Händelserika dagar

Sedan vi lämnade Ambrym och vulkanön har vi fortsatt fylla på med unika upplevelser. På dagseglingen över till Pentecost fick vi väldigt stilla väder, ja så dåligt med vind att vi fick gå för motor. Havet låg spegelblankt och vi närmar oss kusten av vårt nya mål då Andreas siktar ett antal valar inte långt från båten. Vi slår av på gasen för att efter en stund helt stoppa upp. Jag föreslår att vi sätter på oss cyklopen och hoppar i. Kanske kan vi med lite tur få se valarna under vattnet. Jag är först i vattnet och ser fyra valar, inte så stoa, kanske tre-fyra meter långa. Resten av gänget kommer också medan Maria stannar ombord som båtvakt. Vi håller oss inledningsvis i jollen som vi har på släp men efter en stund, och då Nerthus ligger helt stilla, vågar vi röra oss en bit ut från båten. Fantastiskt att få se dessa vilsamma varelser sakta röra sig kring oss. Jag tror de var riktigt intresserade själva. Tomas lyckades få fina bilder och Py, Magnus och Andreas fick för första gången titta en val i ögonen. Det sägs att just få se en val i ögonen är något som förändrar en för resten av livet. Jag tror på den tesen efter våra möten med valar i Tonga för en tid sedan.

Ön Pentecost är en avlång ö med flera byar utspridda längst kusten. Flera språk talas på ön då byarna legat isolerade från varandra. Det ön är mest känd för är männens hopp från höga torn byggda av bambu, vidjor och lianer. Tornen är imponerande skapelser som ser ut som ett strukturerat plockepinn på höjden. Det är lätt att föreställa sig dessa hopp som föregångare till dagens bungy jumps. Landningen sker i en slänt med mjuk jord. De två lianerna som vristerna är bundna vid ska sträckas upp just så att kroppen får en knick och hopparen landar med bröstet mot den mjuka och sluttande backen. Hoppen var ursprungligen ett mandomsprov samt en rit förr goda Jamsskördar. Vi fick se sex hopp där dessvärre den hoppare som gjorde det näst sista hoppet från näst högsta avsatsen missade lite av avstampet och landade hårt och illa. Efter att alla hopp genomförts följde Magnus, som är läkare, med den lite omtöcknade hopparen och hans kamrater till byn för undersökning. Vi hämtade smärtstillande på Nerthus vilket fick göra nytta under natten. Dagen efter besökte vi, framför allt Magnus, familjen och fick veta att allt gått bra och att hopparen nu mådde mkt bättre. Vi var alla oroliga för hur det skulle gå för honom efter att ha sett den dramatiska landningen efter hoppet.

Det var nu söndag och vi deltog i den familjära kyrkliga ceremonin i hopparens by. En minnesrik mässa med mest barn som sjöng med stor intensitet och byöversten som höll nästan hela andakten på engelska för vår skull. Vi kom verkligen familjerna nära och det var med stor saknad vi lämnade för att segla vidare.

En nattsegling senare ankrade vi i den lilla, men av liv sjudande, hamnstaden Luganville på ön Espiritu Santo. Staden var stor under andra världskriget med ca 40 000 amerikanska soldater på ön. Det finns i dag vrak och lämningar som påminde om den tiden. Här dumpade USA stora mängder kigsmaterial, allt från bilar till flygplan, både i havet och nära kusten. Udden innanför dumpningsplatsen heter i dag ”million dollar point”.

I Luganville bunkrade vi färskvaror och fick ordning på kylsystemet på vår utombordare. Som en liten beskrivning över hur samhället fungerar så tog det en hel dag att få ett nytt ”cruising permit” där besök hos Customs, Immigration samt hamnkontoret krävdes. Det finns inga skyltar eller vidare kontakt mellan instanserna vilket ledde till ca fem besök hos Customs och tre hos Immigration och flera timmars väntan på att de försvunna tjänstemännen på hamnkontoret skulle dyka upp. Eftersom det är tryckande varmt vandrar vi sakta mellan husen för att inte rinna bort. Vi kan bara ta dagen som den bjuds och i stället glädjas åt hur enormt vänliga alla är. Här finns ingen stress och alla möter varandra, och oss, med öppna och glada ansikten.
Samma dags morgon följde jag Maria till flygplatsen inför hennes resa hem till Sverige och begravningen av hennes 94-åriga far Kurt. En lång resa väntade, en flygresa som gick via Port Vila/Vanuatu till Sidney, Doha/Qatar och vidare till Arlanda. Start 09.00 i Luganville den 31 maj och framme i Sverige den 1 juni kl 12.00 Nu hoppas jag Maria möts av en fin försommar!

Efter att vi plockat upp ankaret i morse den 1 juni seglar vi och ömsom går för maskin norrut. Hoppas vara vid nästa ö imorgon vid lunch. Ön heter Vanua Lava. Just som det började mörkna fick vi en 15 kilos gulfenad tonfisk. Gissa om det tjoades då vi väl fått den upp på däck. Vilken middag vi fick lite senare!

Per-Erling

3 Kommentarer
  1. Lofina Evensen says:

    Oj vilken spännande läsning!! Fantastiskt med valarna, bungy- jumpen i lianerna…den känsla av miljön och människorna som du förmedlar…det är nästan som en dröm …
    härligt att ni kunde hjälpa till också, det måste ha varit uppskattat.
    / Lotten ( som är på besök i Visby igen)

    Svara
  2. Tommy Andersson Explorer says:

    Nu har jag läst 1 timme från bloggen.Det är som en bra bok.Nu skall jag kolla Americas Cup. Svenska båten Artemis har tagit sig vidare till semifinal i utmaningen
    mot Oracle, den amerikanska båten. Hälsa till dom jag känner ombord.

    Svara
  3. Lars Kanerud says:

    Hej,
    Har följt er resa från Whangarei. Från farofull seglats med cyklon i hasorna till nu mer lugna men kulturellt spännande upplevelser. Måste erkänna att jag är inte så lite avundsjuk. Får ett intryck av att tiden nästan stått stilla i denna region där Thomas, Birthe och jag tidigt 80-tal upplevde saker som påminner om de ni beskriver nu.
    Anmäler mig härmed som gast inför ev. framtida seglatser.
    Ladan

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *