Kortvåg

Det här inlägget är ett test för att se hur bra det går att använda vår kortvågsradio för att uppdatera bloggen. Om det fungerar kan vi slippa använda en dyr satellituppkoppling då vi är bortom landbaserad WiFi.

Hälsningar Per-Erling

Isla do Farol

Ola lämnade Nerthus i lördags för att resa hem. Flygplatsen låg väldigt nära vår ankringsplats, så det var bra läge. Det har varit trevligt att få ha med Ola med i besättningen ombord. Han blev snabbt en kugge i gänget och det kändes som han varit med länge. Sedan var det ju inte helt fel med en resurs på IT-sidan:-)

Hej då Ola. Tomas kör.

Hej då Ola. Tomas kör.

I går söndag gick vi 5 nm ut genom kanalerna till ön som gränsar mot havet. En sandö som bebos av ca 1000 personer, de flesta fiskare eller sysselsatta med turistnäring. Husen var små och färgglada. Helt annan stämning än i de tidigare byarna vi besökt.

Hus med grönska

Hus med grönska

Helt plötsligt en skylt

Helt plötsligt en skylt som från en annan tid.

Maria och Francoise

Maria och Francoise

Just nu styr vi ut på havet igen  efter några dagar i området kring Faro. Vet inte var vi hamnar eller vilken hamn som kommer att angöras. De flesta är grunda och vi måste tima tidvattnet för att kunna komma in över de grunda inseglingarna.

Precis när jag tänker trycka på sändknappen blir jag uppkallad på däck. Vi närmar oss öppningen mellan de två pirarna och tidvattnet som är på väg in har byggt upp en så kraftigt ingående ström att vi inte vågar chansa att segla ,med stöttning av maskin, ut ut genom det skummande vattnet. En kraftig strömvirvel trycker Nerthus 90 grader åt BB så vi fattar snabbt beslut och vänder tillbaka till skyddat vatten. Dessutom ökade vinden från 5 ms till 13 ms just som vi hade satt segel inne i skydd av pirarna och Isla do Farol. Nu tuffar vi mot ankringsplatsen och avvaktar till i morgon. Det blir en natt till intill fiskebyn.

Hälsningar

Per-Erling

Tomas bloggar

Veckorna snubblar fram och vi börjar alltmer komma i otakt med tiden.
-Är det onsdag idag? undrar man högt. Neej -det är fredag! ropar någon. Eller lördag….?

Det kan t.o.m. – efter ett par dagar – vara svårt att snabbt dra sig till minnes var vi var för några dagar sedan. Inte så att vi har bråttom och skyndar fram. Man hinner nog helt enkelt inte riktigt sortera och bearbeta alla nya intryck.

För dagen ligger vi vid Faro på Portogals sydkust. Vid lågvatten är vi omgärdade av sandrevlar med trånga seglingsbara rännor, under högvatten (+2,5m) är det plötsligt en milsvid lagun, om än räknat i sjömil.

Vi har seglat i ganska sakta gemak ned längs Portugals kust och rundade härom natten dess sydvästra hörn. Det var en magnifik upplevelse, makalös gnistrande stjärnhimmel med månsken och fin undanvind. På en hög klippa som vi gick så nära vi tyckte vi kunde i den långa Atlantdyningen reste sig en majestätisk fyr som hämtad ur en sagobok. Fyren är en angöringsfyr för fartyg från Atlanten och hade en fantastisk ljuskägla som svepte runt natthimlen en gång var 5:e sekund. Den var så kraftig så jag nästan duckade undan för den vid ett tillfälle.
I sjökortet hade vi sett ut en vik som skulle erbjuda oss en bra nattankring med gott sjölä för den höga dyningen från NV. Men ibland bedrar man sig. Visserligen var sjön lugnare men bakom de höga klipporna blev det ingalunda lä, tvärtom. Vinden tjöt i riggen när vi beslog våra smattrande segel och de höga, karga klippornas ödsliga silhuetter verkade mer hotfulla än välkomnande. Så vi fortsatte en timme för motor och kom in i bättre lä för nattankring. Följande dag seglade vi för fin öppen vind längs Algarvekusten och ankrade upp i en lika trolsk stämning vid en hög flikig klippkust med mängder av grottor. Det blåste rätt friskt även denna kväll så vi tyckte det var lite osäkert om vi skulle ankra eller gå till närmaste hamn. Men det var alltför lockande att få vakna upp i detta märkliga landskap så vi valde att stanna. Snart mojnade också vinden och efter en timme var havet nästan spegelblankt och precis innan jag skulle krypa till kojs tog jag en sista sväng upp på däck för att titta på de märkliga siluetterna mot stjärnhimlen. Utanför oss mot havet var det plötsligt fullt av små fiskebåtar med lyktor pendlande från masten. Med moln av sjöfågel kretsande kring ljusen. Lite av Tove Jansson stämning.

