Tomas bloggar

Veckorna snubblar fram och vi börjar alltmer komma i otakt med tiden.
-Är det onsdag idag? undrar man högt. Neej -det är fredag! ropar någon. Eller lördag….?

Det kan t.o.m. – efter ett par dagar – vara svårt att snabbt dra sig till minnes var vi var för några dagar sedan. Inte så att vi har bråttom och skyndar fram. Man hinner nog helt enkelt inte riktigt sortera och bearbeta alla nya intryck.

För dagen ligger vi vid Faro på Portogals sydkust. Vid lågvatten är vi omgärdade av sandrevlar med trånga seglingsbara rännor, under högvatten (+2,5m) är det plötsligt en milsvid lagun, om än räknat i sjömil.

Vi har seglat i ganska sakta gemak ned längs Portugals kust och rundade härom natten dess sydvästra hörn. Det var en magnifik upplevelse, makalös gnistrande stjärnhimmel med månsken och fin undanvind. På en hög klippa som vi gick så nära vi tyckte vi kunde i den långa Atlantdyningen reste sig en majestätisk fyr som hämtad ur en sagobok. Fyren är en angöringsfyr för fartyg från Atlanten och hade en fantastisk ljuskägla som svepte runt natthimlen en gång var 5:e sekund. Den var så kraftig så jag nästan duckade undan för den vid ett tillfälle.
I sjökortet hade vi sett ut en vik som skulle erbjuda oss en bra nattankring med gott sjölä för den höga dyningen från NV. Men ibland bedrar man sig. Visserligen var sjön lugnare men bakom de höga klipporna blev det ingalunda lä, tvärtom. Vinden tjöt i riggen när vi beslog våra smattrande segel och de höga, karga klippornas ödsliga silhuetter verkade mer hotfulla än välkomnande. Så vi fortsatte en timme för motor och kom in i bättre lä för nattankring. Följande dag seglade vi för fin öppen vind längs Algarvekusten och ankrade upp i en lika trolsk stämning vid en hög flikig klippkust med mängder av grottor. Det blåste rätt friskt även denna kväll så vi tyckte det var lite osäkert om vi skulle ankra eller gå till närmaste hamn. Men det var alltför lockande att få vakna upp i detta märkliga landskap så vi valde att stanna. Snart mojnade också vinden och efter en timme var havet nästan spegelblankt och precis innan jag skulle krypa till kojs tog jag en sista sväng upp på däck för att titta på de märkliga siluetterna mot stjärnhimlen. Utanför oss mot havet var det plötsligt fullt av små fiskebåtar med lyktor pendlande från masten. Med moln av sjöfågel kretsande kring ljusen. Lite av Tove Jansson stämning.

Redan tidig morgon förstod vi att vi hittat något oväntat och unikt. 30-40m höga raukar sköt ur havet krönta av stora kolonier av sjöfågel. Svarta skarvar på en och vita sulor på en annan.
Ordning och reda. Ensamma med skönheten fick vi dock inte vara länge. Mängder av båtar strömmade ut från de omgivande byarna, fullastade med turister, i allt från snabbgående rib-båtar till överlastade  katamaraner, små fiskebåtar och till rena piratskepp. Playorna möblerades snabbt med parasoller och svart grillos steg snart som revirmarkerande röksignaler mot skyn.

Själva kunde vi trotsa reviren med vår egen jolle. Förbluffade for vi in och ut ur de mest fantastiska  grottor som havet gröpt ut ur de porösa kalkstensbergen. Grottor som Bergakungens sal, med skimrande turkost vatten och upplysta som Pantheon av ett öga mot himlen. Naturen kan själv!
Trots att vi nu är nere på 37 breddgraden dvs södra medelhavet och solen värmer gott så håller vattnet bara 18 grader och nätterna är behagligt svala – nästan kalla. Några enstaka svalkande dopp har det blivit men ingen dykning. Häromdagen var dock badlusten alldeles överväldigande men just som vi skulle kasta oss i från akterdäck upptäcktes en koloni med jättemaneter- stora som bowlingkloot!. De var så köttiga att vi ett tag spekulerade i att de säkert var bläckfiskar. Badlusten avtog, men en vilken fin bild jag fick med min ständige följeslagare den lilla vattentåliga panasonicen!

/tomas

tomas_francoise tomas_manet

5 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar till Birthe Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *