 833 Nm. Sedan vi lämnade St Helena har vi sett bara två fartyg och det skedde samtidigt trots att de skar varandras kurser.
I natt har vi en klar himmel och stjärnorna sprakar ovanför masten som sakta pendlar och mastlanternan sveper över himlen. Värmen har avlöst den lite svalare luften vi upplevt sedan Sydafrika. Nu kan jag sitta i brunnen på natten och njuta av vinden och vår goda framfart i bara badbyxor. Ljudet av bogvågen då vi plöjer fram i 7-8 knop blir så tydligt i mörkret.

Fisket har varit dåligt, fram till i dag. Vi hade just lagt upp middagsmaten på tallrikarna då rullen på aktern började knarra. Hela linan på rullen gick ut och pressen på linan var så stor att bromsen inte gick att spänna tillräckligt för att kunna veva in fisken. Jag fick på mig handskarna och jobbade hem linan för hand medan Leif vevade hem linan på rullen. Det var en mäktig syn att se fisken dansa på ytan ca hundra meter akterut. Efter ca femton minuter hade vi lyckats få hem en tonfisk som visade tolv kilo på vår lilla våg som vi hängde fisken i. Nu ska vi äta fisk under några dagar framöver.

Hälsningar
Per-Erling

Vi vill ha mer vind!

Emellanåt droppar vinden till bara 2-3 ms och dessutom plattläns vilket gör att seglen slår då masten pendlar i dyningen. Himlen är för det mesta täckt av moln och i dag har det kommit en del regnstänk. Vi spanar efter de mörka molnen och hoppas på vindökning då vi kommer nära. Även om vinden droppar ibland så har vi gjort i snitt 150 nm per dygn vilket är bra. Eftersom vinden aldrig överstiger 15-18 knop (7 ms) är vågbildningen låg, ca 1,5 m, så vi har det lugnt och kan äta vid bordet i brunnen eller under däck utan att tallrikar mm glider undan. Fast ett vakande öga på vattenmuggarna måsta man alltid ha.

Min matdag i dag med allt vad det innehåller. Eftersom vi turas om är det alltid roligt att fixa käket till oss tre. Jag tycker vi äter varierat och väldigt gott o bra och det är lite roligt att försöka hitta på ngt till lunch o middag. Tyvärr nappar det dåligt trots ihärdiga försök och alltid två linor ute. Byter drag gör vi också emellanåt.
Till lunch stekte jag pannkakor som blev till ostgrantinerade créps med vegetarisk fyllning. Efteråt pannkakor med sylt.

Eftersom vi bara har fyrkantiga stekpannor blev det rektangulära skapelser. Som ni förstår gick det inte att kasta upp pannkakan och vända i luften utan stekspaden fick ordna vändningen i pannan. Till kvällen en Indonesisk ”Ayam Goreng”. Jag har köpte massor med påsar med olika kryddblandningar då jag passerade Indonesien, även matigt och kladdigt ris. Trots att jag inte hade kyckling, vilket receptet på påsen beskriver, utan tog lök, morot, vitkål och hackad broccoli tillsammans med kryddblandningen så blev det smakrikt. Serverades tillsammans med ris och lite färsk tomat i solnedgången. Kylt vatten i muggarna.

Nu har värmen kommit och då solen tittar fram mellan molnen steker det ordentligt. Däcket blir så hett att det är svårt att gå barfota. Lyckligtvis är däcket bra isolerat på insidan så det är fortfarande bra temperatur under däck. Just nu när jag skriver detta, på kvällen den 10 jan, är det 26 grader vilket är hur skönt som helst. Temperaturen i havet har stigit till 25 gr.

Till Fernando De Noronha är det 1127 nm och vi ligger 250 nm syd om Ascension som vi ju valde att segla förbi till förmån för Fernando.

Vår pos kl 21.00 den 10 jan är: 11 50S 015 17W
Per-Erling

Hej från Leif

Nu är jag ombord på Nerthus igen. Igen är lika med andra gången då besättningen och båten är på ”väg hem” efter dryga 2,5 år på havet. Då första gången var det avfärd från Visby. Jag var med i sex veckor och under den tiden seglade vi ner till Spanien. Nu skall jag vara med i två månader. För att kunna det har jag fått ok från min sambo Lillemor och beviljad tjänstledighet från jobbet som länsturismchef i Blekinge. Det är en gammal dröm att få segla över Atlanten och jag är jätteglad att jag fått den här möjligheten.