Redan tidig morgon förstod vi att vi hittat något oväntat och unikt. 30-40m höga raukar sköt ur havet krönta av stora kolonier av sjöfågel. Svarta skarvar på en och vita sulor på en annan.
Ordning och reda. Ensamma med skönheten fick vi dock inte vara länge. Mängder av båtar strömmade ut från de omgivande byarna, fullastade med turister, i allt från snabbgående rib-båtar till överlastade  katamaraner, små fiskebåtar och till rena piratskepp. Playorna möblerades snabbt med parasoller och svart grillos steg snart som revirmarkerande röksignaler mot skyn.

Själva kunde vi trotsa reviren med vår egen jolle. Förbluffade for vi in och ut ur de mest fantastiska  grottor som havet gröpt ut ur de porösa kalkstensbergen. Grottor som Bergakungens sal, med skimrande turkost vatten och upplysta som Pantheon av ett öga mot himlen. Naturen kan själv!
Trots att vi nu är nere på 37 breddgraden dvs södra medelhavet och solen värmer gott så håller vattnet bara 18 grader och nätterna är behagligt svala – nästan kalla. Några enstaka svalkande dopp har det blivit men ingen dykning. Häromdagen var dock badlusten alldeles överväldigande men just som vi skulle kasta oss i från akterdäck upptäcktes en koloni med jättemaneter- stora som bowlingkloot!. De var så köttiga att vi ett tag spekulerade i att de säkert var bläckfiskar. Badlusten avtog, men en vilken fin bild jag fick med min ständige följeslagare den lilla vattentåliga panasonicen!

/tomas

tomas_francoise tomas_manet

Algarvekusten

Nu har det gått några dagar sedan senaste inlägget på bloggen. Dagarna fylls med upplevelser iland och ombord varvat med en del arbete. På bilden ovan ankrar vi vid Algarvekusten just väster om Edificio Iberius. Natten till i går ankrade vi strax efter Portugals sydvästliga udde. Rundade den magnifika fyren som stod uppe på den höga klippkanten . Fyrljuset var kraftigt eftersom den hade en räckvidd på 32 Nm och svepte nu över oss med sin ljuskägla. Det var vid 24-tiden så det var svart sånär som på en sprakande stjärnhimmel och halvmåne som lyste upp det skummande havet som i 16 ms-vind  hade byggt upp ganska hög sjö då det grundade upp vid udden. Vi inspekterade den första skyddade viken men beslöt gå ytterligare 5 nm till nästa vik. Fin ankring trots den starka vinden.

Maria, Francoise och Tomas jollades på morgonen in till stranden för att bl.a. promenera up till fyren vi rundade under natten. Ola stannade ombord för att jobba medan jag tog jollen till några fina grottor. Hittade en fin grotta som jag kunde köra in ca 100 m i. Spännande och magiskt att känna hur berget ”andas” när dyningen sakta rullar in genom öppningen.

Vi hade haft kontakt med Ola Dahlberg under en längre tid för att försöka hitta en bra tid för segling tillsammans med Ola ombord på på Nerthus samt att det skulle passa med Olas åtaganden hemmavid. Så på kvällen den den 19 sep mötte jag Ola vid busstationen i Peniche som ligger lite norr o Lissabon.

På en öppen plats i Peniche

På en öppen plats i Peniche

Hus i Peniche

Hus i Peniche

Portugalnordan har varit fin mot oss och bjudit på  bra segling längs kusten. En natt fick vi sällskap av delfiner som lekte längs Nerthus. Intressant att se delfinerna skjuta fram som torpeder i marelden. Det blev som en svans av ljus efter deras kroppar. Enormt fint.

DSC04869 DSC04868

Tillbaka till i dag (torsdag). Vilken dag! Vi tog alla en tur med jollen in till kusten för att kolla de spännande klippformationerna. Det var platt hav och nästan ingen vind alls. Det visade sig finnas en mängd grottor och spännande bergsformationer. Vi puttrade in och ut ur grottorna tillsammans med lokala småbåtar som tog ut turister. Jag hade ingen aning om att den här kustremsan kunde erbjuda så spektakulära upplevelser. Trodde nog Algarvekusten bara var stränder och hotell, men tänk så fel. Hörde mig själv säga ”raukar och klinter på Gotland? No, Algarvekusten.DSC05146

DSC05139Vid 22-tiden gled vi in i deltat utanför Faro och ankrade en bit in. ville avvakta ljuset innan vi tog oss längre in i vindlingarna mellan sandbankarna.

// Per-Erling

Ut på havet igen

Efter att ha upptäck fantastiska Porto i går, samt mött upp vår nya besättningsmedlem Francoise, lämnar vi nu Portos stora hamn som ligger lite norr om själva Porto. Siktar på Peniche norr om Lissabon. Ca 120 Nm med utsikter om sol o undanvind:-) //PE Hälsningar Per-Erling Evensen Via iPhone

Tomas blogg

Hej hemma!
Skickar en liten hälsning från Porto i norra Portugal. Vi kom hit igår eftermiddag efter en fin dagstur från en liten fiskehamn längre norrut – Varzime- som var vår första anhalt i Portugal.
Vi var dock tvungna att lämna den igår då väderrapporterna skvallrade om ett annalkandet oväder ifrån sydväst som skulle gjort livet surt för oss i den lilla hamnen med kraftiga svall.
Istället tog vi en dagsetapp ner till storstaden Porto där vi hoppades på bättre sjölä från de kraftiga vågor som var att vänta. Färden hit skedde i soligt vackert väder. Glömde dock där den obligatoriska kepsen och fick som straff en ”pannbiff” som Per-Erling säger, dvs en riktig bränna på flinten. Redan igår upplevde vi en majestätiskt gammal, rullande dyning från väst-nordväst. Hela atlanten ligger ju öppen här -all the way from America- det är uppåt 100-200meter mellan vågtopparna och en våghöjd på 4-5m. I en sådan dyning försvinner omvärlden helt ur sikte när man dyker ner i dalarna. En betydligt angenämare upplevelse i soligt väder och lätt öppen vind än med 16m/s i nosen och sikten nedsatt av regnbyar, det kan jag försäkra.
Vi seglar ju kustnära här och ser mycket fiskebåtar. Det är många garn att hålla uppsikt över så fisk måste ju finnas men vår egen fiskelycka har dock hitintills uteblivit. Snarare hade vi en olycka häromdagen då en stor flock stormfåglar (eller liror) bråkade om vårt fagra agn. Men idag vände turen och på en oemotståndligt neonrosa gummibläckfisk fick vi vår första makrill . Ingenting att skryta om vid en brasa med Hemmingway eller Guillou men gott nog för oss tre.

Inseglingen till Porto var spännande. Den höga dyningen bröt med havets obevekliga kraft in mot vågbrytarna som omger hamnen och enorma vattenkaskader på uppåt tio meter slungades upp i luften som briserande bomber. Ett fascinerande skådespel. Långt innan dess kunde vi redan på stort avstånd också skönja en märklig kontur bryta horisonten. Den påminde om ett stort cyklop -spejande mot fjärran. Ju närmre vi kom desto mer förbryllande tedde den sig. Den började efter hand anta konturerna av ett lokalt Guggenheim-museum, men i miniformat och malplacerat mitt i en containerhamn. När vi väl rundat den stora vågbrytaren och dansat in i lugnare vatten klarnade bilden – en färjeterminal !?. Som en stiliserad storögd bläckfisk sträckte den ut sina välkomnande fångstarmar mot nyanlända turister. En fascinerande gest.

Guggenheim i Port?

Guggenheim i Port?

Färjeterminal!

Färjeterminal!

Nu -morgonen efter – har solen stannat på andra breddgrader och ett oväder dånar in över oss med piskande regn och vindbyar på 16 m/s. Båtarna runt m oss guppar som pingisbollar i sjön.
Nerthus gungar och rycker rejält i förtöjningarna även i den här hamnen. Båten väger 25 ton och får stor rörelseenergi i dyningen. Men vi ligger mycket bättre här och när vinden framåt nästa natt vrider på nordväst så kan vi hoppas på lugnare sjö i hamnen. Dock räcker det inte med att vi som flitiga spindlar måste lägga förtöjningstampar kors och tvärs mot sjöhävningen. Vi har också 5m tidvattensskillnad att bevaka. Vi ligger ju i en marina så vi har förtöjt vid en ponton (som förstås följer tidvattnet) men i den här sjön måste vi säkra oss även mot kajen.

