Några dagars blogg

Nu har det passerat några dagar sedan senaste blogginlägget från Epi Island. Jag beskrev då hur vi på kvällen såg det röda ljuset från grannön Ambryms två aktiva vulkaner. Återkommer senare i bloggen kring Ambrym Isl.

Upoleva
Tidigt på morgonen den 19 maj kl 06.15 lättade vi ankar för att med bara genua segla de 20 Nm till Upoleva Isl som vi hört så mycket positivt om, b.l.a. annat från Nya Zeeländaren David som vi träffade i Port Vila och som seglat i området under fem ”vintrar”. Han berättade att man kunde gå in i en lagun bara under högvattnet eftersom det var en tröskel i inloppet. Vilket djup det var i inloppet visste han inte riktig men att det var ca 20 m djupt väl inne i lagunen och nära det tre byarna var han helt säker på. I kortet fanns inga djupanvisningar så vi var lite osäkra på hur vi skulle göra då vi väl var framme mitt på dagen och väl i tid för högvattnet. Efter att ha rundat det yttre revet närmade vi oss den alternativa ankringsplatsen utanför ”tröskeln”. Jag kunde notera att det inte var strömt och vinden låg perfekt för att sakta smyga fram till inloppet. Väl framme vid tröskeln beslöt jag mig för att sakta, mycket sakta, smyga vidare medan Tomas hoppade i vattnet med simfötter och cyklop för att lotsa oss vidare allt medan han såg botten och kunde notera att vi hade 50 cm under kölen som minst. Resten av besättningen, Maria, Andreas, Py och Magnus spanade från sin position i fören. Helt plötsligt visade ekolodet stigande siffror och Tomas vinkade att nu var vi igenom. Härlig känsla att göra en lov för att hitta rätt plats för ankaret och snart fälla densamma på 18 m djup. Vi var inte ensamma i lagunen eftersom kanoter med bybor var ute o fiskade, eller vad dom nu gjorde. På stranden rörde såg vi byborna kring sina enkla hyddor och det doftade rök och copra där vi låg.

Första kanoten som paddlade fram till Nerthus frågade om vi ville köpa grönsaker, frukt eller kanske ville se lokala danser. Varför bara prata med honom över relingen, bättre om han kom ombord. Han, John, förtöjde sin utriggare vi vår akter och satte sig i sittbrunnen. Vi fikade och han berättade om byarna mm. Snart kom ytterligare en kanot och den här gången var det Stewart, byns utsedda kontaktperson och lokala guide. Även han kom såklart ombord och det blev en livligt samtal kring allt möjligt. Innan Stewart återvände till land hade vi enats om att ett gäng från Nerthus skulle möta honom kl 14.00 för en rundtur på den lilla ön med sina tre byar.

John trivdes och stannade för att visa oss hur vi skulle tillaga lunchen med de lokala rotfrukterna från Epi Isl, fisken vi just fångat innan vi anlände samt kokos. Det blev en hisnande uppvisning hur man bereder ingredienserna och gör kokosmjölk. Jag hade köpt en kokosskrapa tidigare, för att visa besättningen hur man skrapar ur en öppnad kokosnöt och sedan pressar kokosflingorna så att man får fin vit mjölk, som kom väl till pass. När lunchen var färdiglagad åt vi tillsammans och John fick fiskhuvudet som han i princip åt upp förutom de hårda delarna samt gälarna som han spottade ut. Det var min matdag och jag fick tjänstgöra som Johns assistent, till stor glädje inte minst för vår gäst/kock John. Vilken härlig start på dagen.

Jag ville inte lämna Nerthus på min matdag innan vi testat ankringen ordentligt allt medan resten av gänget vandrade runt ön med guiden.
På eftermiddagen dagen efter gjorde jag en paddling på SUPen (Stand Up Paddle board) och rundade en udde och hamnade på stranden i en av byarna. Det var lördag och det vilade ett stort lugn i byn. Män och kvinnor satt i skuggan nere vid stranden medan barnen lekte i vattenbrynet. Jag paddlade in till stranden och tog SUPen under armen och vandrade upp till männen som lite lojt tittade på mig. Jag frågade om jag kunde gå igenom byn till andra sidan näset/byn. Jovisst skulle det gå bra. Fick med mig en av männen som visade vägen som slingrade sig fram mellan husen/hyddorna där kvinnorna fixade med hemmen medan röken sakta steg upp från de öppna eldarna i kokhusen. Måste erkänna att det kändes lite udda att vandra där med en paddelbräda under armen. Väl vid stranden på andra sidan byn kunde jag sikta Nerthus och därifrån paddla ”hem”.