Att kliva ombord som jag gjort i Kapstaden och ha båten och södra Atlanten som hem den närmaste tiden är en mäktig känsla. Jag har inte seglat sen det ”första benet” och det är spännande att se hur lång tid det tar att komma in i ”seglingsmood” igen och hur de två andra i besättningen utvecklats.

För ombord på den här delen av seglingen är de båda ägarna Per-Erling och Tomas. Per-Erling, som har varit med på hela resan och även seglat själv över Indiska oceanen. Tomas, som har haft några perioder då han varit hemma i Sverige.

Jag lärde känna Tomas en del förra gången och Per-Erling har jag seglat mycket med. Och nu skall vi ta oss över södra Atlanten tillsammans. Och jag är en del i besättningen! Och det kommer att bli många dagar och distans på havet! Det är något som jag sett fram emot. För jag gillar att vara ute på havet och inte se land och ta båten fram på ett bra sätt. Sen har jag inte seglat över Atlanten och vet inte vad som väntar och hur vi tre skall funka tillsammans med distanser som kan bli upp till cirka 2 000 nm och runt 20 dagar tillsammans.

Både P-E och Tomas har ju erfarenhet att umgås med varandra och gäster ombord. Nu skall dom träffa mig igen. Jag tror att dom vill ta min puls direkt och därför skickar upp mig i masten. Mastkoll var det sista jag gjorde i Spanien innan jag åkte hem. Tror att jag fick ok den här gången också för jag är fortfarande med och har jag kommit in rutinerna ombord.

Ute på havet delar vi på ombordsysslorna genom ett vaktschema. Vi har ansvar för mat, disk och att det är rent och fint ombord var tredje dag. Tre timmar åt gången sköter vi seglingen och för loggbok över hur det gått. Lite tävling blir det genom att det är kul att seglat flest distans på sitt pass. Just nu när jag skriver det här är klockan cirka 23.30 och vi seglar i 8,4 knop på väg till en ö utanför Brasilien som heter Fernando de Noronha. Vi lämnade St Helena klockan 12.00 och har cirka 1 700 distans kvar.

Det blir många dagar att ha ansvar för att föra båten framåt och se till att det blir god mat lagad. Lite tokigt är det att jag inte äter fisk, för det är något som vi fångar och de två ”rävarna” äter gärna fisk. Men det känns ok att jag inte äter och det är en god stämning ombord.

Jag kommer mer och mer in i rutiner och förstår hur allt som inte har med ren segling att göra fungerar. Och jag tror att P-E och Tomas accepterar att jag inte vet hur det funkar att göra vårt eget vatten.

Nu skall jag väcka P-E som skall ta över efter mig de närmaste 3 timmarna. Återkommer med hur det är att vara ombord och vad som måste göras för att båten skall kunna seglas på ett bra sätt.

Må gott hemma och ta vara på varandra och det vintern erbjuder.

// Leif Wictorén

Vi seglar mot Fernando

Efter fem innehållsrika dagar på St Helena har vi lämnat Jamestown och seglar nu mot Fernando De Noronha, en bit ut i havet i norra Brasilien och 1750 Nm från St Helena. Vi prioriterade om till förmån för Fernando så vi seglar förbi Ascension.

Nästa inlägg på bloggen är från Leif, så jag passar på att hälsa honom välkommen som bloggskribent.

//PE

Gott nytt 2018

Nu har vi St Helena för om oss, lite om BB och 9 Nm. Stämningen och ön som reser sig ur havet påminner oss om Pitcairn, även om vädret är mycket bättre nu. Då vi siktade Pitcairn blåste det över 20 ms och nu har vi en snäll undanvind på beskedliga 6 ms och behaglig sjö. Det är lite disigt och den högsta punkten på St Helena, Dianas Peak som höjer sig 820 m över havet, är dolt i moln. Vi kommer att runda den östra udden för att söka upp en ”mooring ball” utanför huvudorten Jamestown som ligger på NV sidan av ön.

De senaste dagarna har sett lika ut, svag vind och snällt hav. Sista fiskmåltiden efter senaste fångsten hade vi i går så det var med stor tillfredställelse vi fick två mindre tunaliknande fiskar på ca 30 cm i dag. Vi vet inte vad arten heter eftersom vi inte sett den tidigare. Finns inte med i böckerna som täcker Pacific och Indiska Oceanen.

Gänget ombord önskar våra följare av bloggen ett riktigt Gott 2018.

Pos: 16 01S. 005 30W i dag den 1 jan kl 15.00 UTC ( Universal Time Code)
Hälsningar
PE