Planen var att ta en arbetsdag här i Porto. Maria har tagit tåget till Lissabon för att möta Francoise.
PerErling och jag har dock haft fullt sjå med förtöjningarna så mellan varven blir det istället skriva och läsa. Läsa hinner man ju med en hel del. Just nu läser jag Keith Richards memoarer – Livet. Långa tradiga passager om allt strul med narkotika men ändå en högst fängslande läsning. Stones tillhör ju ”the soundtrack of our lives” – både på och utanför scenen. Fram tonar en komplex bild av en ensam mobbad pojke med en stark överlevnadsinstinkt och där kärleken till musiken hela tiden varit hans enda stadiga ledstång och räddning i livet.
Sen kan man på nattvakterna lyssna på nedladdade program. Hörde häromkvällen Bea Uusmas sommarprogram (2013?) där hon pratade om sin besatthet i Andrées misslyckade ballongfärd mot Nordpolen.- fantastisk bok för övrigt. Mina öron spetsades till ordentligt när hon började tala om hur hon ibland kan sitta sena nätter och surfa på youtube och lyssna på ensamhetens ljud. Ett exempel var valljud. Valarna kommunicerar ju med sång och det på enorma avstånd över oceanerna. Inbitna forskare har placerat ut mikrofoner över världshaven och spelar in sången. Valarna har typiska parningssånger och de enskida individerna går att identifiera med individuella ljudspektra. Och så upptäcks där ute i den tysta oändligheten en alldeles egenartad val som möjligen kan ha någon defekt vilket gör att hans parningssång inte liknar någon annan. Varje år under 25 års tid har hans sång noterats, obesvarad klinga genom Stilla Havets mörka djup.
Gripande – eller hur.

Så ensamma är inte vi, även om dis, dimma och ösregn effektivt kan skapa en illusion av total ensamhet med havet. Vi har noterat en stor förändring sedan åren med Alma på 70-talet.
Många svenska båtar och numera ännu fler norska. Båtarna är mångfalt fler och avsevärt större. Bavaria, Jeanneau, Beneteau, Najad, HallbergRassy och några till dominerar stort. Så- liksom en gång Alma – sticker Nerthus ut i mängden. En båt med en stark, egen karaktär. Eller ”attitude” som vi säger numer.

Dyning

Dyning

thomas04

thomas05

Under veckan så har vi också för första gången korsat vårt eget spår från Almaäventret på 70-talet.
Inte bara i rummet – när vi nu för förtöjde i Bayona utanför Vigo- utan även i tiden. När vi tittade i vår loggbok från 1977 – som Maria kommit ihåg att kopiera- kunde vi konstatera att vi på dagen 38 år tidigare angjorde samma hamn. Inte mycket är sig likt från den tiden. ”Bara vi själva” – som Lennu sa – men förhoppningsvis lite klokare.

Inte minns vi detta myllrande kvällsliv i den gamla stadsdelen där hela gaturummet aktiveras i familjelivet. Inte minns jag heller att Bayona-borna var de första européerna som mottog nyheterna om upptäckten av den nya världen. Men det var ju också ännu lite längre sedan – 1493- när det första fartyget – La Pinta- i Christoffer Columbus flotta återvände från andra sidan havet.
I Bayonas hamn ligger en liten replik av den för uppgiften mycket blygsamma farkosten.
Man ryser vid tanken på det mod som måste ha krävts för att ge sig ut mot den förmodade kanten där jorden och havet tog slut…

Och här sitter vi och hör vinden piska i flaggan, regnet smattra på däck, dyningen rycka i förtöjningarna – och laddar för kvällsbio i försalongen. En liten svart låda något större än en tändsticksask rymmer en skatt av filmer. Leviathan står på listan.

Bästa hälsningar.
May the force be with you !

Tomas

San Vincente vid Cabo Finisterre

San Vincente vid Cabo Finisterre

Surfparad i Gijón

Surfparad i Gijón

Vilda västern i Vanzime

Vilda västern i Vanzime

Väderstop i Porto

DSC04790

Maria avsaktar våra dynor i Baionas fina hamn

DSC04866

Innan den försvinner i bakom krönet.

DSC04876

Tomas håller ett stadigt grepp om vår första fångst.

DSC04896

Kryssningskaj i Porto, Portugal.

thumb_P1090530_1024

Lotsbåten på väg ut i ca 16 ms. Bilden tagen från Nerthus.

Usch vilket väder! Det regnar och blåser ca 15 ms här i Porto. Vi kom hit i går vid 18-tiden efter att ha lämnar Povoa de Varzim på eftermiddagen. Det var endast 12 Nm mellan hamnarna så det blev en trevlig tur utmed Portugals kust. dyningen var imponerande även nu då vinden vinden var svag. Mäktigt att se de lite större fiskebåtarna försvinna i vågdalarna.

Varzim var en fin hamn förutom att swellen (vågorna) letade sig in och rörde om bland yachterna som låg förtöjda i motsvarande Y-bommar. Nerthus tyckte vi var lite för stor och tung för att ligga kvar i den annalkande kulingen med vågor kring fyra meter utanför pirarna. Sagt och gjort, vi gav oss iväg till nästa hamn som var Portos yttre hamn, främst till för olje- och fraktfartyg men här finns också en mindre marina. I dag är vi glada som ligger här i den hårda vinden. Skyddet mot Atlantens vågor är betydligt bättre här och vi har vinden in förifrån. Det jazzar och drar en hel del trots ett nät av tampar både till pontonbryggan men också till stenpiren. Bilderna i regn är från en tur på däck då vi sträckte upp i takt med att högvattnet kom in.

I går fick vi vår första fisk, en fin makrill som räckte till en middag för tre. Jag hade satt bromsen på rullen lite för hårt (hoppades kanske på större fångst) så inte förrän det var dags att veva in linan innan vi svängde runt pirnocken såg vi att det var napp. Makrillen levde men var ganska trött.

Det har varit fin segling utmed den spanska och portugisiska kusten. Hög och klippig kust varvas med fantastiska vikar och magnifika sandstränder. fint att ankra vid en strand och sedan ta jollen in till den lilla byn/staden för lite mat och i bästa fall bra Wifi.

Lite speciell känsla att segla in till Baiona utanför Vigo. Sånär som på en dag samma datum som för 38 år sedan då vi seglade in där med Alma Matar, 49-fotsketchen vi seglade långt med 1977/78. Verkar som mycket har hänt sedan dess samt att vi kanske ser på omgivningen med nya ögon eftersom jag inte kände igen mig alls. Minns egentligen bara bryggnocken och att vi fiskade Anjouvis 1977. Tog en promenad runt hamnen och marinan men kände inte igen mig. Baiona bjöd på fina upplevelser och vi gillade verkligen staden med dess gamla stadsdel och levande gatuliv.

Så fort regnet och vinden lugnar sig ska det bli fint att utforska Porto. Extra trevligt blir det att få hälsa Francoise välkommen ombord. Francoise landar i Lissabon i eftermiddag och Maria har rest dit för att möta henne på flygplatsen. Misstänker att Lissabon lockar så det blitt kanske en övernattning där, inte minst med tanke på regnet samt sjögången i hamnen som gör att det rycker o knirkar ombord.

På fredag eller lördag drar vi vidare söderut. prognosen ser bra ut med måttlig undanvind och förhoppningsvis sol. Sikar på Peniche som ligger på den lilla udden norr om Lissabon.

// Per-Erling

Tre på en strand

Islas Cies utanför Vigo.
Klicka på bilden för att se större format.

Hälsningar Per-Erling

Corrubedo

I går morse vaknade vi av att Nerthus draggade i den hårda vinden. Vi hade lagt oss nära land innanför Finisterre och med frånlandsvind. Natten gick fint men nu blåste det upp till 16 ms och efter två försök att hitta bra fäste beslutade vi oss för att segla vidare söder ut.

Bra beslut och nu ligger vi vid en liten fin stad med en fantastisk playa som sträcker sig så långt ögat når. Vinden har avtagit och solen värmer fint. I går kväll jollade vi in till den lilla hamnen med alla små fiskebåtar, målade i skarpa färger. Husen ligger alldeles vid strandkanten och det lilla caféet med WiFi bjuder på fin utsikt över havet/viken och en röd segelbåt en bit ut.

I eftermiddag planerar vi ta oss hela 9 Nm till nästa ankingsplats. Ser trevlig ut i kortet.

FullSizeRender FullSizeRender-1 utsikt N-i-springa-mellan-hus

 

Cabo Finisterre, världens ände

I morse lämna vi La Coruna vid 08.30. Prognosen såg bra ut så vi hoppades ta oss de 65 Nm till Finisterre. Vilken dag och vilken fin segling det blev. Sol och slör i 7-10 ms som mot eftermiddagen ökade till 16 ms. Vi rundade Europas västligaste udde, Island borträknad, vid 17 tiden i 10-12 knop och ett skummande hav. Fantastiskt att runda klippan och i lugnt vatten ankra invid en fin sandstrand. I morgon besök i land och förhoppningvis en klättring upp till fyren. Hälsningar PE