Under vandringen dagen innan tillsammans med Stewart hade vi bokat in oss på en ”custom dance”. Efter ny kontakt med Stewart på morgonen blev vi ombedda ta jollen till anvisad plats där åtta män klädda i traditionella ”kläder” väntade på oss. Kläder är såklart fel ordval då klädsel bestod av penisfodral. De bjöd på en innehållsrik stund som vi sent kommer att glömma. Jag blev glad över att få veta att männen som uppträdde för oss är måna om att behålla och värna gamla traditioner tillsammans med att det ger en slant till byn och dem själva. Vi tog alla bilder och jag hoppas kunna publicera några på bloggen då vi hittar bra nät framöver.

Söndagen bjöd på besök i kyrkan där vi helt plötsligt blev hedersgäster. Vi ombads stå i kyrkdörren och skaka hand med besökarna då dom lämnade mässan. Efter mässan åt vi en måltid med Stewart och Anna och deras familj i ett av deras enkla hus. En fantastisk måltid bestående av den lokala maten och sittande på en flätad matta. Det blev ett känslomässigt avsked från våra nya vänner då vi tog jollen ut till Nerthus. Det var viktigt att komma iväg vid nästa högvatten då högvattnet nalkades och gav oss den dagens chans att komma ut ur lagunen igen. Jo då, vi hann och kom över tröskeln med Tomas som simmande lots ut.

Ambrym
Vinden var nu svag och NNO vilket betydde rakt i nosen. Det fick bli motorgång de 24 Nm till första ankringsplatsen på Ambrym, vulkanön som har de två aktiva vulkanerna. Det hann bli mörk innan vi var framme, vilket vi hade tagit med i beräkningen då det var en öppen ankringsvik med stort djup in till land. Innan vi var framme fick vi se det röda skenet som avspeglade sig i molnen ovanför vulkanerna. Väl framme letade vi oss fram i mörkret med hjälp av radarn för att hitta en bra plats med jämn botten. Vi vill undvika ankringsplatser där botten består av korall med flera meter djupa raviner vilket kan vara förödande för ankaret att hasa ner i. Nu valde vi en plats som var bra men väldigt nära revet. Vi kunde tydligt höra när den stilla dyningen bröt in över den strandnära revkanten. Vi satte ankringslarmet snävt och kolla noga avstånden via radarn. Det är inte ofta kortet matchar verkligheten och Nerthus hamnar ibland långt upp på en ö i vårt digitala sjökort på datorn. Allt gick fint och vi fortsatte norrut efter nästa dags frukost. Fortfarande ingen vind så maskinen fick i sakta mak driva oss fram i ca 5 knop, över det spegelblanka havet.

Vi valde att gå till en plats som heter Ranon upp på nordvästs kusten av Ambrym och avstamp för en planerad vandring upp till vulkanen. Benny med sin SY Kairos var också på väg till samma ankring, vilket vi visste efter telefonkontakt med honom. Ranon bjöd på fin ankringsbotten som bestod av svart sand utan korall. Vi ankrade på 6 meters djup utanför byn och den svarta sandstranden. Bergen tornade upp sig bakom byn och de tidigare kokosplantagerna. Att jag kallar kokoslundarna för tidigare plantager beror på att efter självständigheten 1980 har verksamheten i stort avtagit och det bolag som drev plantagen lämnat ön. Viss utvinning av copra förkommer men palmskogen börjar bli helt egenvuxen.

Väl inne möttes vi som vanligt av byinvånare som vänligt hjälpte oss med jollen i den stilla swellen. Fin stämning, tjo och skratt, och samtal kring oss och var vi kom från. – Sweden, do you know Sweden, – Yes Sweden, very nice country! De är så vänliga och vill verkligen visa att de vet. Vi blev lite imponerade en gång av att en kille i konot paddlade fram o ropade welcome, Sweden, very nice! Wov sa vi till varandra, vilken kunskap att veta hur vår flagg ser ut. Men så kom vi på att det står Sweden på våra dodgers:-) Att vi är långt från Sverige nu märks också på att Zlatan inte kommer på tal. Fram till nu, oavsett om vi varit i Polynesien eller Surinams djungler, har Zlatan varit synonymt med Sweden. Den bästa kommentaren var att nu visste folket i byn att cyklonsäsongen var över eftersom vi var första yachten i år. Roligt att få komma med så bra budskap, lite som när flyttfåglarna kommer till Sverige.

Nu gällde det att ordna en vandring med guide upp till den aktiva vulkanen. Väl inne på stranden började vi fråga runt bland byborna kring bästa sättet att ta sig upp, och med vem. Alla ville hjälpa till men vi beslöt att gå genom änkan till den man som rekommenderats enligt guideboken från 2014. Vi var överens om villkoren och tiden, kl 07 på stranden dagen efter. I priset skulle det ingå en inledande transport med truck, en lunch samt guide. Guide är obligatoriskt sedan det var ett dödsfall under en vandring upp för två år sedan. Vi lämnade alla Nerthus då vädret var perfekt och ankringen den bästa tänkbara. Benny på Kairos hängde också med vilket betydde att vi blev sju personer i gruppen. Väl framme efter jollefärden in till stranden och jollen väl förankrad långt ovanför högvattenmarkeringen på stranden mötte vi organisatören och guiden. Efter lite språkande mellan guide och organisatören var allt ok och vi kunde sitta upp på flaket till en Toyota pic up. Men innan vi for iväg besökte vi den lilla butiken och köpte på oss ett försvarligt lass med kex och flaskvatten eftersom det visade sig inte ingick vatten o lunch, men väl guide. Det var communityns bil som hyrdes in för får trip. Vägen som vi styrde mot bestod som bäst av två hjulspår.
Färden på flaket var värd priset för hela utflykten. Först for vi utmed kusten förbi glada och vinkande vuxna och barn innan klättringen uppför började och bilen fick visa att fyrhjulsdrift var nödvändigt. Några byar passerades liksom bäckar och ett antal grindar. De två hjulspåren blev allt mer osynliga och till slut fick vi stiga av bland bananplantor och papayaträd. Nu började vår tretimmarsvandring upp till kratern. Vi vandrade på rad genom den täta och mäktiga djungeln. Efter ca en och en halv timme var vi framme på ett flackare part som bestod av glesare grönska eller ingen grönska alls utan bara svart lavasand. Tystnaden var enorm och skogens ljud blev påtagliga. Helt plötslig hade vi fullt med flying foxes runt oss.

När vi vandrat kanske en timme på den platta men sakta stigande bädden började ytterliga klättring upp, nu under knepigare förhållande. Vi följer mestadels ett uttorkat vattendrag med ömsom svart sand och stelnad lava. På några ställen finns rep att dra sig upp på. Väl uppe på ca 800 m vandrar vi vidare på bergsåsar, precis som som det ser ut på bilder kring vulkaner där berget veckar sig från toppen och ner, som leder uppåt mot kratern. Nu börjar vi känna vittring av svavel och det är hisnande att balansera på en 40 cm bred kam där det lutar brant nedåt på båda sidor. Att slinta eller tappa fotfästet skulle innebära att man hamnade flera hundra meter ner. Nu upphör även det torra och midjehöga gräset och det blir inte helt lätt att få fäste i sanden på åsens kam. Den taggiga och lite stickiga luften tillsammans med ansträngningarna gör att vi blir allvarliga och koncentrerade. Sista biten upp var riktigt tuff och allvaret i klättringen blev påtaglig. Belöningen var enorm då vi försiktigt tittade ner utmed stupet och kanske 500 meter ner i den av magma kokande vulkanen. Vi hade verkligen tur med vädret och kunde njuta av höjden och att få beskåda och lyssna jordens pulsåder. Jag kan lova att vi var försiktiga på kanten men njöt av vulkanen och den hänförande utsikten över den av vulkanutbrott skapade naturen runt oss. Senaste stora utbrottet var 1913 där byar vid kusten utplånades.

Vandringen ner blev livfylld och vi var alla uppfyllda av vad vi fått uppleva. Efter de tre timmarnas vandring tillbaka till platsen där bilen skulle möta oss fick vi uppvisning av guiden kring hur man plockar grön föda i naturen och slår in den vackra och för honom helt naturliga förpackningar tillverkade av stora blad mm. Vi åt dessutom några papaya direkt från träden, elegant tillredda med hjälp av guiden Rahs machete. Gissa om vi var lite utpumpade då vi tog jollen ut precis som solen gick ner över det spegelblanka havet och mörkret föll. Bad och dusch i sötvatten medan Tomas lagade en risrätt med skinka. Middagen i sittbrunnen avnjöts medan det röda skenet spelade på himlen från ”vår” vulkan, Marum. Snart längtade alla till sina kojer och det var helt tyst och stilla ombord vid 20.00.

Hälsningar
Per-Erling

3 Kommentarer
  1. Marlene Linden says:

    Oj, vilket äventyr Ni är med om. Försöker att följa med på Google. Det är ganska fantastisk
    att de flesta öar finns om man söker. En saker är då säker att gå på kanten av vulkan inget för mig.
    (Höjdrädd). Hälsningar från Ön där sommaren är på gång, men vi saknar regn, torrt,torrt.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *